Om "Så undviker vi klimatkatastrofen" av Bill Gates

Bill Gates är egentligen en person som inte behöver introduceras. Han är den mest kände av grundarna till Microsoft och har en absurt stor förmögenhet. De senaste decennierna har han och hustrun Melinda (som begärde skilsmässa tidigare i år) ägnat sig åt välgörenhet genom sin Bill and Melinda Gates Foundation, som bland annat arbetar med att öka tillgången på vacciner och annan sjukvård och att bekämpa fattigdom. Och nu har han alltså skrivit en bok om hur han tycker att världen bäst bör hantera klimatförändringarna.

För att vara mer specifik så försöker Gates svara på frågan hur vi kan gå från 51 miljarder ton utsläppta växthusgaser per år till noll samtidigt som vi uppnår alla de andra sakerna Gates Foundation jobbar på, som att minska fattigdom och höja levnadsstandarden för människor som t.ex. saknar rent vatten eller tillförlitlig elförsörjning. Målet verkar vara att hela världen ska upp till en europeisk eller amerikansk levnadsstandard samtidigt som vi pressar ner utsläppen.

Med tanke på problements komplexitet är Så undviker vi klimatkatastrofen, lösningarna vi har och genombrotten vi behöver en rätt kort bok (238 sidor i svensk översättning). Större delen av boken tas upp av en systematisk genomgång av vilka utsläppsminskningar som krävs i fem sektorer, energiproduktion, tillverkning, odling, transport, samt svalka och värme. En del av utsläppsminskningarna kan uppnås med teknik vi har idag, som utökad elektrifiering av kortare transporter till exempel. Andra kräver tekniska genombrott - nästa generations kärnkraft och utsläppsfri stål- och cementtillverkning till exempel. Gates är helt klart en inbiten teknikoptimist som inte bara hoppas på genombrott utan också gärna investerar i teknikutvecklingen.

Gates perspektiv som investerare och entreprenör genomsyrar hela boken, men märks tydligast i kapitel tre som har titeln "Fem frågor att ställa i alla samtal om klimatet". Frågorna Gates listar är: "Hur mycket av de 51 miljarderna ton är det fråga om?", d.v.s. hur stor andel av de totala utsläppen kan man åtgärda; "Och cementproduktionen då?", som inte bara handlar om cement utan om alla utsläppskällor som inte får så mycket uppmärksamhet; "Hur mycket energi talar vi om?", där Gates jämför med energin som krävs för en bostad, en hel stad, eller ett land; "Hur mycket utrymme behövs; och "Hur mycket kostar det?". Framför allt det där med kostnaden är något som återkommer genom hela resten av boken i form av "gröna merkostnader" som visar prisskillnaden mellan den teknik som används idag och de utsläppsfria varianterna. Gates betonar åtskilliga gånger att de gröna merkostnaderna måste pressas ner för att ge så många som möjligt tillgång till utsläppsfria lösningar. 

När Gates skriver om att göra grön teknik tillgänglig för så många som möjligt handlar det om tillgänglighet på en global skala, även i länder med utbredd fattigdom. Han ägnar också ett helt kapitel åt att beskriva vilka anpassningar som skulle behöva göras framför allt i sådana länder till de klimatförändringar som redan är oundvikliga. Gates är väl medveten om att de som bidragit minst till klimatförändringarna också är de som kommer att drabbas först och förespråkar att rikare länder måste ta ansvar.

Investerarperspektivet kommer också fram i resonemangen kring hur man tar sig från en grön uppfinning till en produkt på marknaden och kring att inte alla innovationer man satsar på kommer att visa sig funka i praktiken. De sista kapitlen diskuterar också ansvarsfördelningen mellan olika typer av investerare - t.ex. hur offentliga medel kan användas för att ge långsiktig stabil finansiering för lovande idéer som är för långt från marknaden för andra typer av investerare. Faktum är att Gates har en lång lista på saker det offentliga, på statlig eller mer lokal nivå, skulle kunna göra för att få ner koldioxidutsläppen. Den delen av boken är dock väldigt fokuserad på USA.

Sammantaget är det här en bok som lägger fram en optimistisk men ändå relativt konkret plan för att få ner utsläppen av växthusgaser till noll. Den genomsyras av ett investerarperspektiv där det gäller att ta reda på vilka satsningar som ger valuta för pengarna - i form av minskade utsläpp snarare än pengar - men också av målsättningen att man samtidigt måste fortsätta förbättra levnadsförhållandena för världens fattiga. 

Det är också en bok skriven av en känd superrik amerikan, vilket bidrar starkt till att den fått så mycket uppmärksamhet som den har. Varför ska vi egentligen uppmärksamma just Bill Gates plan för att hantera klimatförändringarna? Vi kunde ju till exempel istället fördjupa oss i klimathandlingsplaner som tagits fram genom demokratiska processer eller av statliga myndigheter. En anledning kan vara bekvämlighet - såna klimathandlingsplaner dyker sällan upp i form av relativt lättlästa debattböcker (och hur ofta recenseras de egentligen i media?). En annan anledning kan vara att Gates specifika investerar- och entreprenörsperspektiv faktiskt bidrar med något till debatten. Oavsett har han ju alla möjligheter att sälja in sin plan till andra människor med gott om pengar och inflytande, så det kan vara intressant att känna till den bara av den anledningen.

Innehållslöst om UFOn i Fokus

Don't keep your minds so open that your brains fall out.

                                                        - Professor Walter Kotschnig, ca. 1940

 Vad har mörk materia med UFOn att göra? Jag hade anledning att ställa mig den frågan när jag läste en artikel författad av Patrik Stigsson med titeln Ljusnar det nu för mörk materia? i ett nummer av tidskriften Fokus från 1:e juli i år. Artikeln är tyvärr bakom betalvägg men ingressen lyder: "Efter Pentagons helomvändning i ufofrågan börjar jakten på att lyckas förklara det oförklarliga. Kanske finns svaret intill oss. Fast det är osynligt." Det låter ju rätt lovande, men själva artikeln visade sig vara så substanslös att jag blev besviken nog att skriva ett blogginlägg om den.

Artikeln tar avstamp i Pentagons UFO-rapport, men stannar inte där - artikelförfattaren menar att rapporten kanske kan bidra till att UFO-fenomen tas på mer allvar, men att det finns ufo-fenomen visste väl alla - "åtminstone alla vars sinne är någorlunda öppet." Istället går texten vidare till astrofysik och kognitionsvetenskap.

Astrofysiken finns med i form av en kort introduktion till astrofysikern Lisa Randall och hennes populärvetenskapliga bok Dark Matter and the Dinosaurs. Jag kollade naturligtvis upp några recensioner av boken och den verkar faktiskt rätt intressant. Den handlar bland annat handlar om mörk materia.  Ingen vet egentligen vad mörk materia består av, man vet bara att sådant som stjärnor, galaxer och galaxhopar rör sig som om det fanns mycket mer massa i universum än vi kan observera. Eftersom vi kan observera mycket av det som tar upp eller sänder ut elektromagnetisk strålning (gammastrålning, radiovågor och allt däremellan) måste mörk materia vara materia som kan påverka annan materia via gravitationskraften, men som inte påverkas av den elektromagnetiska kraften. Mörk materia kan inte ta upp eller sända ut ljus, men inte heller skapa samma sorts kemiska bindningar som finns i vår välkända ljusa materia eftersom den sortens bindningar är en konsekvens av partiklars elektriska laddning. 

Randall lägger fram hypotesen att vissa partiklar av mörk materia skulle kunna påverka varandra genom en eller flera andra krafter som vi inte känner till, kanske för att den typ av materia vi består av inte påverkas av dem. Det skulle t.ex. kunna finnas en sorts mörk motsvarighet till den elektromagnetiska kraften. Med en kombination av gravitation och en sådan annan kraft skulle mörk materia kunna samlas i egna galaxer, stjärnor och planetsystem, som skulle kunna finnas rakt framför näsan på oss utan att vi kan se dem. Existensen av sådan koncentrerad mörk materia skulle kunna få konsekvenser för planetsystem bestående av vår mer välbekanta materia, om vårt solsystem passerar nära en större ansamling skulle den t.ex. kunna knuffa till mindre himlakroppar och ändra deras banor. Kanske skulle det till och med kunna få en asteroid liknande den som dödade dinosaurierna att hamna på kollisionskurs med Jorden, spekulerar Randall.

Såväl i boken som i en kortare text på samma tema påpekar Randall också att det till och med skulle kunna finnas liv i ett parallelt planetsystem bestående av mörk materia. Vi kommer antagligen aldrig att kunna observera det i så fall, eftersom den enda kraft vi vet kan påverka båda typerna av materia är tyngdkraften och den är för svag för att vi ska kunna detektera en livsform bestående av mörk materia. Det är i alla fall helt klart att vi inte bör kunna se - alltså, observera med ögon, kameror eller liknande - den typen av livsformer eftersom materien de består av inte reflekterar, tar upp eller sänder ut ljus. 

Artikeln i Fokus viftar undan detta och nämner inte alls det där med asteroider på kollisionskurs, utan väljer att "ta ett steg till" och anta att dessa (högst hypotetiska) livsformer hittat ett sätt att göra sig synliga för oss. Dessutom ligger de bakom den rad av observationer av UFOn, mystiska varelser och märkliga himlafenomen som artikelförfattaren hänvisar till. Jag har inte läst Randalls bok, men ingenting jag läst om den pekar på att den innehåller några sådana spekulationer. Det verkar vara författarens egen favoritteori, baserat på Randalls mer vetenskapligt förankrade men fortfarande obevisade hypotes.

Kognitionsvetenskapen finns med i form av en referens till Donald Hoffman och hans teorier kring att våra sinnesorgan är utvecklade för att hjälpa oss överleva snarare än att ge oss en korrekt bild av verkligheten. Det skulle alltså kunna finnas aspekter av verkligheten som vi inte kan observera på grund av hur våra sinnen är uppbyggda. Artikelförfattaren kopplar även detta till UFOn, genom att hävda att vi kanske inte skulle kunna uppfatta varelser som utvecklats i en annan miljö särskilt tydligt. De kanske inte kan se oss klart heller. Exakt hur detta går ihop med nästa stycke, där det talas om "observationer, möten och ombordtagningar" i förhållande till UFOn, är inte helt klart. För nog måste man kunna observera en utomjording rätt tydligt för att kunna säga att man mött hen och tagit en tur i hens rymdskepp?

Vad som inte finns med i diskussionen om våra sinnesorgan är alla de sätt vi redan vet att de kan lura oss, som till exempel synvillor av olika slag. Inte heller tar artikelförfattaren sig an diskussionen kring hur t.ex. kamerabilder och video kan innehålla fel, kallade artefakter, som gör dem svårtolkade. Det är synd eftersom många möjliga förklaringar till UFO-observationer handlar om just sådana saker och man rimligtvis bör visa varför dessa förklaringar inte håller innan man postulerar livsformer av mörk materia som våra sinnen inte kan uppfatta. Istället avfärdas försöken att ge UFOn en mer jordnära förklaring på ett föraktfullt sätt, som att "vi försöker med alla till buds stående medel att pressa in detta stora, hala och oformliga fenomen i berättelsens / paradigmets lilla fyrkantiga hål". Författaren tycker det är som att hävda att "om terrängen inte stämmer med kartan, så är det terrängen det är fel på." Han jämför också sökandet efter konkreta bevis på utomjordisk aktivitet med spädbarn som stoppar allt de får tag på i munnen, hävdar att alla andra kulturer i världshistorien varit bättre på att hantera en besjälad värld full av mystiska varelser (kopplingen mellan livsformer av mörk materia och en besjälad värld är inte supertydlig) och menar att ufofenomenet visar att "det rationella tänkandets banerförare" inte kan lyckas med att utplåna all vidskepelse. 

Med andra ord, artikelförfattaren är inte särskilt intresserad av att faktiskt diskutera möjliga alternativa förklaringar till UFO-observationer. Han är intresserad av att vifta undan alla sådana förklaringar och kalla dem trångsynta eller bundna till ett materialistiskt paradigm som helt enkelt inte har plats för den berättelse om utomjordiska besökare (eller möjligen andeväsen?) som han själv vill föra fram. Han är också väldigt intresserad av att plocka upp spekulativa, men ändå vetenskapligt förankrade, hypoteser och använda dem som utgångspunkt för antaganden som de egentligen inte ger något stöd för. Det är möjligt att vissa tycker det är ett intressant sätt att närma sig det okända och att en naturlig förklaring vore torr och tråkig. Jag personligen är betydligt mer intresserad av att faktiskt utforska det okända och hade långt hellre läst en utvärdering av olika möjliga förklaringar till UFO-observationer och en genomgång av vilka fenomen som kan förklara vilka observationer. Den här texten postulerar istället att världen för besjälad och för komplex för att vi ska förstå dem förstå och har bara en nedlåtande fnysning till övers åt dem som faktiskt försöker.

Vilken olidligt tråkig inställning till... allt.