Recension: "Alternativa fakta" av Åsa Wikforss

Böcker om vår relation till sanning, fakta och kunskap var något av en trend under 2017. Emma Franz' Larmrapporten och Arne Jarricks Det finns inga häxor kom ut förra året, liksom filosofiprofessor Åsa Wikforss bok Alternativa Fakta. Det är ett ämne som ligger i tiden av flera skäl, men i Wikforss fall verkar det finnas en specifik händelse som var avgörande för att boken skulle bli skriven. Vi återkommer till den.

Alternativa Fakta är indelad i sex kapitel. De handlar om sådant som begreppen kunskaps- och faktaresistens, vad fakta egentligen är, kognitiva skevheter och relationen mellan lögn, falska nyheter och propaganda. Ett helt kapitel ägnas åt en svidande kritik av kunskapssynen och pedagogiken inom den svenska skolan, och det avslutande kapitlet handlar om vad man kan göra åt problemen med kunskapsresistens.

En oerhörd styrka hos den här boken jämfört med andra texter om alternativa fakta är den tydliga genomgången av vad som faktiskt menas med de ord och uttryck som används. Wikforss skriver begripligt om vad som krävs för att något ska räknas som fakta och om vad kunskap egentligen är. Hennes genomgång av olika typer av falska påståenden är också en väldigt givande del av boken. Ska man kritisera något är så är det kanske att diskussionen av olika filosofiska inriktningars ståndpunkter kan kännas lite väl grund, men å andra sidan är detta ju ingen lärobok och den som vill gräva ner sig i ämnet har en diger lista med referenser att vända sig till. Är man sen tidigare medveten om kognitiva skevheter som bekräftelsebias och Dunning-Krugereffekten kan det kapitlet kännas som skåpmat, men vet man inte så mycket om tankefällor sen tidigare så är det en bra introduktion.

Något annat jag verkligen uppskattar med Alternativa Fakta är att Wikforss lyfter fram kunskap som ett socialt fenomen, framför allt hur vi får det mesta av vår kunskap om världen från andra människor och vilka konsekvenser det kan ha. Här betonar hon också vikten av att försöka få sin kunskap från folk som verkligen vet vad de pratar om och inkluderar en del tips på hur man känner igen en äkta expert.

Men vad var den där avgörande händelsen som gjorde att den här boken blev skriven? Om någon inte har gissat det än så handlar det om valet av Donald Trump till USAs president. Trumps diverse uttalanden, och medias sätt att hantera dem, får stå för de flesta exemplen i kapitlet om osanna påståenden. Andra källor till osanna påståenden, och de mekanismer de sprids genom (t.ex. sociala medier) tas också upp, men den huvudsakliga inspirationskällan är självklar. Detta gör också att större delen av boken får en rätt internationell prägel, ända fram till kapitlet om den svenska skolan.

För mig är detta fokus på Trump något av en svaghet hos boken. Det mesta som Wikforss tar upp, om fakta och kunskap och osanningar, kan appliceras på så mycket mer än den amerikanska presidenten och de ständiga hänvisningarna till honom riskerar att stöta bort grupper av läsare som hade kunnat ha nytta av den här boken. Beroende på hur dagspolitiken utvecklar sig kan man också misstänka att boken kommer att kännas lite föråldrad inom inte alltför många år. Som det är har den helt enkelt lite för mycket av debattbok över sig, och de brukar inte bli långlivade. Den hade antagligen kunnat vara relevant längre som en mer renodlad introduktion till både kunskap och osanning som begrepp och våra kognitiva skevheter och svagheter.

Min slutsats blir ändå att Alternativa Fakta är väl värd att läsa, framför allt för den som vill veta mer om kunskapsresistens och tankefällor men som inte nördat ner sig i något av ämnena tidigare.

Om radar och "den snurrande grejen"

En sak jag lagt märke till under de senaste två åren är att om nån frågar vad man jobbar med och man svarar "radarutveckling", så finns det en följdfråga som är vanligare än alla andra. Nämligen: Har den en sån där snurrande grej?

Oftast syftar "snurrande grej" här på den typiska radardisplayen man ser i fartyg i filmer och tv-serier, där en grönaktig stråle sveper runt, runt på en rund display som visar ljusa punkter eller prickar där radarn ser något. Ibland kan "snurrande grej" också syfta på själva antennen, som ju ofta sitter nånstans högt upp på fartyget och snurrar. Inte så konstigt eftersom det är den här typen av radar som vi ser mest i populärkultur etc.

Emellertid har radarn jag jobbar med ingen av dessa snurrande grejer, så nästa fråga brukar vara nåt i stil med, men hur funkar den i så fall? Vilket är en fråga som tar tid att svara på, och så går konversationen vidare till något annat. Men det är en väldigt bra fråga, så nu tänkte jag ta mig tid att svara på den lite mer utförligt.

Om man funderar lite mer på den där klassiska radardisplayen så inser man raskt att den på ett väldigt bra sätt visar två saker: Avståndet till det radarn ser, och riktningen relativt den egna radarantennen. Avståndet är en av de saker som är mest rättframt att mäta med en radar: Man skickar iväg en puls av radiovågor och ser om den reflekteras av något och därför kommer tillbaka. Sen räknar man ut avståndet från tiden det tog innan pulsen kom tillbaka. Riktningen är ofta mer besvärlig, men för en snurrande fartygsradar finns en enkel lösning - det man ser måste ju finnas i samma riktning som antennen var riktad i när den tog emot signalen. Den snurrande grejen har alltså att göra med hur man avgör riktningen till det radarn känner av.

Om man inte vill ha en snurrande grej behöver man hitta ett annat sätt att avgöra vilken riktning en sekvens radiovågor kommer ifrån. Ett sätt att förstå hur det kan gå till är att börja med en typ av vågor som är lättare att föreställa sig, exempelvis vattenvågor. Om du sitter och metar med ett metspö i en sjö där det går lite vågor kommer flötet (ja, den röda grejen i bilden nedan föreställer ett flöte) att följa med vågorna, så ibland är det på en vågtopp och ibland i en vågdal.

Tänk dig nu istället att du av nån anledning har fyra flöten i en rad på vattenytan. Om vågorna kommer rakt framifrån, så att vågkammarna är parallella med raden av flöten, så kommer de att vara på en topp eller i en dal samtidigt. Skulle vågorna däremot komma från någon annan riktning så kan vissa hamna på vågtoppar samtidigt som andra är i vågdalar. Även om alla fyra påverkas av samma vågrörelse, med samma amplitud och frekvens, så är fasen alltså olika för varje flöte. Om du vet våglängden på vågorna och avståndet mellan dina flöten skulle du då kunna räkna ut, åtminstone på ett ungefär, vilken riktning vågorna kommer ifrån.

Man kan också tänka sig att du, en dag när sjön är spegelblank, utrustar flötena med nåt som kan skapa vågor istället. Vågorna från de olika flötena kommer att interferera med varandra, så att om vågtoppar från två flöten hamnar på samma ställe förstärker de varandra, men om en vågtopp och en vågdal hamnar på samma ställe tar de ut varandra. Slutresultatet av detta kommer att bli att vågorna styrs i en viss riktning, beroende på den relativa fasen hos flötena.

Om du nu istället har en radar som inte snurrar utan alltid ser åt samma håll (som en framåtriktad radar på en bil, till exempel) så kan du använda det här på två sätt. Om antennen du skickar ut radiovågor med har flera så kallade antennelement kan du bestämma att de ska skicka ut radiovågorna med olika fas. Det kommer då att styra radiovågorna i en viss riktning, precis som i exemplet med vattenvågorna ovan (antennelementen motsvarar flötena). Genom att ändra den relativa fasen för de olika antennelementen kan du skicka radiovågor i olika riktningar och därmed "scanna av" omgivningen (snyggare figurer / animationer som förklarar detta finns här).

Det andra alternativet är att ha en mottagarantenn med flera antennelement. I det här fallet har man oftast en lite enklare sändantenn som belyser ett bredare område med radiovågor. När vågorna reflekteras av föremål i området fångas de upp av mottagarantennen, och den relativa fasen som uppmäts av olika antennelement ger riktningen.

Sen finns det naturligtvis saker som gör det här mer komplicerat i verkligheten - till exempel kan man behöva rätt många antennelement om man vill se ett stort område med hög upplösning. Det kan också vara besvärligt när det finns flera föremål som reflekterar. En sak som gör det sistnämnda lättare att hantera är att reflexer från föremål på olika avstånd kommer att nå mottagarantennen vid olika tidpunkter, så det går att separera dem med avseende på avståndet innan man försöker avgöra riktningen. I den typ av radar som oftast används i bilar mäter man också hastigheten relativt det egna fordonet och särskiljer olika föremål baserat på det - så reflexer från en mötande bil och en lyktstolpe som råkar befinna sig på samma avstånd går att skilja åt beroende på hastigheten, och sen kan man förhoppningvis räkna ut riktningarna till båda. Även utan snurrande grejer.