Språkförbistring

Just nu undervisar jag på en kurs som innehåller övningar i datorsal, där jag och den andre assistenten går runt och hjälper studenterna med olika övningar. Häromdagen råkade jag säga följande (ungefär):
"... så för att reducera mängden brus i power spectrum behöver du räkna ut ett average..."
(Paus)
"...eller medelvärde. Heter det ju på svenska."

Saken är den att kursboken och allt annat material till kursen, som uppgiftstexter och föreläsningsanteckningar, är på engelska. Vi har dessutom internationella studenter som vi pratar engelska med eftersom det är det enda gemensamma språket. Då får man ibland små hjärnsläpp när man faktiskt pratar svenska med någon.

Att materialet är på engelska är inte unikt för masterskurserna. Från de fem år jag läste fysik som grundstudent kan jag påminna mig fyra kursböcker och ett kompendium på svenska, men antalet böcker på engelska ligger nog närmare femton. Vissa termer lär man sig helt enkelt inte på svenska - att average heter "medelvärde" är ju ganska enkelt, men power spectrum måste jag slå upp. Eftersom jag inte hittar det i mitt engelsk-svenska lexikon gissar jag på "effektspektrum", vilket faktiskt finns på svenska Wikipedia - så då finns det ett ord i alla fall.

Emellertid är det ju så inom forskningen att man ibland hittar nya saker och hittar på nya namn för dem. Detta gör man på det språk man skriver sina vetenskapliga artiklar på, det vill säga engelska. Det gör att vissa företeelser inte har några bra namn på andra språk, och direktöversättningar känns ofta väldigt styltade. Att ha en modell för hur protoner stöts bort av defekter med samma laddning i korngränser och kalla modellen för space charge model känns väl ganska okej, men "rymdĺaddningsmodellen"?

För att undvika fadäser som den ovan har jag hursomhelst ambitionen att ta reda på vad saker heter på svenska även om jag lär mig begreppen på engelska. Och skulle jag behöva hitta på ett namn på en nyupptäckt företeelse någon gång så ska jag hitta på ett namn på svenska. Också.

Roligt på räkneövningen?

Egentligen hade jag tänkt att det första inlägget här skulle handla om mitt forskningsprojekt, men det inlägget visade sig ta oanat lång tid att skriva så jag får ta det här först.

Sen några veckor tillbaka går jag en kurs i pedagogik. Den är fokuserad på aktivt lärande, som handlar om att man ska aktivera studenterna i föreläsningssalen istället för att de ska sitta och lyssna hela tiden. Idén bygger delvis på studier som bekräftar det jag alltid misstänkt, nämligen att man inte lär sig speciellt effektivt på föreläsningar om man inte är väldigt väl förberedd. En metod för att öka inlärningen är att ta pauser där studenterna förväntas gå igenom sina anteckningar och jämföra med grannen, eller ge dem små uppgifter att lösa under lektionen och sedan diskutera svaren. Det där sista är ju som gjort för att testas på räkneövningar, vilket jag har gjort i begränsad omfattning - jag vet inte om det ökade inlärningen men jag fick intrycket att det minskade antalet gäspningar lite.

I pedagogikkursen ingår också att man ska hålla en del av en lektion av något slag för de andra kursdeltagarna och få respons. Detta gjorde jag i fredags och jag tog naturligtvis en bit av en räkneövning. En hel del av kommentarerna efteråt handlade om att motivera problemet - varför är det egentligen intressant att använda ideala gaslagen för att räkna ut antalet molekyler i luften i ett rum? Svaret är naturligtvis att det är inte så intressant, men det är bra att lära sig använda ideala gaslagen eftersom den är användbar (exempelvis kan man härleda ett hyfsat uttryck för effektiviteten hos en vanlig bensinmotor från den). Ska man lära sig måste man ofta traggla, men hur man ska bära sig åt för att göra den sortens uppgifter intressanta och roliga är så vitt jag vet ett olöst problem.