När företag försöker utveckla självkörande bilar har de en tendens att utrusta sina testfordon med ett stort antal sensorer av olika slag. En populär typ av sensor är lidar, en sensor som sänder ut korta pulser av laserljus (i regel infrarött) och mäter tiden det tar för pulsen att reflekteras av något i omgivningen och återvända till sensorn. Från informationen om hur lång tid som passerat och vilken riktning lasern pekade i är det lätt att ta reda på positionen för föremålet som reflekterade pulsen. Om man sedan sveper med lasern över olika vinklar får man en serie mätningar som ger avstånet till närmaste föremål för varje vinkel (bra att veta om man vill undvika att krocka med något). Detta ger en översikt över omgivningen i två dimensioner, och vill man så kan man placera flera lasrar ovanför varandra för att få en tredimensionell uppmätning av omgivningen. En lidar kan ge relativt högupplöst information om hur omgivningen ser ut upp till drygt hundra meters avstånd, så det är inte konstigt att de är populära bland de som samlar in data till algoritmer för autonom körning.
Å andra sidan finns det ju de som föredrar att inte använda lidar, som Elon Musks Tesla till exempel. Lidartekniken har ett antal nackndelar, till exempel att varje enskild lidarenhet är rätt dyr och att de har en tendens att gå sönder ofta på grund av att de innehåller så många rörliga delar. Vissa lidarsensorer har lasrar som helt enklet snurrar 360 grader, andra förlitar sig på mindre rörelser med speglar och olika mikroelektromekaniska element, men de verkar alla behöva rörliga delar som slits fort.
Nu finns det några som påstår sig ha löst det problemet, nämligen det amerikanska företaget Lumotive som i mars i år tillkännagav de att de har en metod för att slippa de rörliga delarna helt. Enligt IEEE Spectrum har de lyckats med detta genom att använda ett metamaterial med vätskekristaller för att sakta ner valda delar av laserstrålen relativt andra delar. Detta betyder att vågtoppar och vågdalar hos den elektromagnetiska vågen kommer att uppträda på olika ställen för olika delar av laserstrålen, vilket gör att de förstärker varandra i vissa riktningar och släcker ut varandra i andra riktningar. Genom att kontrollera vilka delar av strålen som saktas ner är det därför möjligt att kontrollera riktningen på strålen (detta är samma sak som det jag försökte beskriva när jag skrev om Radar och den snurrande grejen, fast nu gäller det infrarött istället för millimetervågor).
Om det här visar sig funka kommer det att bli väldigt användbart, men vad menas egentligen med ett metamaterial med vätskekristaller? Vi vet att ett metamaterial är ett artificiellt material som är konstruerat av små bitar eller komponenter gjorda av vanliga material och att de ofta designas för att ha rätt exotiska egenskaper. Så vad det gäller bör då vara ett artificiellt material där en av komponenterna är vätskekristaller.
Vätskekristaller är material, oftast bestående av väldigt långa molekyler, som beter sig lite som vätskor och lite som kristaller. (Här handlar det om den vetenskapliga betydelsen av kristall, d.v.s. att atomer och molekyler sitter ordnade i ett regelbundet tredimensionellt mönster, eller kristallgitter). Till exempel så kan vätskekristaller i regel flyta ut och ändra form som en vätska, men molekylerna håller sig ändå i ett någorlunda välordnat kristallgitter. Både Lumotives lidar och den mer välkända tillämpningen av vätskekristaller, alltså vätskekristallskärmar (LCD), använder sig av att det är lätt att ändra molekylernas riktning (eftersom det är en vätska) i kombination med de speciella optiska egenskaper som följer av kristallstrukturen.
Eftersom vätskekristaller oftast består av avlånga molekyler har de en tendens att vara väldigt anisotropa, det vill säga egenskaperna hos vätskekristallen är annorlunda om du betraktar den i en riktning längs med molekylerna jämfört med i en riktning som går på tvärs mot dem. När det gäller optiska egenskaper innebär detta att den hastighet som ljuset rör sig med i materialet, och därmed också materialets brytningsindex, är olika för ljus som rör sig längs molekylerna och för ljus som rör sig på tvärs mot molekylerna. Effekten är också beroende av hur molekylernas riktning förhåller sig till ljusets polarisation, på ett sätt som gör att vätskekristaller kan ändra polarisationsriktningen hos ljus som passerar igenom dem.
Den här förmågan att ändra polarisationsriktningen hos ljus är vad man använder sig av i LCD-skärmar. Påverkan på polarisationen är som sagt beroende av hur molekylerna är ordnade, och det kan man ändra på genom att utsätta dem för ett elektriskt fält. Genom att placera vätskekristall mellan polarisationsfilter och sedan justera orienteringen av molekylerna i vätskekristallen kan man antingen få mycket ljus att passera igenom, genom att se till att polarisationen på ljuset stämmer med båda polarisationsfiltren, eller få väldigt lite ljus att passera genom att se till att ljusets polarisation är vinkelrät mot åtminstone ett av polarisationsfiltren. Det gör att man kan slå av eller på varje enskild pixel med hjälp av de elektriska fält som styr molekylriktningen.
Metamaterialen som används i Lumotives lidarsensorer, å andra sdan, verkar bygga på att använda skillnaden i brytningsindex för olika riktningar i vätskekristallen*. Precis som i LCD-skärmar så kontrolleras riktningen på molekylerna med hjälp av elektriska fält, men med målet att justera brytningsindex till ett specifikt värde istället för att påverka polarisationen. Man kan se det som att man väljer om ljuset ska propagera längs med molekylerna, på tvärs mot dem eller i någon annan vinkel, och att man använder sig av skillnaden i brytningsindex mellan de olika lägena.
Ett metamaterial har av naturliga skäl mer en en komponent. I det här fallet handlar det, förutom vätskekristallen, om en struktur med kiselväggar som bildar så kallade dielektriska resonatorer, där varje resonator är fylld med vätskekristall. När brytningsindex för vätskekristallen ändras betyder det att man ändrar egenskaperna för hela resonatorn. Om en laserstråle reflekteras mot en yta som består av ett stort antal sådana resonatorer så kommer effekten att bli att vissa delar av den inkommande strålen saktas ner innan de reflekteras, precis som vi beskrev ovan. Genom att justera det elektriska fältet som vätskekristallerna utsätts för i de olika resonatorerna kan man därför styra den reflekterade laserstrålen.
Om den här tekniken visar sig fungera bra i verkligheten kan det göra lidar till en mycket billigare, och därför mycket vanligare, sensor. Hur långt det tar oss när det gäller självkörande bilar återstår att se.
* Det här är hämtat från den internationella patentansökan WO2018156688A1, som har Lumotives CTO listad som uppfinnare, men jag kan naturligtvis inte vara säker på att det är exakt den tekniken de använder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar