Normalt sett brukar jag inte skriva så mycket om Nobelprisen. De är ju minst sagt uppmärksammade, och därmed presenteras det nästan alltid bra populärvetenskapliga förklaringar av dem någonstans i ett medieflöde nära dig. I år kan jag emellertid inte låta bli att åtminstone reflektera lite över, inte fysikpriset (även om exoplaneter är rätt spännande), utan kemipriset. (Apropå populärvetenskapliga presentationer så hittar ni KVA:s här.)
Kemipriset i år gick till M. Stanley Whittingham, John B. Goodenough och Akira Yoshino för deras arbete med litiumbatterier. De har inte arbetat i samma forskargrupp eller lab, men deras respektive arbeten bygger vidare på varandra och markerar viktiga milstolpar på vägen mot de litiumbatterier vi har idag.
Som jag nämnt tidigare (lustigt nog i ett inlägg som handlade om en av Goodenoughs artiklar) består batterier i grunden av två elektroder, en positiv och en negativ, åtskilda av en elektrolyt. När man använder batteriet strömmar elektroner och joner (laddade atomer - i det här fallet atomer som gett ifrån sig elektroner och därför är positivt laddade) från den negativa elektroden till den positiva, jonerna genom elektrolyten och elektronerna genom vad det nu är för elektronik man vill använda batteriet till att driva. När man laddar man batteriet igen lagrar det energi genom att tvinga tillbaka elektroner och joner till den negativa elektroden. För att ett uppladdningsbart batteri ska fungera bra behöver alltså båda elektroderna kunna ta upp och ge ifrån sig joner upprepade gånger utan att börja fungera sämre, ändra form eller förstöras. Man måste också se till att litiumjonerna har högre energi när de sitter i den negativa elektroden än i den positiva, eftersom det är den skillnaden man använder för att lagra energi i batteriet.
I litiumbatterier löser man i regel det här med ett poröst kolmaterial, som grafit, i den negativa elektroden (en av Akira Yoshinos upptäckter, för övrigt) och en metalloxid i den positiva. I båda materialen kan litiumjonerna lagras i hålrum eller luckor i materialet, där de binder tillräckligt svagt till atomerna runt omkring för att lätt kunna lämna materialet igen vid urladdning eller uppladdning. För att oxiden i den positiva elektroden ska kunna behålla sin struktur under urladdningen är det vanligt att den innehåller kobolt.
Kobolt är ett problemmaterial i de här sammanhangen. Det framställs på få platser som en biprodukt av utvinningen av andra metaller, t.ex. koppar och nickel. Nånstans runt hälften av världens totala produktion verkar ske i Demokratiska Republiken Kongo, under usla förhållanden. Samtidigt har det visat sig svårt att ersätta helt, trots idoga försök. Man kan minska mängden kobolt man använder genom att istället använda mer nickel och aluminium, men det sänker batteriets kapacitet en aning och under vissa förhållanden kan det vara mindre säkert.
Det här med att en användbar teknik som har positiva effekter för många kräver problematiska råvaror är något som nästan alltid kommer upp när det handlar om energikällor, energilagring och energianvändning. Bensinmotorer kräver, tja, oljeutvinning (och dessutom många andra välkända nackdelar, som låg verkningsgrad och koldioxidutsläpp). Bränsleceller, åtminstone sådanan som fungerar vid någorlunda rimliga temperaturer, har sina katalysatorer av dyr och sällsynt platina. Vindkraftverk har neodyn.
Vi kan inte undvika att all framställning, lagrning och användning av energi har effekter på vår omgivning. Vi borde kunna undvika de mest horribla lokala konsekvenserna av mineralbrytning, och vi borde kunna ta vara på den kobolt, litium etc. som vi redan tagit fram genom bättre återvinning (notera att länken bara är ett exempel - det verkar finnas många som jobbar med detta). Tyvärr är just återvinning nåt som ofta släpar efter resten av teknikutvecklingen och som bara får verkligt genomslag när priserna på nya råvaror skjuter i höjden.
Och så kan vi ju också fortsätta hoppas på att nån kommer på ett sätt att ersätta kobolt i litiumbatterier. Jag har hört att den 97-årigen professor Goodenough inte känner sig färdig för pension riktigt än.
