Första gången jag hörde talas om genmodifiering var för cirka 20 år sedan, när jag fick syn på en äcklig bild utanpå ett kuvert som mina föräldrar fått med posten. Bilden visade en grön groda med en röd tomat som kropp. Jag fick veta att det var en manipulerad bild - det fanns inga tomat-grodhybrider på riktigt - och att de som gjort den var emot att man ändrade i organismers gener och bytte ut dem mot gener från andra arter. Senare lärde jag mig att genmodifiering och patentering av gener kunde förstöra för bönder i fattiga länder (t.ex. genom att grödorna görs sterila så de måste köpa nytt utsäde varje år), ödelägga ekosystem (superplantorna kan ju spridas utanför åkern), påverka hälsan på okända sätt och till och med få en att omedvetet bryta mot lagen (om en Roundup-resistent planta självsår sig i din trädgård ska du egentligen betala licenspengar till Monsanto).
Såvitt jag minns var det inte förrän jag gick ut universitetet och gick med i facket som jag hittade några sammanhängande argument för den "andra sidan", det vill säga de som gillar genmodifiering av andra orsaker än "det är lönsamt och tekniken går inte att stoppa". Fackföreningen jag gick med i organiserar nämligen naturvetare av alla slag, inklusive ekologer och mikrobiologer. Just dessa två kategorier har vid några tillfällen rykt ihop på medlemstidningens diskussionssidor. Många ekologer anser nämligen att riskerna med genmodifierade organismer, deras effekt på omgivande ekosystem till exempel, vida överväger den eventuella nyttan. De flesta molekylärbiologer som deltog i debatten var istället övertygade om att genmodifiering kan ge oss grödor som tål klimatförändringar, minskar behovet av konstgödsel och besprutning och dessutom är nyttiga.
Förutom att ekologer och molekylärbiologer naturligtvis har olika perspektiv på och kunskaper om levande organismer så verkar kontroversen också vara en effekt av hur man ser på drivkrafterna bakom genmanipulering. Medan många ekologer verkar se utvecklingen som driven av storföretag på jakt efter säkra vinster tycks åtminstone en del molekylärbiologer se möjligheter att låta andra hänsyn styra. Det är en fin tanke, men hur ofta har den blivit verklighet?
Det finns faktiskt åtminstone ett exempel, och det är så kallat gyllene ris. Ris är en stapelvara för oerhört många människor, speciellt i fattiga länder. Samtidigt lider många i dessa länder av brist på vitamin A, vilket kan orsaka blindhet och leda till döden. Tanken är att om man inkluderar gener från till exempel majs i riset så börjar det producera betakaroten, som omvandlas till vitamin A i kroppen. Betakaroten är rödgult så det genförändrade riset blir gult, därav namnet.
Det verkar ju som en fantastisk idé att förse människor med grödor som faktiskt ger dem den näring de behöver. Trots det finns det många som kritiserar det gyllene riset. I senaste Nature beskrivs hur människor som från början är positiva ändrar sig helt när de hör att det är frågan om "GMO", och att Greenpeace hävdar att riset kan vara farligt att äta. Forskare som arbetar med genmodifiering påpekar i sin tur att inga risker påvisats än.
Debatten om fördelar och nackdelar med GMO lär fortsätta. Personligen tycker jag att det är positivt att man försöker använda tekniken till att lösa problem hos de som verkligen behöver mer näringsrik mat snarare än att bara kränga superbroccoli till välbärgade västerlänningar med hälsoångest. Och så undrar jag naturligtvis hur det gyllene riset smakar.
