Just nu undervisar jag på en kurs som innehåller övningar i datorsal, där jag och den andre assistenten går runt och hjälper studenterna med olika övningar. Häromdagen råkade jag säga följande (ungefär):
"... så för att reducera mängden brus i power spectrum behöver du räkna ut ett average..."
(Paus)
"...eller medelvärde. Heter det ju på svenska."
Saken är den att kursboken och allt annat material till kursen, som uppgiftstexter och föreläsningsanteckningar, är på engelska. Vi har dessutom internationella studenter som vi pratar engelska med eftersom det är det enda gemensamma språket. Då får man ibland små hjärnsläpp när man faktiskt pratar svenska med någon.
Att materialet är på engelska är inte unikt för masterskurserna. Från de fem år jag läste fysik som grundstudent kan jag påminna mig fyra kursböcker och ett kompendium på svenska, men antalet böcker på engelska ligger nog närmare femton. Vissa termer lär man sig helt enkelt inte på svenska - att average heter "medelvärde" är ju ganska enkelt, men power spectrum måste jag slå upp. Eftersom jag inte hittar det i mitt engelsk-svenska lexikon gissar jag på "effektspektrum", vilket faktiskt finns på svenska Wikipedia - så då finns det ett ord i alla fall.
Emellertid är det ju så inom forskningen att man ibland hittar nya saker och hittar på nya namn för dem. Detta gör man på det språk man skriver sina vetenskapliga artiklar på, det vill säga engelska. Det gör att vissa företeelser inte har några bra namn på andra språk, och direktöversättningar känns ofta väldigt styltade. Att ha en modell för hur protoner stöts bort av defekter med samma laddning i korngränser och kalla modellen för space charge model känns väl ganska okej, men "rymdĺaddningsmodellen"?
För att undvika fadäser som den ovan har jag hursomhelst ambitionen att ta reda på vad saker heter på svenska även om jag lär mig begreppen på engelska. Och skulle jag behöva hitta på ett namn på en nyupptäckt företeelse någon gång så ska jag hitta på ett namn på svenska. Också.
söndag 27 november 2011
tisdag 15 november 2011
Jorden från ovan
En som heter Michael König har satt ihop en video av bilder tagna från den internationella rymdstationen ISS under början av hösten. Ni hittar den här och den rekommenderas till alla som vill veta hur norrsken ser ut när man är ovanför det.
söndag 13 november 2011
Vad ska det vara bra för?
Det verkar som om diskussionen kring universitetsutbildningens nytta inte är helt död. Åtminstone publicerades en krönika på ämnet i Göteborgs-Posten igår (länk kommer så fort jag hittar den på nätet). Det är Svenskt Näringslivs rapport "Konsten att strula till ett liv" som är temat igen, med sina förslag på sänkt studiemedel för bland annat humaniora. Eftersom jag inte bloggade när diskussionen var som hetast i somras tänkte jag ta tillfället i akt att skriva ner några funderingar nu.
På ett sätt är det ganska lätt att sätta sig in i problemet: Studenter som inte får jobb på sin utbildning får det svårt när studietiden är slut och lånen ska betalas tillbaka. Däremot är det inte lika uppenbart att lösningen är att få färre studenter att gå de här utbildningarna. Det kan också handla om att man faktiskt får kompetenser som är värdefulla i arbetslivet men som folk inte fattar att man har - ett problem som vi fysiker kan känna igen oss i, för övrigt. Då handlar det snarare om att kommunicera med arbetsgivarna så att de förstår vilka de borde anställa, egentligen.
Emellertid tycker jag att det finns ett större problem med resonemanget att studier i humaniora, och i förlängningen forskning i humaniora och samhällsvetenskap, inte skulle vara nyttig. Drar man det till sin spets verkar det handla om att betrakta en ökande BNP som den enda möjliga nyttan. Vad därutöver är, är privatsaker, och den "onyttiga" kurserna beskrivs också gärna som hobbykurser. (För all del, det finns säkert kurser som gör sig bättre på Folkuniversitetet. Men ska man dra all humaniora över en kam för det?)
Jag skulle vilja påstå att jag personligen har nytta av att det finns personer som väljer att utbilda sig till statsvetare, litteraturvetare och filosofer. Det är inte fråga om någon ekonomisk nytta, utan nyttan av att det finns människor som tänker på de frågor jag ställer mig om samhället. Sven-Eric Liedmans populärvetenskapliga böcker i idéhistoria kan hjälpa mig att se rötterna till de tankeströmningar vi har i samhället idag, och litteraturvetenskapliga texter som Nina Björks "Fria själar" ger intressanta inblickar i bakgrunden till ideologier och föreställningar vi annars tar för givna. Jag läser sådana texter för att få ett bättre grepp om vart samhället kan tänkas vara på väg och därmed en bättre aning om vart jag skulle vilja att det var på väg - något som åtminstone är relevant i mitten av september vart fjärde år.
Vi behöver ha folk som försöker tolka och förstå både samtiden och historien för att kunna fatta bra beslut som medborgare. Att jag läser böcker i idé- och lärdomshistoria är definitivt en hobby, men någon måste ju skriva dem också.
På ett sätt är det ganska lätt att sätta sig in i problemet: Studenter som inte får jobb på sin utbildning får det svårt när studietiden är slut och lånen ska betalas tillbaka. Däremot är det inte lika uppenbart att lösningen är att få färre studenter att gå de här utbildningarna. Det kan också handla om att man faktiskt får kompetenser som är värdefulla i arbetslivet men som folk inte fattar att man har - ett problem som vi fysiker kan känna igen oss i, för övrigt. Då handlar det snarare om att kommunicera med arbetsgivarna så att de förstår vilka de borde anställa, egentligen.
Emellertid tycker jag att det finns ett större problem med resonemanget att studier i humaniora, och i förlängningen forskning i humaniora och samhällsvetenskap, inte skulle vara nyttig. Drar man det till sin spets verkar det handla om att betrakta en ökande BNP som den enda möjliga nyttan. Vad därutöver är, är privatsaker, och den "onyttiga" kurserna beskrivs också gärna som hobbykurser. (För all del, det finns säkert kurser som gör sig bättre på Folkuniversitetet. Men ska man dra all humaniora över en kam för det?)
Jag skulle vilja påstå att jag personligen har nytta av att det finns personer som väljer att utbilda sig till statsvetare, litteraturvetare och filosofer. Det är inte fråga om någon ekonomisk nytta, utan nyttan av att det finns människor som tänker på de frågor jag ställer mig om samhället. Sven-Eric Liedmans populärvetenskapliga böcker i idéhistoria kan hjälpa mig att se rötterna till de tankeströmningar vi har i samhället idag, och litteraturvetenskapliga texter som Nina Björks "Fria själar" ger intressanta inblickar i bakgrunden till ideologier och föreställningar vi annars tar för givna. Jag läser sådana texter för att få ett bättre grepp om vart samhället kan tänkas vara på väg och därmed en bättre aning om vart jag skulle vilja att det var på väg - något som åtminstone är relevant i mitten av september vart fjärde år.
Vi behöver ha folk som försöker tolka och förstå både samtiden och historien för att kunna fatta bra beslut som medborgare. Att jag läser böcker i idé- och lärdomshistoria är definitivt en hobby, men någon måste ju skriva dem också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)