Om "Så fint att KUNSKAP finns!" av Bodil Jönsson

 

Stilleben med bok.

Hur ska man motarbeta kunskapsrelativism och kunskapsförakt? Det är en av huvudfrågorna i boken Så fint att KUNSKAP finns! av Bodil Jönsson. I boken skriver Jönsson om vad kunskap gör för individer och för samhället, om hur hon anser att tron på kunskap har underminerats, hur kunskap och demokrati hänger ihop och framför allt om vad hon tycker man bör göra åt en tilltagande kunskapsrelativism. Efter att ha läst boken har jag tyvärr inte hittat något nytt svar på huvudfrågan ovan, men det har dykt upp andra frågor: Vem är egentligen den tänkta läsaren av den här boken? Hur ska man förhålla sig till en bok om kunskap där författaren lägger fram faktapåstående efter faktapåstående utan källhänvisningar? Och är detta verkligen en bra bok att bygga vidare på för den som vill vårda och värna kunskap? Mitt svar på den sista frågan är tyvärr nej - mitt svar på de andra två kan ni läsa här nedanför.

Bodil Jönsson är fysiker, författare och pensionerad professor. Utöver sin akademiska karriär har hon också skrivit ett antal böcker, varav den mest kända kanske är Tio tankar om tid som kom ut 1999. Så fint att KUNSKAP finns! är hennes senaste bok och gavs ut 2023 på Bokförlaget Langenskiöld. Som följeslagare till boken finns också en hemsida, https://www.uppdragkunskap.se/, där du bland annat kan hitta en studiehandledning för eventuella studie- och bokcirklar.

Vad vill författaren med den här boken?

Så fint att KUNSKAP finns! är en bok som ska mana till handling. Jönsson skriver själv i sin inledning att den fjärde delen, med titlen Upp till kamp!, är det egentliga syftet med boken. De andra tre delarna ska förklara bakgrunden och varför något behöver göras.

Del ett, Till kunskapens lov, handlar om varför kunskap är bra och viktigt. I ett kapitel om kunskapen och individen möts vi bland annat av stycken om barn, tonåringar och hjärnans utveckling. I senare kapitel diskuteras kunskapssamhället, populärvetenskap, folkbildning och forskning av olika slag.

I del två och tre, Vägen ut ur kunskapens lustgård och Kunskap och demokrati, börjar vi se mer av författarens upprördhet inför utvecklingen. Del två inleds med frågan “Hur kunde det bli legitimt att ens ifrågasätta att kunskap finns?*” Jönsson pekar ut postmodernismen som en av de skyldiga, tillsammans med algoritmer och nätplattformar (Facebook, Tiktok, etc.) obalans mellan byråkrater och politiker, lögner i politiken (Trump nämns ofta) samt vad Jönsson kallar för förväntningsekonomin. De intressantaste styckena i den här delen innehåller reflektioner om identitet på olika nivåer - lokal, regional, nationell och så vidare.

Så i den fjärde delen kommer vi till vad vi ska göra - Bodil Jönssons tolv uppmaningar. Uppmaningarna kan vara allt från “Bemöt alternativresonerarna!” och “Hjälp de unga att slippa kunskapsförnekelse!” till “Håll ögonen på AI-utvecklingen!” och “Kunskapsmobilisera för miljö och klimat!” För varje uppmaning finns en rad något mer konkreta förslag. Vissa av dessa är fullt genomförbara, som t.ex. att utmana kunskapsrelativismen med retoriska frågor om hur kunskap används i vardagen. Andra förslag är svårare - exakt hur går du t.ex. till väga för att kräva allmänmänsklig hänsyn, hyfs, respekt och föredömlighet i alla politiska sammanhang? En stor andel av förslagen är saker som kräver politiska beslut, som upprustning av public service, att ge en grupp hjärnforskare i uppgift att utvärdera skolans läroplaner, etc. Vissa förslag är till och med på en nivå där politiken inte heller räcker till - eller vad sägs om förslag som “Omedelbart eld-upphör världen över” eller “Utveckla ledningsfunktioner för det globala och bygg sedan undan för undan ut dessas rättigheter att styra”?

Vem än de här uppmaningarna egentligen är riktade till ska boken som helhet vara riktad till en bred publik, både enligt förläggarens förord och Jönsson själv som skriver att hon hoppas nå “en vidare krets än de redan kunskapsfrälstas”. I resten av den här texten utgår jag alltså ifrån att syftet med Jönssons bok är att skapa engagemang för kunskap och mot kunskapsrelativism hos en bred publik.

En "flärpad" bok. Gul flärp - fullständig källhänvisning, rosa flärp - halv källhänvisning, orange flärp - det här måste jag kolla upp, blå flärp - 'det var bättre förr'.

Källhänvisningarna och deras frånvaro

Vad en författare vill framföra är en sak, men för oss som läsare spelar det också roll hur. Bodil Jönssons text har en reflekterande ton och blandar retoriska frågor och personliga funderingar med direkta faktapåståenden. De här faktapåståendena utgör själva grunden för argument och tankegångar, så därför börjar vi med dem.

En majoritet av alla faktapåståenden i den här boken följs inte av någon källhänvisning. När jag började läsa kom jag t.ex. till sidan 18 där det står att 

Resultatet av dagens påprackande av allt för många val blir därför bara förvirring och en utbredd olust hos både barn och föräldrar. Inte blev det bättre av att skolan hakade på och satte i system att barn tidigt i sin utveckling ska kunna inte bara observera och beskriva utan också analysera och värdera. 

Det låter väl i och för sig rimligt, men jag hade ändå velat veta vad Jönsson har som grund för sina påståenden - vilket jag inte kan ta reda på utan någon form av källhänvisning. Jag hade också velat kunna titta närmare på flera andra påståenden i stycket om hjärnans utveckling, flera påståenden ur kapitlet Särdrag hos olika discipliner som handlar om olika forskningsgrenar, definitivt stora delar av kapitlet Kunskap och känsla… och så vidare.

Det finns fyra fullständiga referenser i boken, men de hänger inte ihop med något faktapåstående utan är tips på radioprogram, böcker och dokumentärer som Jönsson tycker är intressanta. Det finns också en rad halva referenser, där Jönsson nämner t.ex. en viss författare, filosof eller forskare utan att tala om specifikt vilken bok eller vetenskaplig artikel hon syftar på. Ibland funkar de halva källhänvisningarna okej, t.ex. när Jönsson diskuterar en text av Harry Martinsson eller Immanuel Kants tankar om upplysningen. Andra gånger blir det mer tveksamt, som när Jönsson inkluderar ett långt citat med kommentaren att det är ett “utdrag ur Wikipedias framställning om sofisterna” - utan någon antydan om vilket datum texten är hämtad. Hur som helst finns det alltså många faktapåståenden, vissa av dem rätt halsbrytande, som inte har någon källhänvisning alls.

Vad spelar det för roll om det finns källhänvisningar? Ganska stor roll, skulle jag säga. En källhänvisning ger läsaren möjlighet att kolla upp var informationen kommer ifrån och göra en egen värdering av den. Det kan också funka som ett tips om var man kan leta vidare när det är något som verkar extra intressant. För mig handlar det dock framför allt om något som Jönsson själv tar upp ofta, nämligen respekt för kunskap.

Jönsson själv ger ingen precis definition av kunskap i boken - vi återkommer till det - men en definition som jag tycker är användbar kan man hitta i Åsa Wikforss’ bok Alternativa Fakta från 2017. Enligt den definitionen kräver kunskap att man tror något, alltså har en övertygelse, som är sann i betydelsen att den stämmer med verkligheten, och som man har goda skäl att tro på. Faktapåståendena i Jönssons bok ger mig ingen kunskap enligt den här definitionen eftersom jag inte har särskilt goda skäl att tro på dem, utom kanske en allmän tillit till Jönssons egen expertis - fast många av påståendena handlar om saker hon inte alls är expert på. Det är fullt möjligt att de flesta av dem (eller allihop) är sanna, men om man påstår något och förväntar sig att andra ska ta det på allvar - betrakta det som fakta - så bör man väl vara beredd att redovisa var man fått sitt påstående ifrån?

Man skulle kunna invända att Jönsson kanske inte alls förväntar sig att man ska betrakta de här påståendena som fakta eller en källa till kunskap. Det vore väldigt märkligt eftersom de utgör grunden till hennes resonemang om varför vi behöver sätta värde på kunskap och motverka kunskapsrelativism - alltså det hon vill förmå oss att göra med den här boken. Om vi inte ska acceptera de här påståendena som fakta så faller många argument i boken platt.

Svajiga definitioner och nya ord

I styckena ovan nämnde jag att Jönsson, bokens tema till trots, inte ger oss någon definition av kunskap. Hon skriver att hon skulle “gå vilse” om hon försökte och påpekar att även de som studerar kunskap som fenomen inom epistemologin inte har kommit fram till någon entydig definition. Jag kan absolut förstå varför man väljer att inte försöka definiera kunskap på egen hand, men jag kan tycka det är lite synd att vi inte får några exempel på definitioner som de där epistemologerna kommit fram till. Wikforss definition ur Alternativa Fakta som jag skrev om innan hade t.ex. varit en bra språngbräda för resonemangen i den här boken. Ett försök till en definition av kunskap hade dessutom varit bra att luta sig mot när man sen börjar prata om inte bara kunskapsrelativism och kunskapsförakt (som finns definierade i SAOL) men också om kunskapslikgiltighet och kunskapsmisstänkliggörande som verkar vara mer nykonstruerade ord.

Jag har svårare att förstå hanteringen av en del andra termer i den här boken. Det finns flera exempel, men det kanske mest slående är termen “tonårsförvirringen” som dyker upp på sidan 21 och sedan återkommer i de flesta stycken som handlar om barn och unga. Vi får veta redan från början att denna förvirring är något negativt som tilltar, att det beror bland annat på skolans brister och sociala medier - men vad menar Jönsson egentligen med ordet? Det får vi inget klart besked om. 

Men snälla nån, skulle man kunna invända, det begriper du väl vad tonårsförvirring är! Men snälla hypotetiske läsare, skulle jag då kunna svara, jag läser den här boken för att jag vill veta vad Bodil Jönsson vill ha sagt. Jag är ungefär 40 år yngre än författaren och det skulle inte förvåna mig om vi därför tänker på olika saker när vi ser ordet “tonårsförvirring” - och kanske också när vi ser vissa andra begrepp som används utan nån närmare diskussion i den här boken. Förresten, den där breda läsekretsen borde väl inkludera de 18-åringar som haft sin första chans att rösta i år? Vad är sannolikheten att de tolkar “tonårsförvirring” på samma sätt som Jönsson gjorde när hon skrev boken - och hade det inte varit bättre om hon lagt en rad eller två på att faktiskt förklara vad hon menar?

En del begrepp som används i boken känns ännu mer konstruerade. “Användvärd” dyker upp åtskilliga gånger utan någon direkt definition - när jag googlar ser jag att det används av folk som utvecklar tekniktjänster, fast Jönsson kanske breddat definitionen lite. “Bibliotekhet” får flera men rätt luddiga definitioner - det är “poängen med biblioteken”, den “står för själva mötet mellan människor som tycker om att uttrycka sig genom att skriva och dem som vill få intryck genom att läsa” och så vidare. Begreppet “tankar tar tid” slängs också in lite här och där på ett sätt som gör det tydligt att det betyder något speciellt - men vi får inte reda på vad.

Eller rättare sagt, vi får inte reda på vad i den här boken. TTT - Tankar Tar Tid är dock något jag minns från när jag läste Tio tankar om tid för sisådär 25 år sen. Då hade det här begreppet ett helt eget kapitel som förklarade vad det var tänkt att betyda. I Så fint att KUNSKAP finns! används det utan förklaring. Jag misstänker att en del andra ovanliga ord och uttryck i boken också kommer från Jönssons tidigare böcker.

Problemet med detta är att du som läsare antingen måste ha läst Jönssons tidigare böcker och vara bekant med hennes speciella sätt att uttrycka sig - eller tolka de mer ovanliga uttrycken baserat på sammanhanget. Alternativ två innebär en risk, åtminstone om avsikten är att författarens budskap ska nå läsaren i så tydlig och oförvanskad form som möjligt. Det finns ju alltid en möjlighet att man tolkar saker olika.

Grunda resonemang

Tidigare skrev jag att Bodil Jönsson väljer att inkludera ett långt stycke från svenska Wikipedias framställning om sofisterna, en filosofisk skola i antikens Grekland. Det här citatet föregås av en kort beskrivning av hur sofisterna tyckte sig kunna övertyga vem som helst om vad som helst med retoriska knep, och hur Jönsson anser att dagens partiledardebatter är “så genant sofistiska att de knappast går att förena med vare sig kunskaps- eller demokrati-ideal”. Efter Wikipedia-citatet får vi bara ett “Hm!”. Vad vi inte får är några exempel ur partiledardebatter, några vidare jämförelser mellan sofismen och dagens debattklimat - eller egentligen något djupare resonemang.

Det här är också något som återkommer på andra ställen i boken. Dagens “förväntningsekonomi” är obegriplig, tycker Jönsson, för vem begriper sig på noll- eller minusränta? Ekonomin borde utvecklas på ett annat sätt för att ge människor en större känsla av sammanhang, fortsätter hon. Jaha, men vad är det mer konkret som gör nollränta obegriplig? (Jag håller för övrigt inte med om att ingen kan begripa noll- och minusräntor.) Hur skulle en annorlunda ekonomi kunna se ut? Jönsson skriver om att man behöver “meningsfulla värden” - vad innebär det? 

Den här typen av grunda resonemang, som till stor del består av en rad påståenden med väldigt lite analys och argumentation, tycks nästan förutsätta att läsaren redan håller med. Om du inte är beredd att gå med på Jönssons påståenden med en gång så ges du egentligen inte heller nån särskild anledning att bli övertygad och byta åsikt. Även för någon som skulle kunna tänka sig att hålla med blir detta frustrerande eftersom det tillför så lite av nya perspektiv, kunskaper och argument (detta är för övrigt min situation när det gäller flera saker som sägs i den här boken).

Vad kan man göra med Så fint att KUNSKAP finns!

Jag skrev innan att jag utgår ifrån att syftet med den här boken är att skapa engagemang för kunskap och mot kunskapsrelativism hos en bred publik. Det är en ambition jag kan skriva under på! Tyvärr tycker jag inte att den här boken lyckas. 

Jag tror det kommer att vara svårt att verkligen nå ut brett med den här boken. Personer i min ände av spektrat - med ett långvarigt intresse för frågorna som boken tar upp - får få eller inga nya perspektiv i den här boken. Dessutom tror jag att fler läsare av min sort kommer att tycka att bristen på källhänvisningar underminerar både resonemang, argumentation och åtgärdsförslag. I den andra änden av den breda målgruppen hittar vi de som är helt nya i ämnet och som möts av luddiga definitioner (eller inga definitioner alls), ett språkbruk som innebär att du får analysera och / eller gissa dig fram till vad författaren menar och resonemang som inte är så övertygande. Kanske finns det en grupp i mitten som har större behållning av den här boken, men jag tvivlar på att de är så många - eller att de inkluderar de där “inte redan kunskapsfrälsta” som Jönsson säger sig vilja nå.

Mitt mest bestående intryck är att den här boken är att den, antagligen oavsiktligt, kommit att lämpa sig bäst för dem som dels redan håller med om det mesta som står i den, dels har ungefär samma referensramar som författaren och därför kan fylla i det som saknas bland definitioner och argument på egen hand. Av den anledningen och alla anledningar jag skrivit om ovan anser jag att Så fint att KUNSKAP finns! inte är en bra bok att bygga arbetet för kunskap och mot kunskapsrelativism på. 

*Fotnot: Alla kursiveringar i citat ur boken finns med i orginaltexten.

Innehållslöst om UFOn i Fokus

Don't keep your minds so open that your brains fall out.

                                                        - Professor Walter Kotschnig, ca. 1940

 Vad har mörk materia med UFOn att göra? Jag hade anledning att ställa mig den frågan när jag läste en artikel författad av Patrik Stigsson med titeln Ljusnar det nu för mörk materia? i ett nummer av tidskriften Fokus från 1:e juli i år. Artikeln är tyvärr bakom betalvägg men ingressen lyder: "Efter Pentagons helomvändning i ufofrågan börjar jakten på att lyckas förklara det oförklarliga. Kanske finns svaret intill oss. Fast det är osynligt." Det låter ju rätt lovande, men själva artikeln visade sig vara så substanslös att jag blev besviken nog att skriva ett blogginlägg om den.

Artikeln tar avstamp i Pentagons UFO-rapport, men stannar inte där - artikelförfattaren menar att rapporten kanske kan bidra till att UFO-fenomen tas på mer allvar, men att det finns ufo-fenomen visste väl alla - "åtminstone alla vars sinne är någorlunda öppet." Istället går texten vidare till astrofysik och kognitionsvetenskap.

Astrofysiken finns med i form av en kort introduktion till astrofysikern Lisa Randall och hennes populärvetenskapliga bok Dark Matter and the Dinosaurs. Jag kollade naturligtvis upp några recensioner av boken och den verkar faktiskt rätt intressant. Den handlar bland annat handlar om mörk materia.  Ingen vet egentligen vad mörk materia består av, man vet bara att sådant som stjärnor, galaxer och galaxhopar rör sig som om det fanns mycket mer massa i universum än vi kan observera. Eftersom vi kan observera mycket av det som tar upp eller sänder ut elektromagnetisk strålning (gammastrålning, radiovågor och allt däremellan) måste mörk materia vara materia som kan påverka annan materia via gravitationskraften, men som inte påverkas av den elektromagnetiska kraften. Mörk materia kan inte ta upp eller sända ut ljus, men inte heller skapa samma sorts kemiska bindningar som finns i vår välkända ljusa materia eftersom den sortens bindningar är en konsekvens av partiklars elektriska laddning. 

Randall lägger fram hypotesen att vissa partiklar av mörk materia skulle kunna påverka varandra genom en eller flera andra krafter som vi inte känner till, kanske för att den typ av materia vi består av inte påverkas av dem. Det skulle t.ex. kunna finnas en sorts mörk motsvarighet till den elektromagnetiska kraften. Med en kombination av gravitation och en sådan annan kraft skulle mörk materia kunna samlas i egna galaxer, stjärnor och planetsystem, som skulle kunna finnas rakt framför näsan på oss utan att vi kan se dem. Existensen av sådan koncentrerad mörk materia skulle kunna få konsekvenser för planetsystem bestående av vår mer välbekanta materia, om vårt solsystem passerar nära en större ansamling skulle den t.ex. kunna knuffa till mindre himlakroppar och ändra deras banor. Kanske skulle det till och med kunna få en asteroid liknande den som dödade dinosaurierna att hamna på kollisionskurs med Jorden, spekulerar Randall.

Såväl i boken som i en kortare text på samma tema påpekar Randall också att det till och med skulle kunna finnas liv i ett parallelt planetsystem bestående av mörk materia. Vi kommer antagligen aldrig att kunna observera det i så fall, eftersom den enda kraft vi vet kan påverka båda typerna av materia är tyngdkraften och den är för svag för att vi ska kunna detektera en livsform bestående av mörk materia. Det är i alla fall helt klart att vi inte bör kunna se - alltså, observera med ögon, kameror eller liknande - den typen av livsformer eftersom materien de består av inte reflekterar, tar upp eller sänder ut ljus. 

Artikeln i Fokus viftar undan detta och nämner inte alls det där med asteroider på kollisionskurs, utan väljer att "ta ett steg till" och anta att dessa (högst hypotetiska) livsformer hittat ett sätt att göra sig synliga för oss. Dessutom ligger de bakom den rad av observationer av UFOn, mystiska varelser och märkliga himlafenomen som artikelförfattaren hänvisar till. Jag har inte läst Randalls bok, men ingenting jag läst om den pekar på att den innehåller några sådana spekulationer. Det verkar vara författarens egen favoritteori, baserat på Randalls mer vetenskapligt förankrade men fortfarande obevisade hypotes.

Kognitionsvetenskapen finns med i form av en referens till Donald Hoffman och hans teorier kring att våra sinnesorgan är utvecklade för att hjälpa oss överleva snarare än att ge oss en korrekt bild av verkligheten. Det skulle alltså kunna finnas aspekter av verkligheten som vi inte kan observera på grund av hur våra sinnen är uppbyggda. Artikelförfattaren kopplar även detta till UFOn, genom att hävda att vi kanske inte skulle kunna uppfatta varelser som utvecklats i en annan miljö särskilt tydligt. De kanske inte kan se oss klart heller. Exakt hur detta går ihop med nästa stycke, där det talas om "observationer, möten och ombordtagningar" i förhållande till UFOn, är inte helt klart. För nog måste man kunna observera en utomjording rätt tydligt för att kunna säga att man mött hen och tagit en tur i hens rymdskepp?

Vad som inte finns med i diskussionen om våra sinnesorgan är alla de sätt vi redan vet att de kan lura oss, som till exempel synvillor av olika slag. Inte heller tar artikelförfattaren sig an diskussionen kring hur t.ex. kamerabilder och video kan innehålla fel, kallade artefakter, som gör dem svårtolkade. Det är synd eftersom många möjliga förklaringar till UFO-observationer handlar om just sådana saker och man rimligtvis bör visa varför dessa förklaringar inte håller innan man postulerar livsformer av mörk materia som våra sinnen inte kan uppfatta. Istället avfärdas försöken att ge UFOn en mer jordnära förklaring på ett föraktfullt sätt, som att "vi försöker med alla till buds stående medel att pressa in detta stora, hala och oformliga fenomen i berättelsens / paradigmets lilla fyrkantiga hål". Författaren tycker det är som att hävda att "om terrängen inte stämmer med kartan, så är det terrängen det är fel på." Han jämför också sökandet efter konkreta bevis på utomjordisk aktivitet med spädbarn som stoppar allt de får tag på i munnen, hävdar att alla andra kulturer i världshistorien varit bättre på att hantera en besjälad värld full av mystiska varelser (kopplingen mellan livsformer av mörk materia och en besjälad värld är inte supertydlig) och menar att ufofenomenet visar att "det rationella tänkandets banerförare" inte kan lyckas med att utplåna all vidskepelse. 

Med andra ord, artikelförfattaren är inte särskilt intresserad av att faktiskt diskutera möjliga alternativa förklaringar till UFO-observationer. Han är intresserad av att vifta undan alla sådana förklaringar och kalla dem trångsynta eller bundna till ett materialistiskt paradigm som helt enkelt inte har plats för den berättelse om utomjordiska besökare (eller möjligen andeväsen?) som han själv vill föra fram. Han är också väldigt intresserad av att plocka upp spekulativa, men ändå vetenskapligt förankrade, hypoteser och använda dem som utgångspunkt för antaganden som de egentligen inte ger något stöd för. Det är möjligt att vissa tycker det är ett intressant sätt att närma sig det okända och att en naturlig förklaring vore torr och tråkig. Jag personligen är betydligt mer intresserad av att faktiskt utforska det okända och hade långt hellre läst en utvärdering av olika möjliga förklaringar till UFO-observationer och en genomgång av vilka fenomen som kan förklara vilka observationer. Den här texten postulerar istället att världen för besjälad och för komplex för att vi ska förstå dem förstå och har bara en nedlåtande fnysning till övers åt dem som faktiskt försöker.

Vilken olidligt tråkig inställning till... allt.

Magneter, armar och svajiga elektronmoln

 

På sistone har jag haft en känsla av att vara inne på upploppet när det gäller pandemin. Äldre familjemedlemmar, vänner, och kollegor har under den senaste månaden eller så börjat rapportera om sin första vaccinspruta och mer eller mindre biverkningar efter den (oftast mindre, verkar det som). Kanske kan jag också få min första spruta innan sommaren är slut.

Nu är det ju inte alla som ser sprutan som en länge efterlängtad mållinje som det ska bli skönt att passera. En vän gjorde mig uppmärksam på att några av de människor som tror att vaccinet innehåller mikrochip, mystiska nanopartiklar och andra märkligheter tycker sig ha hittat ett sätt att visa detta för alla - med hjälp av kylskåpsmagneter. En av dessa människor verkar till exempel ha twittrat till Emma Frans om att flera personer lyckats få kylskåpsmagneter att fastna på sin vaccinerade överarm, som om det satt något magnetiskt under huden. Mikrochip? Nanopartiklar? Vad kan detta röra sig om?

Jag är synnerligen skeptisk till att de här personerna faktiskt har fått något metallföremål under huden under vaccinationen som får kylskåpsmagneterna att fastna, men det skulle mycket väl kunna vara så att man kan få magneter att fastna på huden utan mikrochip eller liknande. Jag testade detta med en magnet från min kylskåpsdörr. Jag har inga traditionella, tjocka kylskåpsmagneter utan bara såna som är tunna och lite böjliga. (Jag har inte heller en enda kylskåpsmagnet som inte har någon form av reklamtryck på sig, med det hör egentligen inte hit). Den här tunna magneten tryckte jag mot huden på höger överarm. När jag tog bort handen så... stannade magneten kvar! Likadant när jag tryckte den mot pannan - se bilden ovan - men jag kan garantera att jag inte har vare sig mikrochip eller någon annan metallpryl i pannan. Så kan vi hitta någon annan förklaring?

Ska man hindra ett föremål - som en kylskåpsmagnet - från att falla behöver man hålla det uppe med en kraft som motverkar tyngdkraften. Sätter du magneten på kylskåpet kommer den kraften att vara den magnetiska kraften som drar den in mot kylskåpsdörren*. Eftersom magneten stannar på min panna måste det finnas en kraft som drar den in mot huvudet och som är tillräckligt stark för att motverka tyngdkraften - men som sagt, det kan inte vara samma sorts magnetiska kraft som mellan magneten och kylskåpsdörren eftersom jag inte har nån plåt i skallen. Inte heller handlar det om statisk elektricitet som för en ballong man gnider mot håret och fäster i taket (i så fall borde jag ha fått en stöt vid något tillfälle) och jag har inte limmat fast den. Min bästa gissning som fysiker är att det handlar om en van der Waals-kraft, en svag kraft som kan uppstå mellan två ytor.

Precis allt - magneter, huvuden, kylskåp - består av atomer med tunga, positivt laddade atomkärnor omgivna av moln av lätta, negativt laddade elektroner. Elektronmolnet kan vara olika tätt i olika riktnignar och det avgör helt hur atomerna sitter ihop med varandra. Det kan ge upphov till olika typer av bindningar (nån kanske känner igen kovalent bindning och jonbindning från skoltiden?). Elektronmolnet kan svaja en del runt atomkärnan så att det blir tätare på ena sidan och glesare på den andra, och eftersom elektronerna är laddade gör det att den tätare sidan får en lite mer negativ laddning och den glesare blir lite mer positivt laddad. Om det finns en annan atom i närheten kan elektronmolnet runt den påverkas så att den också får en sida som blir lite mer negativt laddad och en som blir lite mer positivt laddad. Det uppstår då en svag kraft som drar den positiva sidan av den ena atomen till den negativa sidan av den andra, och det är det som kallas van der Waals-kraft.

Om man trycker en magnet mot pannan handlar det naturligtvis inte om enstaka atomer som påverkar varandra, utan om enorma antal atomer och molekyler på ytan av magneten och på huden. Med så många atomer och molekyler som bidrar kan till och med den svaga van der Waals-kraften bli tillräckligt stark för att hålla något litet och lätt, som en kylskåpsmagnet, uppe.

Men om den här kraften kan uppstå för vilka material som helst borde vi väl lägga märke till den oftare? Vi upplever ju inte att allt vi rör vid fastnar på oss som de här kylskåpsmagneterna verkar göra. Jag skulle tro att det har att göra med att van der Waals-kraften har väldigt kort räckvidd. De flesta som hanterat kylskåpsmagneter vet att man kan känna kraften mellan magneten och kylskåpet på åtminstone någon centimeters avstånd. van der Waals-krafter å andra sidan har så kort räckvidd att om den ena ytan är lite skrovlig kommer de inte tillräckligt nära varandra för att kraften ska bli märkbar, vilket förklarar varför vi normalt sett inte märker av den. När det gäller magneter och pannor hjälper det antagligen att ytan på en kylskåpsmagnet oftast är väldigt slät, och huden i pannan (eller på armen) är mjuk och ofta antingen lite fuktig eller fet. När man pressar magneten mot huden ger huden efter lite och formar sig efter magneten, medan fukt och/eller fett fyller ut ojämnheterna och skapar nära kontakt mellan de två ytorna. Med andra ord, perfekta omständigheter för att van der Waals-kraften ska bli märkbar. 

*Fast eftersom den drar vinkelrätt mot tyngdkraften får den ta en omväg via en friktionskraft. Förutom tyngdkraften som drar den neråt och den magnetiska kraften som drar den mot kylskåpsdörren kommer magneten också att påverkas av en friktionskraft som drar i motsatt riktning mot vilken kraft som än försöker få den att röra sig över ytan - i det här fallet kommer den att dra åt rakt motsatt håll jämfört med tyngkraften. Friktionskrafter kommer sig av att när två ytor glider mot varandra kommer ojämnheter på ytorna att "haka i" varandra och på det sättet hindra rörelsen, och ju mer man pressar ihop två ytor desto starkare blir friktionskraften (för fysiker: den statiska friktionskraften är proportionell mot normalkraften). Den magnetiska kraften håller alltså magneten uppe genom att göra friktionskraften starkare.

Boken Factfulness och trenden med handböcker i tänkande

Boken Factfulness, skriven av Hans Rosling, Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling, är en intressant bok. Den är ett resultat av Hans Roslings decennier av arbete med internationell hälsa, utveckling och folkbildning och den innehåller naturligtvis lättfattliga illustrationer av levnadsstandarden i olika länder, faktafrågor om tillståndet i världen och anekdoter från Roslings händelserika liv. Tio av bokens kapitel avhandlar olika tankefällor, eller "instinkter", som ställer till det för oss när vi försöker begripa oss på den värld vi lever i, som "Gapinstinkten" och "Linjärinstinkten". Varje kapitel avslutas med knep för att känna igen instinkten när man träffar på den i verkligheten och tips på hur man kan tänka för att inte själv hamna i tankefällan. Det elfte kapitlet handlar om factfulness i praktiken, vad man kan göra inom utbildning, näringsliv och media för att främja en mer faktabaserad bild av världen.

Om man bara vill recensera Factfulness kan man egentligen stanna där, vid att det är en tankeväckande och underhållande bok som kan ge nya perspektiv på världen och hjälpa en att få en mer faktabaserad världsbild. Emellertid finns det ett sammanhang, eller en trend, som Roslings bok på sätt och vis är en del av och som jag funderat en del över på den senaste tiden. Jag syftar på trenden med artiklar och böcker som ska lära oss tänka bättre.

Jag kan inte göra anspråk på att ha läst alla texter av det här slaget, men några har jag hunnit med. Förutom Factfulness är det Åsa Wikforss Alternativa Fakta (som jag dessutom recenserat här), Emma Franz Larmrapporten och Mick Wests Escaping the Rabbit Hole, som handlar om konspirationsteorier ( och som jag också recenserat, dock inte på bloggen). De här böckerna handskas alla med våra mindre rationella kognitiva skevheter, tankefällor och instinkter, även om de närmar sig dem från olika perspektiv. Författarna vill hjälpa sina läsare till en världsbild som ligger närmre den observerbara verkligheten, oavsett om det handlar om att veta hur mycket fattigdom det finns i världen, att tolka medias larm eller att genomskåda konspirationsteorier. Böckerna blir därför en sorts handböcker för den som vill skärpa sin förmåga att skilja sant från falskt eller åtminstone rimligt från orimligt.

Det är kanske bäst att jag börjar med att påpeka att jag tycker de här böckerna är bra, jag kan rekommendera dem allihop. Min fundering gäller snarare om trenden kommer att få några effekter på samhället i stort. Det är trots allt inte första gången tankefällor av olika slag är uppe till diskussion i offentligheten, de har t.ex. en framträdande plats i David Kahnemans Thinking, fast and slow från 2011, men det verkar inte vara förrän nu som de riktigt tagit plats i det allmänna medvetandet. Delvis kan detta bero på själva mängden material. Det har kommit rätt många böcker inom loppet av bara några år, samt en strid ström av artiklar, krönikor och faktagransknings-satsningar (senast jag såg en artikel av den här typen var för bara några dagar sedan). Den ökade mängden material ger också trenden en större bredd, med böcker som angriper ämnet från olika perspektiv och antagligen når fler läsare.

En annan skillnad jämfört med tidigare diskussioner är att större vikt läggs vid hur samhället påverkas av t.ex. falska nyheter. Böckerna jag nämnde ovan uppmuntrar läsaren till att påverka sin omgivning. Samtliga innehåller ett eller flera kapitel som handlar om vad man som individ kan göra - för att bli mer "factful", utvärdera information bättre eller avslöja falska nyheter. Samtliga dessa kapitel innefattar tips om hur man diskuterar med meningsmotståndare på ett bra sätt och hur man kan bära sig åt för att ändra någons uppfattning (i Escaping the Rabbit Hole så är detta till och med huvudpoängen). Så vitt jag minns har det inte alls varit lika framträdande i tidigare diskussioner kring tankefel, där har det mest varit en fråga om hur man själv drar nytta av att lära sig tänka bättre. Att problemet med kognitiva skevheter delvis formulerats om till ett gemensamt problem ökar antagligen chanserna till varaktiga effekter, eftersom det gör det lättare att till exempel propagera för mer undervisning om kritiskt tänkande i skolorna eller andra typer av utbildningsinsatser.

Båda de här skillnaderna är delvis konsekvenser av hur den här trenden svarar mot det politiska läget i världen. Flera av de här böckerna (dock inte just Factfulness) och den absoluta majorieten tidningsartiklar och krönikor i ämnet har ganska uppenbart dykt upp just nu på grund av diskussionen kring falska nyheter, som i sin tur hänger ihop med Trump, Brexit och uppgifter om påverkansoperationer mot val och folkomröstningar. Till skillnad från tidigare tillfällen när kognitiva skevheter varit på agendan finns det nu ett tydligt bevis på att stora grupper väljer bort den verklighetsbild som ges t.ex. av etablerade medier till förmån för mindre väl underbyggda källor. Det bidrar till att dessa etablerade medier fått upp ögonen för problemet.

I denna situation finns det en risk att kunskapen om tankefällor och kognitiva skevheter bara blir verktyg för att förstå varför "de andra", som inte håller med en, tänker "fel", trots att det riktigt intressanta vore om folk började vända blicken mot sina egna tankeprocesser och bli mer medvetna om sina egna svagheter. Det hjälper inte direkt att kognitiva skevheter funkar så bra som slagträ i debatter - eftersom de finns hos praktiskt taget alla människor går det alltid att hitta något fel i motståndarens argument som man kan dra fram och triumferande drämma i bordet. Att däremot granska sina egna tankegångar är inte alls lika trevligt.

Det bör sägas att de fyra böcker jag refererar till här alla poängterar att vem som helst kan falla i tankefällor. I just Factfulness illustreras detta både av att författarna redovisar hur vitt skilda grupper konsekvent svarar sämre än slumpen på deras faktafrågor och genom att flera av anekdoterna handlar om hur Hans Rosling själv trillat i tankefällor vid olika tillfällen i sitt liv. Jag hoppas bara att just denna aspekt inte faller bort om de här böckerna faktiskt leder till en attitydförändring i samhället.

För att författarna till de här böckerna hoppas på förändring är tydligt. De hoppas att vi ska bli mer källkritiska, bättre på att analysera information vi får och mer välinformerade om tillståndet i världen. Vissa vill också att journalister och andra med stort medieutrymme ska ge mediekonsumenter bättre vägledning och information för att skilja ut alternativa fakta. Det vore väldigt bra om åtminstone en del av de här sakerna faktiskt besannades.

Ändå kan jag inte låta bli att fundera över grundinställningen att våra kognitiva skevheter är avvikelser som kan korrigeras, eller åtminstone dämpas, om vi bara får mer kunskap. Vi lever i ett samhälle som i stora delar förväntar sig att vi agerar hyfsat rationellt och kan stå emot när någon siktar in sig på våra tankemässiga svaga punkter - med riktade falska nyheter à la Cambridge Analytica eller med annan riktad reklam och propaganda. Det kan visa sig att det i många fall inte är en rimlig förväntan, och då vore det intressant om uppmärksamheten kring tankefällor ledde till en omvärdering av de delar av samhället som förutsätter att vi är mer rationella än vi faktiskt verkar vara.

Nudging och nyanser: Första numet av Evidens och beslut

Känner ni till Nätverket för Evidensbaserad Policy? Det startades 2015 och har sen dess verkat för att politiska beslut ska bli bättre grundade i kunskap om vad deras konsekvenser kommer att bli, bland annat genom att delta i samhällsdebatten. Sen i slutet på januari har de också en egen tidskrift, Evidens och beslut, varav första numret finns tillgängligt i pdf-form på deras hemsida. Jag har läst det och vill dela med mig av några funderingar.

Enligt den inledande texten i första numret är syftet med tidskriften att skapa en gemensam mötesplats och ett diskussionsforum för den samhällsvetenskapliga evidensrörelsen i Sverige. Den ambitionen är väldigt tydlig i de två efterföljande texterna, där den ena introducerar själva Nätverket för Evidensbaserad Policy och den andra handlar om vad evidensbasering är. Det andra huvudtemat verkar vara nudging, som behandlas i två texter. Andra texter handlar om att reda ut fakta bakom några vanliga missförstånd rörande t.ex. Phineas Gage eller om det verkligen krävs 10000 timmar för att bli expert på något.

Texten om vad evidensbasering innebär är enligt min åsikt en av de mest intressanta. Den börjar med en rejäl bredsida riktad mot forskning som inte baseras på experiment och empiriska observationer av verkligheten utan på diverse skolbildningar och ideologiska ställningstaganden. Istället förespråkas vetenskapliga metoder hämtade från framför allt medicinsk forskning. Texten berör alla möjliga aspekter av evidensrörelsen, från vilka begrepp som är lämpliga att använda till vikten av logik. Olika typer av evidens, och olika metoder för att skaffa evidens, tas upp i de sista styckena. Skribenten nämner frågan om hur olika frågeställningar kräver olika metoder, men går tyvärr inte närmare in på ämnet. Å andra sidan är texten ganska uppenbart en inbjudan till vidare diskussion, så förhoppningsvis kommer man att återkomma till detta i kommande nummer.

Nudging behandlas i två rätt olika texter, en som syftar till att förklara själva företeelsen nudging och vad som räknas som en nudge, och en som handlar om en specifik 'nudge' med syftet att få folk att sluta slänga fimpar på marken. Artikeln som definierar nudging tar upp flera intressanta aspekter, t.ex. hur poängen är att använda mentala genvägar och tankemönster för att ändra folks beteenden till det bättre. men hoppar tråkigt nog över frågan om hur man definierar vad som är ett bättre eller sämre beteende. Den andra artikeln ger en intressant inblick i hur man försöker studera effekterna av nudging och vilka problem man kan träffa på.

Allt som allt är innehållet i det första numret av Evidens och beslut läsvärt, men framtiden får utvisa om kommande nummer kommer att gå mer på djupet i de filosofiska och etiska frågor som hänger ihop med tillämpning av evidensbaserade beslut. Det vore utmärkt om tidskriften faktiskt kunde fungera som ett forum för diskussion av sådana ämnen, men inriktningen av de första två texterna får mig att misstänka att den också kommer fungera som en möjlighet för Nätverket att nyansera bilden av vad de själva menar med evidensbaserad policy. Hur som helst kommer jag antagligen att hålla ögonen på den här tidskriften i fortsättningen.

Recension: "Alternativa fakta" av Åsa Wikforss

Böcker om vår relation till sanning, fakta och kunskap var något av en trend under 2017. Emma Franz' Larmrapporten och Arne Jarricks Det finns inga häxor kom ut förra året, liksom filosofiprofessor Åsa Wikforss bok Alternativa Fakta. Det är ett ämne som ligger i tiden av flera skäl, men i Wikforss fall verkar det finnas en specifik händelse som var avgörande för att boken skulle bli skriven. Vi återkommer till den.

Alternativa Fakta är indelad i sex kapitel. De handlar om sådant som begreppen kunskaps- och faktaresistens, vad fakta egentligen är, kognitiva skevheter och relationen mellan lögn, falska nyheter och propaganda. Ett helt kapitel ägnas åt en svidande kritik av kunskapssynen och pedagogiken inom den svenska skolan, och det avslutande kapitlet handlar om vad man kan göra åt problemen med kunskapsresistens.

En oerhörd styrka hos den här boken jämfört med andra texter om alternativa fakta är den tydliga genomgången av vad som faktiskt menas med de ord och uttryck som används. Wikforss skriver begripligt om vad som krävs för att något ska räknas som fakta och om vad kunskap egentligen är. Hennes genomgång av olika typer av falska påståenden är också en väldigt givande del av boken. Ska man kritisera något är så är det kanske att diskussionen av olika filosofiska inriktningars ståndpunkter kan kännas lite väl grund, men å andra sidan är detta ju ingen lärobok och den som vill gräva ner sig i ämnet har en diger lista med referenser att vända sig till. Är man sen tidigare medveten om kognitiva skevheter som bekräftelsebias och Dunning-Krugereffekten kan det kapitlet kännas som skåpmat, men vet man inte så mycket om tankefällor sen tidigare så är det en bra introduktion.

Något annat jag verkligen uppskattar med Alternativa Fakta är att Wikforss lyfter fram kunskap som ett socialt fenomen, framför allt hur vi får det mesta av vår kunskap om världen från andra människor och vilka konsekvenser det kan ha. Här betonar hon också vikten av att försöka få sin kunskap från folk som verkligen vet vad de pratar om och inkluderar en del tips på hur man känner igen en äkta expert.

Men vad var den där avgörande händelsen som gjorde att den här boken blev skriven? Om någon inte har gissat det än så handlar det om valet av Donald Trump till USAs president. Trumps diverse uttalanden, och medias sätt att hantera dem, får stå för de flesta exemplen i kapitlet om osanna påståenden. Andra källor till osanna påståenden, och de mekanismer de sprids genom (t.ex. sociala medier) tas också upp, men den huvudsakliga inspirationskällan är självklar. Detta gör också att större delen av boken får en rätt internationell prägel, ända fram till kapitlet om den svenska skolan.

För mig är detta fokus på Trump något av en svaghet hos boken. Det mesta som Wikforss tar upp, om fakta och kunskap och osanningar, kan appliceras på så mycket mer än den amerikanska presidenten och de ständiga hänvisningarna till honom riskerar att stöta bort grupper av läsare som hade kunnat ha nytta av den här boken. Beroende på hur dagspolitiken utvecklar sig kan man också misstänka att boken kommer att kännas lite föråldrad inom inte alltför många år. Som det är har den helt enkelt lite för mycket av debattbok över sig, och de brukar inte bli långlivade. Den hade antagligen kunnat vara relevant längre som en mer renodlad introduktion till både kunskap och osanning som begrepp och våra kognitiva skevheter och svagheter.

Min slutsats blir ändå att Alternativa Fakta är väl värd att läsa, framför allt för den som vill veta mer om kunskapsresistens och tankefällor men som inte nördat ner sig i något av ämnena tidigare.

Deal with the feelz: what Trump has in common with the Swedish Green Party

Reality is that which, when you stop believing in it, doesn't go away. 
                                                                        - Philip K. Dick

I've become a bit of a fan of John Oliver and the HBO show Last Week Tonight. I like the jokes (obviously), but also the amount of research that goes into them. Last Week Tonight is comedy, but it appears to be comedy intent on bringing to your attention things you don't normally think or hear about. (Also, this thing about science communication.)

Of course, Oliver also brings up things that are very much on everyone's mind. Like last Sunday, when he talked about the Republican National Convention and how Donald Trump is now one step closer to becoming president of the USA. (Which is terrifying, by the way.) Oliver made a very valid point: There is a surprising amount of talk about feelings from the Trump side. Not just any feelings, either, but feelings about things like immigration and crime rates that are allowed to overshadow any available facts on the matter. In one clip from CNN, a reporter asks Republican Newt Gingrich about crime rates, stating that the rate of violent crime is on a general downwards trend in the US. Gingrich completely dismisses this, saying that people feel that crime has become more prevalent and that as a politician, he's going to go with what people feel.

From a Swedish perspective it would be easy to dismiss this as general American weirdness, but what struck me was that I distinctly remember reading almost exactly those same words before, but in Swedish and on a very different topic. No, it wasn't about immigration. It was some ten years ago, it was by a representative of the Swedish Green Party (arguably the opposite of Republicans politically speaking) and it was about electromagnetic hypersensitivity. I'm unfortunately unable to find the quote at the moment, but the gist was the same as in the interview with Gingrich: Your research and statistics do not matter, because people have strong feelings on this issue.

Based on these two datapoints (which is not at all conclusive, but good enough for a rambling blog post), it seems that feelings overshadowing facts is something that happens across the political spectrum, but on different issues (for example, your Green Party member might scoff at research suggesting that electromagnetic hypersensitivity doesn't exist or homeopathy is bunk, but will cling to the statistics until their knuckles whiten when global warming is brought up). And of course, the other side in the debate will counter with facts, facts, and probably some name-calling, and finally throw up their hands and possibly label their opponents as "fact resistant". It seems to me that we are simultaneously taking the feelings and experiences we agree with too seriously, by treating them as reliable facts, and not taking the feelings we don't like seriously enough, by not acknowledging that feelings don't respond well to fact-based arguments (and that people won't stop feeling the way they do because you tell them they are stupid and horrible). 

To make matters more complicated, the tendency to accept feelings and personal experiences as fact can come from good intentions. You might see the suffering of someone who appears to be hypersensitive to WiFi, or the fear of someone who feels unsafe in their neighbourhood, and you don't want to insult them by suggesting that their feelings are unwarranted. After all, only they know what their feelings and experiences are, right?

Well, yes. But feelings and thoughts are not necessarily accurate representations of reality, and experiences will be interpreted differently depending on your preexisting beliefs. This does not mean that the feeling or experience should be dismissed outright, but that it can be beneficial to regard it from a different perspective. For example, if we accept that the symptoms denoted as electromagnetic hypersensitivity are not caused by electromagnetic radiation, it may be possible to uncover the real cause. If a feeling of insecurity is not caused by an actual increase in crime, there may be another reason.

The point, to the extent that I have one, is that I wish there was a way to talk about all these feelings and experiences in a way that acknowledges people's right to feel what they feel, but still make it possible to discuss the facts and underlying reality.  It's wouldn't stop Trump, of course, but in time it might make it a little more difficult for the local populists to refer to 'how ordinary people think/feel' as if that was the only thing that mattered. Of course, the Green Party might also face increased difficulty in promoting their favourite alt-med diagnoses, but that might be a good thing, too.

Cancer, Alzheimers och... gurkmeja?

Jag fick syn på en spännande rubrik från Newsner i mitt Facebook-flöde igår: "Gurkmeja hjälper mot både cancer och Alzheimers". Gurkmeja är en helt vanlig, gul krydda som vi t.ex. hittar i currypulver. Och nu hjälper den mot cancer? Är det inte lite för bra för att vara sant? Faktum är att Newsner-artikeln tar upp hela fem olika positiva effekter av gurkmeja: Minskade inflammationer, minskad cancerrisk, förebyggande av Alzheimers, minskad risk för hjärt-kärlsjukdomar och lindring av reumatism.

Här är tre anledningar till att den här artikeln inte får mig att börja äta gurkmeja matskedsvis:

1. Jag är ingen cellodling, labbråtta eller bananfluga

Newsner-artikeln hänvisar till vetenskapliga studier, ibland väldigt vagt och ibland med länkar. Det är väl bra? Jo, men när det gäller Alzheimers går den enda direkta källhänvisningen inte till en studie av människor som äter mycket gurkmeja, utan till en studie av bananflugor som fått kurkumin, ett ämne man kan utvinna ur gurkmeja. Effekterna på cancer verkar också mest ha påvisats i cellodlingar och djurförsök. Det innebär antagligen att man inte riktigt vet vilken effekt behandlingen skulle ha på en människa. Dessutom verkar djuren som sagt ha fått rent kurkumin, som alltså är en beståndsdel i gurkmeja. Vad är det som säger att kryddan som helhet har exakt samma effekt?

Studier på odlade celler och på djur är viktiga när man utvecklar nya läkemedel, men bara för att ett visst ämne visar sig ha en viss effekt på celler i en petriskål betyder inte det att ett livsmedel som innehåller ämnet får samma effekt i en människa.

2. Skulle det verkligen gälla för mig?

När det gäller antiinflammatoriska effekter verkar man ha studerat människor i större utsträckning, åtminstone enligt den studentuppsats från Uppsala Universitet som Newsner refererar till (fast de verkar tro att det handlar om en vetenskaplig studie). Man märker dock snabbt att uppsatsen i sin tur refererar till studier med ganska få deltagere: tio, tolv eller så många som 62. Det innebär inte nödvändigtvis att de här studierna är dåliga, men ju färre försökspersoner man har desto större risk är det att någon slumpmässig effekt påverkar resultatet - tänk om sju av de tio försökspersonerna var på bättringsvägen ändå, och det får det att se ut som om behandlingen har en viss effekt? Är det bara de här studierna som gäller så är det helt enkelt svårt att veta säkert vad effekten är.

3. Kurkuminet når inte fram

En annan intressant sak i den där studentuppsatsen är påståendet att kurkumin, alltså det ämne i gurkmejan som anses ha effekt, ska ha dålig "oral biotillgänglighet". Det betyder i klartext att även om man sätter i sig stora mängder är det inte säkert att kurkuminet tas upp i kroppen. Den där studentuppsatsen hänvisar till exempel till en artikel där man har studerat just hur kurkumin tas upp och kommit fram till att det till stor del bryts ner i tarmarna. Det innebär att om vi till exempel skulle vilja att en viss dos kurkumin når en cancertumör i äggstockarna så kanske det inte skulle räcka att äta kurkumin, eftersom det mesta av det vi åt inte skulle komma ut i blodet och alltså inte skulle nå tumören. Andra källor har uppskattat att man skulle behöva äta omkring hundra gram gurkmeja per dag för att komma upp i de doser som används i försök på djur och odlade celler. Mycket curry blir det.

Om man utvecklar faktiska läkemedel med kurkumin, vilket man försöker göraså kommer man antagligen också att utveckla metoder för att öka upptaget. Men om man bara äter gurkmeja, så som föreslås här, så finns problement med dålig biotillgänglighet kvar.


Det finns fler saker som får mig att tro att Newsner inte har koll. De är dåliga på att tala om var informationen kommer ifrån, till exempel påstår de att en studie är publicerad i US National Library of Medicine and National Institutes of Health när den i själva verket är publicerad i tidskriften Cancer Letters - National Library of Medicine är bara en databas som samlar artiklar från andra källor. De hänvisar också till en professor i ytkemi som nån sorts expert på medicinska effekter, vilket blir ganska märkligt.

Cancer och Alzheimers är skrämmande sjukdomar, och det är inte så konstigt att vi intresserar oss för saker som skulle kunna förebygga dem. Problemet med artiklar som den här är att den presenterar något som kanske skulle kunna utvecklas till ett läkemedel som om det redan var en mirakelkur, vilket kan ge falska förhoppningar. Det räcker i alla fall inte för att övertyga mig, och jag tänker därför skippa gurkmejan (förutom när jag ska laga curry) till förmån för WHO:s rekommendationer om hur man kan påverka sin cancerrisk: Motion, måttligt med alkohol, ingen tobak, mycket grönsaker och lite rött kött.

Ta hand om er.