SVT, Facebook och den danska munskyddsstudien

Förra veckan presenterades resultaten av en dansk studie där man undersökt i hur stor utsträckning munskydd faktiskt skyddar bäraren från att drabbas av COVID-19. Några dagar senare kunde man läsa på SVT nyheter att Facebook försett en artikel om studien, skriven av två forskare inom medicin vid Oxford och publicerad i The Spectator, med en varning. Faktagranskare hade nämligen flaggat vissa påståenden relaterade till den danska studien som vilseledande och illa underbyggda. I SVT:s text och video läggs stor vikt vid att SVT nyheter presenterade studien i en text med titel som liknar Spectator-artikelns, men som inte blev försedd med någon varning. Vad kunde detta bero på - är det för att SVT:s artikel inte delats så mycket, eller är Facebook kanske dåliga på svenska?

Det första man kan konstatera är att när SVT hävdar att "en faktakontrollsajt underkänner studien" så är det en sanning med modifikation. SVT länkar tyvärr inte till faktakontrollsajten i fråga, men det finns anledning att anta att det handlar om Health Feedback och deras genomgång finns att läsa här. Vad de avfärdar som illa underbyggt är inte studien som helhet, även om de kritiserar den en hel del, utan påståenden som att studien visar att "munskydd gör ingen skillnad" och "munskydd har ingen signifikant effekt". Health Feedback konstaterar att studien dras med problem orsakade av för få deltagare och att många deltagare som skulle ha burit mask inte gjort det fullt ut. Dessutom är studien utformad för att mäta hur munskydd skyddar den som bär det och säger inget om ifall det minskar risken att bäraren smittar andra, t.ex. innan symptomen märks. Alltså kan man inte dra slutsatsen att munskydd är verkningslösa för att hejda smittspridning i samhället baserat på studien, enligt Health Feedbacks granskare.

Så vad är det som får Facebook att varna för Spectator-artikeln baserat på Health Feedbacks granskning? Eftersom just the Spectators artikel inte nämns av Health Feedback och ingen riktigt vet hur Facebooks algoritmer funkar (utom, får man anta, Facebook själva) så är det svårt att säga, men när jag läste the Spectators artikel noterade jag att den sista meningen i fjärde stycket är "as a result, it seems that any effect masks have on preventing the spread of the disease in the community is small". Detta ligger ju väldigt nära den slutsats som Health Feedback hävadar att man inte kan dra eftersom studien inte undersöker hur munskyddet påverkar risken att någon annan smittas av bäraren. Den andra saken jag noterade är några rader i slutet, där det står att på grund av kommentarer på sociala medier har titeln på artikeln ändrats för att betona att det handlar om risken för den som bär munskyddet att smittas. Efter lite googlande kan man se att den tidigare titeln var "Landmark Danish study shows face masks have no significant effect", så det är kanske inte så förvånade att Facebook flaggade detta baserat på Health Feedbacks genomgång.

Men SVT:s artikel då? Den är ju inte skriven av Oxford-akademiker, men SVT:s journalister har pratat med en överläkare på Sahlgrenska som anser att studien inte ger något starkt stöd vare sig för eller emot munskydd. Överläkaren poängterar att det viktigaste fortfarande är att hålla avstånd och tvätta händerna, och SVT ägnar den sista delen av artikeln åt att påpeka att studien inte undersökte smitta från den som bär munskydd till andra. Oavsett hur dåliga Facebook är på svenska är det alltså mycket svårare att faktiskt hitta de påståenden som Health Feedback klassar som illa underbyggda i den svenska artikeln.

Som jag ser det finns det huvudsakligen två steg där överdrifter och feltolkningar kan dyka upp på vägen från forskningsresultat till nyhetsartikel. Det första är forskarnas egna tolkning av resultaten och deras grad av ärlighet kring resultatens kvalitet. Överdriver de vikten av sina resultat eller tonar ner problem och osäkerheter? Trots rätt omfattande kritik verkar detta inte vara det huvudsakliga problemet med den danska studien, som man kan läsa här (det finns också en pressrelease här).

Det andra steget är från forskarnas tolkning till den faktiska nyhetsartikeln, d.v.s det steg som innefattar en skribent som inte varit involverad i själva forskningen. I det här fallet har detta andra steg funkat lite olika för The Spectator och SVT, på så sätt att de som skrev i The Spectator har gått längre med sina egna tolkningar och slutsatser, medan SVT i stort sett återger den danska studiens slutsatser. De här skillnaderna skulle kunna vara tillräckligt för att Facebooks algoritm ska behandla artiklarna olika, oaktat skillnader i språk och liknande - men det är omöjligt att veta exakt vad Facebooks beslut baseras på. Däremot tycker jag man kan säga att SVTs sätt att rapportera om Facebooks beslut missar viktiga skillnader mellan de två artiklarna.

Om elektricitet ur "tomma" luften och hur man rapporterar om upptäckter

Härom veckan fick jag reda på att några forskare vid University of Massachusetts Amhurst gjort en spännande upptäckt: De hade lyckats generera elektricitet ur luftfuktighet med hjälp av proteinbaserade nanotrådar. Den första beskrivningen av upptäckten som jag träffade på kom från Warp institute, men en snabb Googling tog mig både till en sorts pressmeddelande från universitetet där upptäckten gjordes och diverse sidor som rapporterar om framsteg inom forskning och teknik. Rapporteringen var väldigt entusiastisk och beskrev det hela som ett sätt att generera miljövänlig, förnybar energi ur tomma luften - utan beroende av sådant som solljus eller vind.

Den typen av rapportering kan lätt göra en fundersam och ge upphov till frågor av typen "men hur funkar det egentligen?". För att ha en chans att få svar måste man gräva vidare lite. Forskarna har publicerat sitt arbete i prestigetidskriften Nature, som inte precis är Open Access, men lyckligtvis går det att läsa en version av artikeln via Researchgate.

Hur det funkar (så vitt man vet...)
En av de första saker man inser när man börjar läsa artikeln är att det här med att utvinna elektricitet från luftfuktighet är ett hyfsat aktivt forskningsfält, hur konstigt det än kan låta för den som inte är insatt. En rätt intressant översiktsartikel som forskarna refererar till presenterar resultat från försök med nanomaterial som grafenoxid, men nämner också att mekanismen bakom är lite oklar - man tror att det har att göra med att när vattenångan från luften absorberas i materialet kan en del av vattenmolekylerna delas upp i negativt laddade OH-joner (en väte och en syre) och positivt laddade vätejoner (en process som pågår hela tiden i vatten när det är i flytande fas, d.v.s. inte ånga eller is). De positivt laddade vätejonerna kan då samverka med laddade partiklar i kolnanomaterialet på ett sätt som ger upphov till en skillnad i elektrisk potential och därmed en elektrisk ström.

Så om det här är ett känt fenomen, vad är det nya i Massachusetts-forskarnas upptäckt? Tidigare material som använts för att generera ström ur luftfuktighet har bara genererat ström en kort stund, för att sedan behöva en mycket längre "uppladdningstid" innan de kan generera ström igen. Massachusetts-forskarnas material genererade under experimenten ström i hela 20 timmar, för att sen bara behöva en "uppladdningstid" på fem timmar. Det är är här det där med porositet och skillnader i vattenkoncentration kommer in.

I Massachusetts-forskarnas experiment ligger de proteinbaserade nanotrådarna samlade mellan två elektroder, d.v.s. plattor av elektriskt ledande material. Tillsammans bildar nanotrådarna ett material full av små hål och kanaler, eller porer, som vatten skulle kunna ta sig fram igenom. Bara den ena ytan, vid den övre elektroden, är i kontakt med den omgivande luften och kan ta upp vattenånga. Vattnet som tas upp på det här sättet sprider sig i materialet, men på grund av att porerna är så små får man inte samma koncentration överallt, vilket leder till en skillnad i elektrisk potential och som resultat av det en elektrisk ström. Forskarna är dock noga med att poängtera att det fortfarande finns flera oklarheter i exakt hur den här processen går till och att det behövs fler studier.

Något de är säkra på är dock att energin som utvinns kommer från vattenångan som tas upp av materialet och inte från t.ex. en kemisk reaktion i nanotrådarna. Det är inte orimligt eftersom en vattenmolekyl som far runt i luften i form av vattenånga har högre energi än en som är absorberad av ett material, åtminstone i form av rörelseenergi, men de exakta mekanismerna är alltså fortfarande oklara.

Hur det rapporteras
I botten på den här historien finns ett spännande framsteg inom ett etablerat forskningsfält, en upptäckt som visar på intressanta möjligheter men också lämnar många viktiga frågor utan svar åtminstone för tillfället. Så varför rapporteras det på ett sätt som får det att låta så osannolikt?

Rent allmänt finns det en tendens till att man pratar om naturvetenskap och teknik på ett rätt dramatiskt sätt som framhäver det oväntade - som att framställa ström ur "tomma luften" - eller det som kan kopplas till samhällsdebatten, som förnybar energi. Det gäller inte bara bland vetenskapsjournalister utan är även ett sätt för forskarna själva att väcka intresse för sitt arbete. I det här fallet har forskarna själva i intervjuer framhållit just de här två aspekterna, liksom pressmeddelandet från universitetet gör.

En annan sak som bidrar är behovet av att förenkling när man skriver om vetenskap. Ibland kan man förenkla på ett bra sätt, ibland faller viktiga saker bort, och ibland handlar det om saker som inte ens de som forskar på dem är helt säkra på hur de funkar. I det här fallet finns det en del texter i rapporteringen (inte alla, dock) som närmast helt slarvar bort mekanismen och därför får det att se ut som en evighetsmaskin - något som strider mot termodynamikens lagar - trots att det inte är vad det är frågan om.

Vill man väcka intresse och entusiasm för teknik och naturvetenskap kan den här kombinationen av dramatik och förenkling framstå som det enda sättet att tränga igenom mediebruset. Det kan också vara en riskabel kombination, inte bara för att den får verkliga upptäckter att framstå som osannolika utan för att man nästan per automatik presenterar vetenskapen mer som en serie plötsliga, geniala kvantsprång än den långsamma process av kunskapsinsamlande det oftare är frågan om.

Boken Factfulness och trenden med handböcker i tänkande

Boken Factfulness, skriven av Hans Rosling, Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling, är en intressant bok. Den är ett resultat av Hans Roslings decennier av arbete med internationell hälsa, utveckling och folkbildning och den innehåller naturligtvis lättfattliga illustrationer av levnadsstandarden i olika länder, faktafrågor om tillståndet i världen och anekdoter från Roslings händelserika liv. Tio av bokens kapitel avhandlar olika tankefällor, eller "instinkter", som ställer till det för oss när vi försöker begripa oss på den värld vi lever i, som "Gapinstinkten" och "Linjärinstinkten". Varje kapitel avslutas med knep för att känna igen instinkten när man träffar på den i verkligheten och tips på hur man kan tänka för att inte själv hamna i tankefällan. Det elfte kapitlet handlar om factfulness i praktiken, vad man kan göra inom utbildning, näringsliv och media för att främja en mer faktabaserad bild av världen.

Om man bara vill recensera Factfulness kan man egentligen stanna där, vid att det är en tankeväckande och underhållande bok som kan ge nya perspektiv på världen och hjälpa en att få en mer faktabaserad världsbild. Emellertid finns det ett sammanhang, eller en trend, som Roslings bok på sätt och vis är en del av och som jag funderat en del över på den senaste tiden. Jag syftar på trenden med artiklar och böcker som ska lära oss tänka bättre.

Jag kan inte göra anspråk på att ha läst alla texter av det här slaget, men några har jag hunnit med. Förutom Factfulness är det Åsa Wikforss Alternativa Fakta (som jag dessutom recenserat här), Emma Franz Larmrapporten och Mick Wests Escaping the Rabbit Hole, som handlar om konspirationsteorier ( och som jag också recenserat, dock inte på bloggen). De här böckerna handskas alla med våra mindre rationella kognitiva skevheter, tankefällor och instinkter, även om de närmar sig dem från olika perspektiv. Författarna vill hjälpa sina läsare till en världsbild som ligger närmre den observerbara verkligheten, oavsett om det handlar om att veta hur mycket fattigdom det finns i världen, att tolka medias larm eller att genomskåda konspirationsteorier. Böckerna blir därför en sorts handböcker för den som vill skärpa sin förmåga att skilja sant från falskt eller åtminstone rimligt från orimligt.

Det är kanske bäst att jag börjar med att påpeka att jag tycker de här böckerna är bra, jag kan rekommendera dem allihop. Min fundering gäller snarare om trenden kommer att få några effekter på samhället i stort. Det är trots allt inte första gången tankefällor av olika slag är uppe till diskussion i offentligheten, de har t.ex. en framträdande plats i David Kahnemans Thinking, fast and slow från 2011, men det verkar inte vara förrän nu som de riktigt tagit plats i det allmänna medvetandet. Delvis kan detta bero på själva mängden material. Det har kommit rätt många böcker inom loppet av bara några år, samt en strid ström av artiklar, krönikor och faktagransknings-satsningar (senast jag såg en artikel av den här typen var för bara några dagar sedan). Den ökade mängden material ger också trenden en större bredd, med böcker som angriper ämnet från olika perspektiv och antagligen når fler läsare.

En annan skillnad jämfört med tidigare diskussioner är att större vikt läggs vid hur samhället påverkas av t.ex. falska nyheter. Böckerna jag nämnde ovan uppmuntrar läsaren till att påverka sin omgivning. Samtliga innehåller ett eller flera kapitel som handlar om vad man som individ kan göra - för att bli mer "factful", utvärdera information bättre eller avslöja falska nyheter. Samtliga dessa kapitel innefattar tips om hur man diskuterar med meningsmotståndare på ett bra sätt och hur man kan bära sig åt för att ändra någons uppfattning (i Escaping the Rabbit Hole så är detta till och med huvudpoängen). Så vitt jag minns har det inte alls varit lika framträdande i tidigare diskussioner kring tankefel, där har det mest varit en fråga om hur man själv drar nytta av att lära sig tänka bättre. Att problemet med kognitiva skevheter delvis formulerats om till ett gemensamt problem ökar antagligen chanserna till varaktiga effekter, eftersom det gör det lättare att till exempel propagera för mer undervisning om kritiskt tänkande i skolorna eller andra typer av utbildningsinsatser.

Båda de här skillnaderna är delvis konsekvenser av hur den här trenden svarar mot det politiska läget i världen. Flera av de här böckerna (dock inte just Factfulness) och den absoluta majorieten tidningsartiklar och krönikor i ämnet har ganska uppenbart dykt upp just nu på grund av diskussionen kring falska nyheter, som i sin tur hänger ihop med Trump, Brexit och uppgifter om påverkansoperationer mot val och folkomröstningar. Till skillnad från tidigare tillfällen när kognitiva skevheter varit på agendan finns det nu ett tydligt bevis på att stora grupper väljer bort den verklighetsbild som ges t.ex. av etablerade medier till förmån för mindre väl underbyggda källor. Det bidrar till att dessa etablerade medier fått upp ögonen för problemet.

I denna situation finns det en risk att kunskapen om tankefällor och kognitiva skevheter bara blir verktyg för att förstå varför "de andra", som inte håller med en, tänker "fel", trots att det riktigt intressanta vore om folk började vända blicken mot sina egna tankeprocesser och bli mer medvetna om sina egna svagheter. Det hjälper inte direkt att kognitiva skevheter funkar så bra som slagträ i debatter - eftersom de finns hos praktiskt taget alla människor går det alltid att hitta något fel i motståndarens argument som man kan dra fram och triumferande drämma i bordet. Att däremot granska sina egna tankegångar är inte alls lika trevligt.

Det bör sägas att de fyra böcker jag refererar till här alla poängterar att vem som helst kan falla i tankefällor. I just Factfulness illustreras detta både av att författarna redovisar hur vitt skilda grupper konsekvent svarar sämre än slumpen på deras faktafrågor och genom att flera av anekdoterna handlar om hur Hans Rosling själv trillat i tankefällor vid olika tillfällen i sitt liv. Jag hoppas bara att just denna aspekt inte faller bort om de här böckerna faktiskt leder till en attitydförändring i samhället.

För att författarna till de här böckerna hoppas på förändring är tydligt. De hoppas att vi ska bli mer källkritiska, bättre på att analysera information vi får och mer välinformerade om tillståndet i världen. Vissa vill också att journalister och andra med stort medieutrymme ska ge mediekonsumenter bättre vägledning och information för att skilja ut alternativa fakta. Det vore väldigt bra om åtminstone en del av de här sakerna faktiskt besannades.

Ändå kan jag inte låta bli att fundera över grundinställningen att våra kognitiva skevheter är avvikelser som kan korrigeras, eller åtminstone dämpas, om vi bara får mer kunskap. Vi lever i ett samhälle som i stora delar förväntar sig att vi agerar hyfsat rationellt och kan stå emot när någon siktar in sig på våra tankemässiga svaga punkter - med riktade falska nyheter à la Cambridge Analytica eller med annan riktad reklam och propaganda. Det kan visa sig att det i många fall inte är en rimlig förväntan, och då vore det intressant om uppmärksamheten kring tankefällor ledde till en omvärdering av de delar av samhället som förutsätter att vi är mer rationella än vi faktiskt verkar vara.

Termodynamik, fiktion och verklighet

Det verkar som om Dan Brown (han med DaVinci-koden, om nån minns den) har skrivit konstigheter om vetenskap igen, i sin senaste roman Origin. En del av konstigheterna har att göra med att han tar med en verklig forskare, professor Jeremy England från MIT, i sin roman men tillskriver honom uppfattningar han inte delar och påstår att hans forskning visar saker den inte visar. Exempelvis skriver han att Englands forskning skulle vara ett bevis på att det inte finns någon gud, något som England själv senare tagit avstånd från.

Att författare av fiktion inte låter verkligheten stå i vägen för en bra historia är nu inget nytt, speciellt inte när det gäller Dan Brown (Änglar och Demoner, någon?). Ändå är det lätt att bli lite nyfiken. Vad det är i professor Englands forskning som inspirerar till vilda spekulationer om guds existens och syftet med universum?

Jeremy England ägnar sig åt en fascinerande gren av fysiken som enligt min åsikt får alldeles för lite uppskattning, nämligen termodynamik och statistisk fysik. Termodynamiken beskriver hur energi förflyttas och omvandlas. Den har sitt ursprung i studier av ångmaskiner och liknande i början av 1800-talet, men förutom sådana direkta tillämpningar har termodynamiken också lett till fundamentala insikter i hur världen fungerar. Mest kända av dessa är termodynamikens första och andra huvudsats, som säger att energi inte kan skapas eller förstöras utan bara omvandlas och att entropin (ett mått på hur utspridd energin är) måste vara konstant eller öka i ett system som är avskuret från omgivningen.

En sak som termodynamikens lagar kan användas till är att dra gränser för vad som är fysikaliskt möjligt. Det är till exempel relativt lätt att räkna ut en övre gräns för hur effektiv en förbränningsmotor kan bli bara med hjälp av första och andra huvudsatsen. (Termodynamik åberopas av den anledningen också i debatter om hållbarhet, vilket jag skrev om för några år sen.)

Vad Jeremy England gör är att undersöka just sådana gränser, men i betydligt mer komplicerade sammanhang. Hans artiklar utforskar vilka gränser termodynamiken sätter för komplexa kemiska och till och med biologiska system, som molekyler som kan kopiera sig själva (tänk RNA) eller celler som delar sig. Framför allt studerar han vilka gränser termodynamiken sätter för samspelet mellan t.ex. en bakterie i färd med att dela sig och dess omgivning.

Eftersom termodynamik omgärdas av en hel rad med missförstånd kan det vara bra att reda ut en sak här. I termodynamiken arbetar man så ofta som möjligt med antagandet att saker och ting är i, eller mycket nära, termodynamisk jämvikt eftersom flera användbara samband bara är giltiga i jämvikt. Detta har gett upphov till den seglivade myten att termodynamik generellt bara kan appliceras på system som är i jämvikt, vilket inte stämmer. Termodynamisk jämvikt syftar på att föremål som är i kontakt med varandra efter en stund hamnar i liknande tillstånd när det gäller t.ex. temperatur ellet tryck (ett exempel: Ditt kaffe är i termodynamisk jämvikt med omgivningen när det svalnat till rumstemperatur). Levande system jobbar ofta hårt för att inte hamna i jämvikt med omgivningen, så om man i likhet med Jeremy England vill studera sådana behöver man en termodynamik för det som avviker från jämvikt. Vilket är precis vad professor England sysslar med.

Många av Englands nyare artiklar tar upp självorganisering, alltså fenomenet att enkla beståndsdelar spontant kan bilda större, regelbundna strukturer. Ett exempel är vattenmolekyler som bildar snöflingor, ett annat exempel är levande celler. England visar hur självorganisering blir mer sannolik ju mer den leder till ökat energiutbyte med omgivningen. Framför allt verkar det vara fördelaktigt om självorganiseringen leder till att mycket värme dumpas i omgivningen, vilket ökar den totala entropin. Det är det här Dan Brown fått nys om och omvandlat till idén att universum har som syfte att öka sin entropi och att liv, som ju är en form av självorganiserade system, egentligen bara är ett sätt att uppnå entropiökning. Brown gör som sagt en hejdlös övertolkning av resultaten - universums syfte nämns inte i artiklarna och är antagligen inte något man kan härleda ur termodynamikens lagar - men är man intresserad av hur komplexa system uppstår är Englands resultat fascinerande i sig.

Recension: "Alternativa fakta" av Åsa Wikforss

Böcker om vår relation till sanning, fakta och kunskap var något av en trend under 2017. Emma Franz' Larmrapporten och Arne Jarricks Det finns inga häxor kom ut förra året, liksom filosofiprofessor Åsa Wikforss bok Alternativa Fakta. Det är ett ämne som ligger i tiden av flera skäl, men i Wikforss fall verkar det finnas en specifik händelse som var avgörande för att boken skulle bli skriven. Vi återkommer till den.

Alternativa Fakta är indelad i sex kapitel. De handlar om sådant som begreppen kunskaps- och faktaresistens, vad fakta egentligen är, kognitiva skevheter och relationen mellan lögn, falska nyheter och propaganda. Ett helt kapitel ägnas åt en svidande kritik av kunskapssynen och pedagogiken inom den svenska skolan, och det avslutande kapitlet handlar om vad man kan göra åt problemen med kunskapsresistens.

En oerhörd styrka hos den här boken jämfört med andra texter om alternativa fakta är den tydliga genomgången av vad som faktiskt menas med de ord och uttryck som används. Wikforss skriver begripligt om vad som krävs för att något ska räknas som fakta och om vad kunskap egentligen är. Hennes genomgång av olika typer av falska påståenden är också en väldigt givande del av boken. Ska man kritisera något är så är det kanske att diskussionen av olika filosofiska inriktningars ståndpunkter kan kännas lite väl grund, men å andra sidan är detta ju ingen lärobok och den som vill gräva ner sig i ämnet har en diger lista med referenser att vända sig till. Är man sen tidigare medveten om kognitiva skevheter som bekräftelsebias och Dunning-Krugereffekten kan det kapitlet kännas som skåpmat, men vet man inte så mycket om tankefällor sen tidigare så är det en bra introduktion.

Något annat jag verkligen uppskattar med Alternativa Fakta är att Wikforss lyfter fram kunskap som ett socialt fenomen, framför allt hur vi får det mesta av vår kunskap om världen från andra människor och vilka konsekvenser det kan ha. Här betonar hon också vikten av att försöka få sin kunskap från folk som verkligen vet vad de pratar om och inkluderar en del tips på hur man känner igen en äkta expert.

Men vad var den där avgörande händelsen som gjorde att den här boken blev skriven? Om någon inte har gissat det än så handlar det om valet av Donald Trump till USAs president. Trumps diverse uttalanden, och medias sätt att hantera dem, får stå för de flesta exemplen i kapitlet om osanna påståenden. Andra källor till osanna påståenden, och de mekanismer de sprids genom (t.ex. sociala medier) tas också upp, men den huvudsakliga inspirationskällan är självklar. Detta gör också att större delen av boken får en rätt internationell prägel, ända fram till kapitlet om den svenska skolan.

För mig är detta fokus på Trump något av en svaghet hos boken. Det mesta som Wikforss tar upp, om fakta och kunskap och osanningar, kan appliceras på så mycket mer än den amerikanska presidenten och de ständiga hänvisningarna till honom riskerar att stöta bort grupper av läsare som hade kunnat ha nytta av den här boken. Beroende på hur dagspolitiken utvecklar sig kan man också misstänka att boken kommer att kännas lite föråldrad inom inte alltför många år. Som det är har den helt enkelt lite för mycket av debattbok över sig, och de brukar inte bli långlivade. Den hade antagligen kunnat vara relevant längre som en mer renodlad introduktion till både kunskap och osanning som begrepp och våra kognitiva skevheter och svagheter.

Min slutsats blir ändå att Alternativa Fakta är väl värd att läsa, framför allt för den som vill veta mer om kunskapsresistens och tankefällor men som inte nördat ner sig i något av ämnena tidigare.

Blir vetenskapliga artiklar mer och mer svårlästa?

Don't use a five-dollar word when a fifty-cent word will do
                                                                                  - Mark Twain 

Har vetenskapliga artiklar blivit svårare att läsa sen början av förra århundradet? Ja, åtminstone om man ska tro en studie från Karolinska Institutet som lades ut som preprint härom veckan (den har alltså inte genomgått granskning än). I studien används två standardiserade mått på läsbarhet, som bland annat mäter antal stavelser i ord, meningarnas längd och om orden kan anses vanligt förekommande, för att undersöka hur läsbarheten hos artiklar i biomedicin varierat över tid. Man fann att läsbarheten har sjunkit markant under de senaste hundra åren och att ett större antal författare gjorde artiklarna extra svårlästa. Dessutom undersökte man vilken sorts ovanliga ord som förekom i texterna. Det visade sig att artiklarna innehöll många rätt formella ord, t.ex. använde många "novel" istället för "new" och ord som "moreover", "distinct" och "therefore" har ökat i användning över tid (samtliga artiklar var på engelska).

Nu är det förståss inte helt lätt att mäta läsbarhet, och man kan diskutera om antal stavelser, meningars längd och mängden svåra ord verkligen fångar det som gör en vetenskaplig artikel svårläst. I en krönika i Nature som diskuterar studien nämns bland annat att man kan slå upp svåra ord, men om en mening är illa konstruerad grammatiskt kan den vara svår att tolka även för någon som är expert på vad nu artikeln handlar om. Likaså är det svårare att läsa en artikel där resonemang och beskrivningar inte hänger ihop eller utelämnar viktiga moment. Efter att ha läst metoddelen i studien från Karolinska skulle jag vilja tillägga att den helt bortser från en viktig aspekt av läsbarhet, nämligen mängden förkortningar. I vissa vetenskapliga discipliner tycks hälften av artiklarna bestå av förkortningar för olika beräknings- eller mätmetoder, vilket definitivt gör dem mer svårgenomträngliga.

Så är detta ett problem? En svårläst artikel tar längre tid att läsa och utvärdera, vilket saktar ner forskningsprocessen. Tillsammas med den kraftiga ökningen i mängden publicerade artiklar inom de flesta fält kan det leda till att forskare inte anser sig hinna göra ordentliga litteraturgenomgångar, utan att de prioriterar att får ut sin egen forskning. Viktiga resultat skulle då kunna bli bortglömda för att de presenterats i en illa skriven artikel. Dessutom är ju själva målet med en artikel att kommunicera forskningsresultat, så är den svårläst motverkar den delvis sitt syfte. Å andra sidan verkar de flesta forskare jag träffat inte läsa andras artiklar från början till slut, utan mest kolla på sammanfattningen och figurerna för att sedan koncentrera sig på den bit de är mest intresserade av. Med tanke på det och på att mängden nya artiklar är praktiskt taget ohanterlig för de flesta vore det kanske bättre att förändra sättet man presenterar resultat på i grunden, snarare än att bara försöka förbättra språket.

Nu finns det ju de som hoppas att det inte bara är andra vetenskapare som ska ta del av ens resultat, utan även en vetgirig allmänhet. Här är svårlästa artiklar med formellt språkbruk absolut ett problem. Å andra sidan är vetenskapliga artiklar framför allt riktade till andra som arbetar inom samma fält, så att kräva att de också ska vara lätta att ta till sig för vetenskapsjournalister eller en bredare allmänhet är att ställa väl höga krav. Ingen text som presenterar fakta, oavsett hur välskriven, kan tillfredsställa alla typer av läsare - det finns alltid en huvudsaklig målgrupp. Dessutom skrivs de flesta vetenskapliga artiklar på engelska, vilket gör det svårt för de delar av allmänheten som inte har engelska som modersmål och har problem med att ta till sig avancerade texter på sitt andra- eller tredjespråk. (Jodå, de finns de som har svårt att läsa engelska. Jag har träffat dem, även på universitetet.) Här tror jag mer på att uppmuntra antingen den enskilde forskaren eller universiteten som sådana att producera även mer populärvetenskapliga texter riktade till vetenskapsjournalister och/eller allmänheten. På så sätt skulle även icke-experter kunna ta del av vetenskapliga framsteg så att säga från källan, men utan att det blir oöverstigligt svårt och tidskrävande.

Cancer, Alzheimers och... gurkmeja?

Jag fick syn på en spännande rubrik från Newsner i mitt Facebook-flöde igår: "Gurkmeja hjälper mot både cancer och Alzheimers". Gurkmeja är en helt vanlig, gul krydda som vi t.ex. hittar i currypulver. Och nu hjälper den mot cancer? Är det inte lite för bra för att vara sant? Faktum är att Newsner-artikeln tar upp hela fem olika positiva effekter av gurkmeja: Minskade inflammationer, minskad cancerrisk, förebyggande av Alzheimers, minskad risk för hjärt-kärlsjukdomar och lindring av reumatism.

Här är tre anledningar till att den här artikeln inte får mig att börja äta gurkmeja matskedsvis:

1. Jag är ingen cellodling, labbråtta eller bananfluga

Newsner-artikeln hänvisar till vetenskapliga studier, ibland väldigt vagt och ibland med länkar. Det är väl bra? Jo, men när det gäller Alzheimers går den enda direkta källhänvisningen inte till en studie av människor som äter mycket gurkmeja, utan till en studie av bananflugor som fått kurkumin, ett ämne man kan utvinna ur gurkmeja. Effekterna på cancer verkar också mest ha påvisats i cellodlingar och djurförsök. Det innebär antagligen att man inte riktigt vet vilken effekt behandlingen skulle ha på en människa. Dessutom verkar djuren som sagt ha fått rent kurkumin, som alltså är en beståndsdel i gurkmeja. Vad är det som säger att kryddan som helhet har exakt samma effekt?

Studier på odlade celler och på djur är viktiga när man utvecklar nya läkemedel, men bara för att ett visst ämne visar sig ha en viss effekt på celler i en petriskål betyder inte det att ett livsmedel som innehåller ämnet får samma effekt i en människa.

2. Skulle det verkligen gälla för mig?

När det gäller antiinflammatoriska effekter verkar man ha studerat människor i större utsträckning, åtminstone enligt den studentuppsats från Uppsala Universitet som Newsner refererar till (fast de verkar tro att det handlar om en vetenskaplig studie). Man märker dock snabbt att uppsatsen i sin tur refererar till studier med ganska få deltagere: tio, tolv eller så många som 62. Det innebär inte nödvändigtvis att de här studierna är dåliga, men ju färre försökspersoner man har desto större risk är det att någon slumpmässig effekt påverkar resultatet - tänk om sju av de tio försökspersonerna var på bättringsvägen ändå, och det får det att se ut som om behandlingen har en viss effekt? Är det bara de här studierna som gäller så är det helt enkelt svårt att veta säkert vad effekten är.

3. Kurkuminet når inte fram

En annan intressant sak i den där studentuppsatsen är påståendet att kurkumin, alltså det ämne i gurkmejan som anses ha effekt, ska ha dålig "oral biotillgänglighet". Det betyder i klartext att även om man sätter i sig stora mängder är det inte säkert att kurkuminet tas upp i kroppen. Den där studentuppsatsen hänvisar till exempel till en artikel där man har studerat just hur kurkumin tas upp och kommit fram till att det till stor del bryts ner i tarmarna. Det innebär att om vi till exempel skulle vilja att en viss dos kurkumin når en cancertumör i äggstockarna så kanske det inte skulle räcka att äta kurkumin, eftersom det mesta av det vi åt inte skulle komma ut i blodet och alltså inte skulle nå tumören. Andra källor har uppskattat att man skulle behöva äta omkring hundra gram gurkmeja per dag för att komma upp i de doser som används i försök på djur och odlade celler. Mycket curry blir det.

Om man utvecklar faktiska läkemedel med kurkumin, vilket man försöker göraså kommer man antagligen också att utveckla metoder för att öka upptaget. Men om man bara äter gurkmeja, så som föreslås här, så finns problement med dålig biotillgänglighet kvar.


Det finns fler saker som får mig att tro att Newsner inte har koll. De är dåliga på att tala om var informationen kommer ifrån, till exempel påstår de att en studie är publicerad i US National Library of Medicine and National Institutes of Health när den i själva verket är publicerad i tidskriften Cancer Letters - National Library of Medicine är bara en databas som samlar artiklar från andra källor. De hänvisar också till en professor i ytkemi som nån sorts expert på medicinska effekter, vilket blir ganska märkligt.

Cancer och Alzheimers är skrämmande sjukdomar, och det är inte så konstigt att vi intresserar oss för saker som skulle kunna förebygga dem. Problemet med artiklar som den här är att den presenterar något som kanske skulle kunna utvecklas till ett läkemedel som om det redan var en mirakelkur, vilket kan ge falska förhoppningar. Det räcker i alla fall inte för att övertyga mig, och jag tänker därför skippa gurkmejan (förutom när jag ska laga curry) till förmån för WHO:s rekommendationer om hur man kan påverka sin cancerrisk: Motion, måttligt med alkohol, ingen tobak, mycket grönsaker och lite rött kött.

Ta hand om er.