Jag är inte expert på nåt område som är relevant för den här frågan utan skriver om den mest p.g.a. ett intresse för faktagranskningar, "debunkings" och vad de egentligen kan tillämpas på. Ta det för vad det är.
Faktiskt.se, den nya faktagranskningssidan där DN, SvD, KIT, SVT och SR ska avgöra vad som är sant eller falskt i nyhetsflödet, hann inte vara igång särskilt länge innan det blev debatt. SVT och DN lade båda upp granskningar av LO:s påståenden, på Twitter och i en reklamfilm, om några av Alliansens politiska förslag. De tre utvalda påståendena, om att "Moderaterna vill sänka löner" och att "med Moderaternas förslag blir alla provanställda på livstid" (SVT) och
"Alliansen vill avskaffa fasta anställningar" (DN), gavs samtliga etiketten "helt falskt". Detta ledde till kritik från LO och andra på samma kant, som ansåg att påståendena istället var helt sanna.
Det har diskuterats på andra håll, exempelvis i Sveriges Radios program "Medierna" (programmet från den 28:e april), hur påståendena kan tolkas på olika sätt och inte är helt felaktiga om man ser till troliga effekter av Alliansens förslag. Emellertid finns det en annan aspekt, framför allt på de påståenden som hämtats från reklamfilmen, som jag inte sett nån reda ut ordentligt. I en intervju i Fokus (olyckligtvis bakom betalvägg) hävdar LO:s planerings- och kommunikationschef Eric Sundström att det som uttrycks i reklamfilmen är enskilda LO-medlemmars oro för vad Alliansförslaget ska föra med sig, snarare än faktapåståenden om det lagda förslaget. Och ingen ska minsann tala om för LO-medlemmar hur de får uttrycka sin oro, tycker han.
Oro är en känsla. Kan man faktagranska känslor? Kan man faktagranska känslor i reklam?
Med att faktagranska känslor menar jag i det här fallet att man försöker avgöra, inte om känslorna är genuina, utan om de kan ses som befogade. Är det rimligt att oroa sig för att fasta anställningar försvinner om LAS förändras? Är det vettigt att oroa sig för generella lönesänkningar om det lagstiftas om lägre lön för vissa grupper?
Till skillnad från faktafrågorna, där man faktiskt kan komma fram till ett otvetydigt svar om man bara tar sig tid att definiera frågan ordentligt, så kommer frågan om vad det är rimligt att känna alltid att vara subjektiv. Den hänger förståss ihop med om känslan framkallats av korrekt eller inkorrekt information, men även om alla skulle ha tillgång till samma information skulle inte alla göra samma bedömning. Som individer lägger vi olika stor vikt vid olika aspekter och värdesätter olika saker - nån inte värdesätter trygghet kan reagera annorlunda på t.ex. LAS-förslaget än nån som ser trygghet som viktigt. Är man bara en vanlig individ vid ett vanligt kaffebord, utan filmkamera, är det väl strängt taget också ens ensak. Ingen annan kan egentligen bestämma vad man borde känna.
Emellertid så var det ju fråga om en reklamfilm, och då blir det en annan sak. Jag är inte medieforskare, men som vanlig enkel konsument ser jag reklamfilmer framför allt som försök att inge mig en viss känsla och knyta den till en viss företeelse. Visst, det kan förekomma fakta om priser, prestanda, kalorier etc., men klädreklamen jag sett på YouTube de senaste veckorna fokuserar ändå på att visa mig osannolikt lyckliga kvinnor som dansar omkring i romantiskt pastellfärgade miljöer - inte på t.ex. materialval eller om deras byxor finns i en extra lång modell. På samma sätt tolkar jag LO-filmen som ett försök att föra över oro för Allianspolitiken till mig som tittare. I slutänden vill man förståss skapa debatt och sprida information, men man gör det via känslofokuserad kommunikationsform. Då blir det plötsligt viktigt att kunna diskutera hur rimliga känslorna är, och att hänvisa till att det är en enskild individs funderingar och oro blir en dimridå. Det är trots allt en stor organisation som valt att visa just den här individens oro, i just dessa formuleringar och med ett visst syfte.
LO är naturligtvis inte de enda som kommer att spela på våra känslor detta valår - det lär alla försöka göra. De lär inte heller vara de enda som hänvisar till enskildas rädsla, oro eller ilska istället för till hårda fakta när de argumenterar för sin ståndpunkt. Och faktagranskning i all ära, men jag tror inte att faktiskt.se är rustade för att granska den typen av argument.
Hur ska man göra det istället? Jag vet inte.
