I slutet på förra veckan publicerade tidskriften Fokus en krönika (Obs! betalvägg) av Agnes Wold, där hon argumenterar mot den så kallade plan S. Plan S går ut på att forskare som har offentlig finansiering också ska göra sina resultat tillgängliga för den allmänhet som finansierar dem genom att bara publicera i så kallade Open Access-tidskrifter, där artiklarna utan kostnad kan läsas av alla.
En del av Wolds argument mot plan S framstår som rimliga, till exempel att den gör det svårt eller omöjligt att publicera i prestigetidskrifter eller att eftersom open access-tidskrifterna finansieras av publiceringsavgifter har de större incitament till att publicera många artiklar, även om dessa är av lägre kvalitet. Wolds huvudargument verkar dock vara att den vetenskapliga publikationsprocessen i grunden fungerar väl och att man därför inte bör gå in och peta i den, något som är betydligt mer tveksamt.
Wold beskriver i sin krönika hur ett manuskript till en vetenskaplig artikel, när det skickats in till en tidskrift, genomgår en lång process av referentgranskning (eng.: peer review), ändringar och förbättringar innan den slutligen publiceras. Något hon inte nämner, men som ofta diskuteras på andra håll, är att både den initiala bedömningen hos tidskriften och referentgranskning påfallande ofta är gratisarbete utfört av andra forskare inom fältet. Förlagets kostnad för att publicera en artikel är minimal, speciellt för det flertal tidskrifter som bara publiceras på nätet (jag har beskrivit detta tidigare, i detta inlägg från 2016). Det är alltså inte så konstigt om man ifrågasätter varför prenumerationer på vetenskapliga tidskrifter är så dyra.
En närliggande fråga är förlagens maktposition. En forskare behöver ha tillgång till alla relevanta publicerade artiklar för att definiera sina egna forskningsfrågor och hålla sig uppdaterad om vad som händer i fältet. Detta gör det svårt att avstå från prenumerationer på viktiga tidskrifter. Förlag som Elsevier utnyttjar detta genom att paketera ett fåtal högkvalitativa tidskrifter som många vill prenumerera på tillsammans med ett flertal av förlagets sämre tidskrifter och kräva av universitetsbiblioteken att de till ett högre pris prenumererar på hela paketet, istället för på de enskilda tidskrifter som faktiskt är relevanta. Förlagen vet helt enkelt att nästan oavsett vad de sätter för pris kommer de att ha en stabil efterfrågan, och det faktiska priset blir därefter.
Ur detta perspektiv är det inte så konstigt att vissa av de institutioner som står för notan gärna vill styra publiceringsprocessen i en annan riktning. Samtidigt bidrar de till problemet genom att utvärdera forskares meriter i stor utsträckning baserat på antal publicerade artiklar och status (mätt i termer av så kallad impact factor) hos de tidskrifter artiklarna publicerats i. Detta gör både att forskare publicerar fler men kortare (och ofta mindre djuplodande) artiklar och att en publikation i en högstatustidskrift kan få närmast orimligt stor betydelse. Kanske hade sådant som plan S fått mer positiv respons om man också hade förespråkat en mer kvalitativ bedömning av forskares meriter?
