Klimatet och vad? Tankar inför EU-valet 2024

 

Bild från playground.com

Inför det förra EU-valet för fem år sen gjorde jag en genomgång av de svenska partiernas ambitioner inom klimatpolitiken. Nu är det snart EU-val igen. Med tanke på hur världsläget ser ut hade det varit intressant att kolla på fler politikområden - så som jag gjorde inför riksdagsvalet för två år sen - men det har jag varken hunnit eller orkat. Istället blir det en uppdatering när det gäller klimatet och några nedslag på andra politikområden där jag hittade intressanta saker när jag satt och läste i valmanifesten. Jag har valt att bara kolla på de svenska partier som är representerade i parlamentet nu, och jag har bara använt material de själva lägger ut på sina hemsidor (oftast valmanifest eller deras "EU-politik från A till Ö").

Då för fem år sen kunde partierna behändigt delas in i fyra grupper baserat på hur viktigt de tyckte att det var att prata om klimatet och hur mycket de gillade EU. Den uppdelningen fungerar sämre idag. Istället tycker jag mig se skillander i vad klimatpolitiken handlar om utöver klimatet - vilka andra hänsyn än bara klimatåtgärder är viktiga när partierna skriver om sin klimatpolitik? Då får vi istället tre grupper, nämligen:

Rättvisegruppen

Precis som förra gången väljer Vänsterpartiet att lyfta fram rättvisa och social hållbarhet när de skriver om sin klimatpolitik, de betonar att klimatet är ett gemensamt ansvar och att de åtgärder som införs inte får drabba vanliga människor för hårt. De behåller också sin EU-skeptiska hållning, den här gången har de t.ex. valt att sikta in sig på EU-regler som de anser hindrar effektiva klimatåtgärder. Exempel på sådana är krav på avreglering och konkurrensutsättande av verksamheter som järnvägar och liknande. Vänsterpartiet anser också att nuvarande elhandelssystem leder till överpriser i Sverige. 

Miljöpartiet hamnar också i rättvisegruppen - en av deras paroller i år är "en snabb och rättvis klimatomställning" och de vill att alla ska kunna vara med i omställningen oavsett ekonomi och bostadsort. I övrigt är de - inga överraskningar här - ett av de partier som skriver mest om klimat och miljö i sitt manifest. De vill se cirkulär ekonomi i EU, skärpa handeln med utsläppsrätter så att färre eller inga delas ut gratis, och se till att EU inte har några nettoutsläpp av koldioxid 2040. De vill också införa fler klimattullar på varor med stor miljöpåverkan, men intäkterna från dessa ska gå till klimatåtgärder i fattigare EU-länder och i utveckligsländer utanför Europa.

Innovationsgänget

En annan sak man kan prata om när man pratar om klimat är innovationer (och de nya arbetstillfällen de kan skapa). Här hittar vi teknikoptimister som Liberalerna, som vill satsa på mer elektrifiering, forskning och teknikutveckling. Utöver det vill de utveckla systemet med utsläppsrätter till att omfatta fler sektorer och fler länder, ta bort subventioner på fossila bränslen, införa koldioxidskatt och ha fler klimattullar på t.ex. plast. Inom innovationsgänget sticker de också ut för att de är positiva till kärnkraft, både nybyggd sådan och att hindra avveckling av gamla reaktorer.

Socialdemokraterna hamnar också i den här gruppen som det parti som skriver mest om kopplingen mellan gröna innovationer och nya jobb. De vill också se skärpta klimatmål med 95% minskade utsläpp till 2040, snabbare energiomställning, satsningar på biodrivmedel samt att det ska bli enklare att åka tåg i Europa.

Sist men inte minst, Centerpartiet. Klimatet är en av de tre frågor som Centerpartiet särskilt lyfter fram i år (de andra två är fred och frihet). De verkar vara överens med Miljöpartiet om att gratis utsläppsrätter borde avskaffas, de vill skärpa utsläppsmålen till en reduktion med 95 % fram till 2040 och införa möjligheter att stoppa EU-stöd till länder som inte vidtar tillräckliga klimatåtgärder.

Ekonomiklubben

Klimat, klimat, klimat... men blir det inte väldigt dyrt, och hur påverkar det företagen egentligen? I den sista gruppen hittar vi Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, som också är de partier som skriver minst om klimatet i sina valmanifest och liknande. Av de här tre partierna är Moderaterna de som lyfter fram klimatfrågan mest, de nämner att klimatproblemet kräver internationella lösningar och gillar marknadsbaserade åtgärder som handeln med utsläppsrätter och tekniklösningar som kärnkraft och koldioxidinfångning. Dock vill de också att EU:s klimatmål ska kompletteras med ett tillväxtmål samt att andra EU-länder inte längre ska kunna åka snålskjuts på Sveriges klimatarbete.

Kristdemokraterna är också bekymrade över tillväxten och Europas konkurrenskraft, de vill till exempel att klimatmålen inför 2040 (de som Centern och Socialdemokraterna vill skärpa) ska analyseras med avseende på konkurrenskraft och effekter på ekonomi, företag och landbygd. Liksom Moderaterna är de positiva till kärnkraft.

Sverigedemokraterna hamnar också i den här gruppen, men det var nära att de fick en egen. De sticker ut på grund av sin väldigt negativa inställning till EU, som de bland annat beskriver som "klåfingrigt", och till den klimatpolitik som drivs i Sverige och EU nu. Faktum är att de omväxlande kallar dagens klimatpolitik för "radikal" och "extrem" genom hela valmanifestet och starkt betonar alla kostnader den för med sig. En annan sak de trycker hårt på är hur lite av världens utsläpp som kommer från just EU. De vill riva upp vissa existerande klimatöverenskommelser och stå för vad de anser vara en mer balanserad klimatpolitik, som i praktiken verkar handla om att göra mindre för klimatet.

Sammanfattning

Inför EU-valet 2024 ser vi alltså åtta partier som allihop tar upp klimatfrågan i varierande grad, men som också alla lyfter fram andra hänsyn än bara klimatet. För Vänsterpartiet och Miljöpartiet är dessa andra hänsyn främst rättvisa, för Liberalerna, Centerpartiet och Socialdemokraterna är det innovation (och jobbskapande). Rättvisegruppen och Innovationsgänget innehåller de partier som skriver mycket och engagerat om klimatet i valmanifest och annat material - de ger faktiskt intryck av att vilja göra något. Det intrycket får jag inte alls av partierna i Ekonomiklubben, d.v.s. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Där får jag snarare uppfattningen att tillväxt och kostnader får mer uppmärksamhet.

Några korta nedslag på andra politikområden

Krig och konflikter

Vi lever i en konfliktfylld tid, och det syns i valmanifesten. Alla partier tar till exempel upp kriget i Ukraina i större eller mindre omfattning (mitt intryck är att Socialdemokraterna och Moderaterna skriver mest om detta och Sverigedemokraterna minst, men jag har inte satt mig ner och faktiskt räknat antalet gånger Ukraina nämns i varje valmanifest). Det är då mer stöd till Ukraina och ofta mer och/eller skarpare sanktioner mot Ryssland som står på agendan. Vänsterpartiet och Miljöpartiet tar också upp kriget i Gaza och EU:s möjligheter att utöva påtryckningar mot Israel för att få stopp på det. Liberalerna tar också som enda parti upp den pyrande konflikten mellan Kina och Taiwan (de står på Taiwans sida, för övrigt).

EU, internet och AI

EU har ju infört ett antal regler och lagar som på olika sätt påverkar livet online - exempelvis GDPR. Därför är det lite intressant att se vad de svenska partierna vill driva för internetrelaterade frågor. När det gäller sociala medier verkar t.ex. KD och L ha ett relativt snävt fokus på hur sociala medier påvekrar barn, där KD vill införa begränsad användartid och blockeringar av vissa ämnen och L vill klassa vissa appar som skadliga produkter och tvinga fram nedstängning av appar för barn nattetid. S och MP tar ett bredare grepp och vill reglera internetjättarnas algoritmer och reglera användningen av AI. Flera partier, från KD till S och MP, vill också ställa krav på nätjättarna för att hindra spridning av desinformation.

Integritetsfrågan, som tidigare har varit central när det gäller internet och politik, lyfts strängt taget bara av MP och C. Båda partierna vill värna om integritet och är mot t.ex. övervakning på nätet och med hjälp av AI (ansiktsigenkänning etc.). Liberalerna skriver kortare om frågan och vill se en balans mellan integritet och brottsbekämpning på nätet.

Migration

På migrationsområdet ser det ut ungefär som man kan vänta sig - V, MP och L vill se fler lagliga vägar för migranter att ta sig till EU, medan S pratar om "ordning och reda" i migrationspolitiken. M, KD och SD vill se en minskad invandring och mer resurser till att övervaka EU:s yttre gränser. Både KD och SD är också för asylcenter utanför Europa så att flyktingar kan söka asyl utan att faktiskt ha kommit till Europa.

EU:s inflytande i Sverige

Innan jag började läsa i årets valmanifest hade jag inte riktigt klart för mig hur viktigt vitt snus och EPA-traktorer är för många människor - men tydligen är det viktigt för många att EU lämnar dem i fred. Bland de lite tyngre frågorna när det gäller EU-inflytande märks arbetstidsdirektivet och skogen. Flera partier, däribland M och KD, vill att EU:s arbetstidsdirektiv ska revideras eller avskaffas eftersom det medfört ändringar i kraven på dyngsvila för t.ex. skiftarbetare och vårdpersonal. När det gäller skogen så är det något framför allt S och M hävdar att Sverige sköter bäst på egen hand. Den stora skillnaden mellan svenskt och centraleuropeiskt skogsbruk är vad jag förstår kalhyggena, så har man starka åsikter om sådana kan detta vara bra att veta.

Val 2022: Klimatet

Inför förra EU-parlamentsvalet skrev jag ett blogginlägg om de olika partiernas klimatpolitik. Det visade sig vara rätt användbart för att avgöra vad jag själv skulle rösta på, så nu tänker jag följa upp det med några inlägg om partiernas politik i en handfull frågor jag tycker är intressanta. För att ta reda på vad partierna tycker i de olika frågorna har jag läst på deras egna hemsidor - mestadels under rubriker som "vår politik från A till Ö". 

Först ut är politikområdet klimat och miljö, som inkluderar frågor från utsläppsrätter till biologisk mångfald. En central fråga är dock energipolitiken, som ju dessutom blivit intressant även inom andra politikområden på grund av de stigande priserna på olja och gas och den förutspådda elbristen i södra Sverige. Därför tänkte jag fokusera på just energipolitik, framför allt vad de olika partierna förordar när det gäller olika energislag. I det avseendet har det visat sig enklast att dela in partierna i tre grupper beroende på deras inställning till kärnkraft.

Avveckla kärnkraften snarast - Vänsterpartiet och Miljöpartiet

Vänsterpartiet och Miljöpartiet är de partier som är tydligast mot kärnkraft, de beskriver den som ett farligt och smutsigt energislag med ett olöst avfallsproblem. Istället vill båda partierna se mer förnybar energi, framför allt sol- och vindkraft. De har även en del andra likheter, som att båda partierna betonar rättviseaspekter av klimat- och miljöfrågan. Detta är tydligast hos Vänsterpartiet som ser minskade klyftor inom landet som viktigt för att lösa klimatproblemen samt förordar att Sverige ska hjälpa mindre utvecklade länder att ställa om från fossila energikällor. Miljöpartiet skriver mer om att inkludera utsläpp från både konsumption och tillverkning när man räknar på hur mycket växthusgaser Sverige genererar samt behovet av en cirkulär ekonomi med ökad materialåtervinning och reparationer istället för nyinköp. Båda partierna betonar att industrin behöver ställa om från fossila bränslen och anser att koldioxidutsläpp behöver kosta mer. Miljöpartiet nämner lagring av energi i batterier eller som vätgas, men bara i en bisats.

Avveckla kärnkraften nån gång framöver - Socialdemokraterna och Centerpartiet

Socialdemokraterna och Centern vill också sluta använda kärnkraft och övergå helt till energi från sol, vind och vatten (möjligen också biobränslen), men de verkar inte ha lika bråttom som Miljöpartiet och Vänsterpartiet. De vill fasa ut kärnkraften successivt i takt med att det utvecklas stabila förnybara alternativ. Båda partierna har ett rätt teknikoptmistiskt anslag med investeringar i ny teknik för att driva på en omställning från fossil till förnyelsebar energi samt en övergång till cirkulär ekonomi. En annan likhet är att båda partierna är positiva till satsningar på koldioxidinfånging. Koldioxidinfångning, även kallat CCS ("carbon capture and storage") innebär precis som namnet antyder att man fångar upp koldioxiden och lagrar den för att undvika att den kommer ut i atmosfären. Det är en typ av teknik som det vanligtvis pratas ganska lite om (vilket jag skrivit om här).

Man kan också notera att båda partierna nämner energilagring, Socialdemokraterna i en bisats och Centerpartiet i ett stycke där man diskuterar lagring av energi från förnyelsebara källor i form av vätgas.

Mer kärnkraft, tack! - Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna

De här fyra partierna vill behålla den kärnkraft vi har och gärna också bygga fler kärnkraftverk, särskilt Moderaterna. Utöver det faller det sig rätt naturligt att dela upp dem i två undergrupper.

Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna - fortfarande upptagna med annat

I blogginlägget inför förra EU-valet placerade jag Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna i en grupp som jag kallade "de som prioriterar annat" eftersom de skrev relativt lite om klimatfrågan i sina EU-valplattformar. Mitt intryck är att klimat och miljö fortfarande inte ingår i deras hjärtefrågor. Kristdemokraterna är nog de som skriver minst om detta, men de är tydliga med att de är positiva till kärnkraft och vill minska miljögifter, skärpa straffen för miljöbrott och exportera svenska klimatlösningar. Sverigedemokraterna verkar lite mer intresserade - de vill se mer kärnkraft och elektrifiering samt är tveksamma till biodrivmedel och till subventioner av vind- och solkraft. De verkar också vilja se mer tillförlitliga möjligheter till att klimatkompensera, alltså att man kompenserar för sina utsläpp genom att betala för en utsläppsminskning nån annan stans.

Moderaterna och Liberalerna - teknikoptimister för kärnkraft

Om man bortser från det där med kärnkraften finns det faktiskt en del likheter mellan Moderaterna och Liberalerna å ena sidan och Socialdemokraterna och Centern å den andra. M och L vill också se en grön omställning av industrin och investeringar i forskning och utveckling som syftar till att skynda på den omställningen. De är också positiva till CCS. 

Dock finns det skillnader. Moderaterna skriver t.ex. en hel del om hur mycket mer tillförlitlig kärnkraft är jämfört med sol och vind, och vill att producenter av sol- och vindkraft ska kompensera producenter av kärnkraft ekonomiskt för att de sistnämnda måste balansera upp den ojämna produktionen av förnyelsebar energi. De är också noga med att lyfta fram prissättning av utsläpp och handel med utsläppsrätter som en viktig åtgärd. Liberalerna å sin sida är det parti som skriver mest om CCS, men de lyfter också fram så kallade elektrobränslen gjorda av vätgas, koldioxid och (koldioxidsnål) el. Både M och L verkar ha en försiktig inställning till biobränslen, där M trycker på att sådana bränslen måste produceras hållbart och L vill att de ska användas "smart", d.v.s. där elektrifiering funkar sämre (t.ex. flyg och tunga transporter). 

Allmänna funderingar

Det som verkar förena de flesta riksdagspartier när det gäller klimatet är att man hoppas på tekniken - vi ska utveckla nya teknik som låter oss ställa om industri och transporter för att minska koldioxidutsläppen. Skillnaderna ligger i vad man anser krävs för att nå dit - med eller utan kärnkraft, subventioner av olika energislag, cirkulär ekonomi etc. Något som förvånade mig lite var det starka stödet för att satsa på koldioxidlagring, fyra partier inklusive S och M är för. Samtidigt är det kanske inte så konstigt. Det finns fortfarande stora källor till utsläpp där vi inte har något gångbart koldioxidneutralt alternativ - betongproduktion är ett exempel. Att fånga in och lagra koldioxid skulle kunna vara ett sätt att köpa sig tid för att utveckla alternativa tekniker.

Något annat som förvånar mig är att partierna skriver så lite om energilagring. Att kunna lagra energi från förnybara energikällor, t.ex. i batterier eller i form av vätgas, beskrivs ofta som viktigt för att kunna jämna ut toppar och dalar i energiproduktionen - man lagrar energi när det är blåsigt och / eller soligt och använder den lagrade energin när det är vindstilla och molnigt. Man hade därför kunnat tro att t.ex. Miljöpartiet, som under rubriken Energi på sin hemsida har kvantitativa mål för hur mycket vindkraft man vill att Sverige ska ha, också skulle sätta ett mål för hur mycket energi man bör kunna lagra. Även Liberalerna och Centerpartiet, som skriver lite mer om vätgas och elektrobränslen, är rätt vaga i frågan. 

Det finns såklart mer man skulle kunna säga om klimat- och miljöpolitik, men den här texten har blivit rätt lång så det får räcka. Nästa gång blir det förhoppningsvis ett inlägg om försvarspolitik.

Om "Så undviker vi klimatkatastrofen" av Bill Gates

Bill Gates är egentligen en person som inte behöver introduceras. Han är den mest kände av grundarna till Microsoft och har en absurt stor förmögenhet. De senaste decennierna har han och hustrun Melinda (som begärde skilsmässa tidigare i år) ägnat sig åt välgörenhet genom sin Bill and Melinda Gates Foundation, som bland annat arbetar med att öka tillgången på vacciner och annan sjukvård och att bekämpa fattigdom. Och nu har han alltså skrivit en bok om hur han tycker att världen bäst bör hantera klimatförändringarna.

För att vara mer specifik så försöker Gates svara på frågan hur vi kan gå från 51 miljarder ton utsläppta växthusgaser per år till noll samtidigt som vi uppnår alla de andra sakerna Gates Foundation jobbar på, som att minska fattigdom och höja levnadsstandarden för människor som t.ex. saknar rent vatten eller tillförlitlig elförsörjning. Målet verkar vara att hela världen ska upp till en europeisk eller amerikansk levnadsstandard samtidigt som vi pressar ner utsläppen.

Med tanke på problements komplexitet är Så undviker vi klimatkatastrofen, lösningarna vi har och genombrotten vi behöver en rätt kort bok (238 sidor i svensk översättning). Större delen av boken tas upp av en systematisk genomgång av vilka utsläppsminskningar som krävs i fem sektorer, energiproduktion, tillverkning, odling, transport, samt svalka och värme. En del av utsläppsminskningarna kan uppnås med teknik vi har idag, som utökad elektrifiering av kortare transporter till exempel. Andra kräver tekniska genombrott - nästa generations kärnkraft och utsläppsfri stål- och cementtillverkning till exempel. Gates är helt klart en inbiten teknikoptimist som inte bara hoppas på genombrott utan också gärna investerar i teknikutvecklingen.

Gates perspektiv som investerare och entreprenör genomsyrar hela boken, men märks tydligast i kapitel tre som har titeln "Fem frågor att ställa i alla samtal om klimatet". Frågorna Gates listar är: "Hur mycket av de 51 miljarderna ton är det fråga om?", d.v.s. hur stor andel av de totala utsläppen kan man åtgärda; "Och cementproduktionen då?", som inte bara handlar om cement utan om alla utsläppskällor som inte får så mycket uppmärksamhet; "Hur mycket energi talar vi om?", där Gates jämför med energin som krävs för en bostad, en hel stad, eller ett land; "Hur mycket utrymme behövs; och "Hur mycket kostar det?". Framför allt det där med kostnaden är något som återkommer genom hela resten av boken i form av "gröna merkostnader" som visar prisskillnaden mellan den teknik som används idag och de utsläppsfria varianterna. Gates betonar åtskilliga gånger att de gröna merkostnaderna måste pressas ner för att ge så många som möjligt tillgång till utsläppsfria lösningar. 

När Gates skriver om att göra grön teknik tillgänglig för så många som möjligt handlar det om tillgänglighet på en global skala, även i länder med utbredd fattigdom. Han ägnar också ett helt kapitel åt att beskriva vilka anpassningar som skulle behöva göras framför allt i sådana länder till de klimatförändringar som redan är oundvikliga. Gates är väl medveten om att de som bidragit minst till klimatförändringarna också är de som kommer att drabbas först och förespråkar att rikare länder måste ta ansvar.

Investerarperspektivet kommer också fram i resonemangen kring hur man tar sig från en grön uppfinning till en produkt på marknaden och kring att inte alla innovationer man satsar på kommer att visa sig funka i praktiken. De sista kapitlen diskuterar också ansvarsfördelningen mellan olika typer av investerare - t.ex. hur offentliga medel kan användas för att ge långsiktig stabil finansiering för lovande idéer som är för långt från marknaden för andra typer av investerare. Faktum är att Gates har en lång lista på saker det offentliga, på statlig eller mer lokal nivå, skulle kunna göra för att få ner koldioxidutsläppen. Den delen av boken är dock väldigt fokuserad på USA.

Sammantaget är det här en bok som lägger fram en optimistisk men ändå relativt konkret plan för att få ner utsläppen av växthusgaser till noll. Den genomsyras av ett investerarperspektiv där det gäller att ta reda på vilka satsningar som ger valuta för pengarna - i form av minskade utsläpp snarare än pengar - men också av målsättningen att man samtidigt måste fortsätta förbättra levnadsförhållandena för världens fattiga. 

Det är också en bok skriven av en känd superrik amerikan, vilket bidrar starkt till att den fått så mycket uppmärksamhet som den har. Varför ska vi egentligen uppmärksamma just Bill Gates plan för att hantera klimatförändringarna? Vi kunde ju till exempel istället fördjupa oss i klimathandlingsplaner som tagits fram genom demokratiska processer eller av statliga myndigheter. En anledning kan vara bekvämlighet - såna klimathandlingsplaner dyker sällan upp i form av relativt lättlästa debattböcker (och hur ofta recenseras de egentligen i media?). En annan anledning kan vara att Gates specifika investerar- och entreprenörsperspektiv faktiskt bidrar med något till debatten. Oavsett har han ju alla möjligheter att sälja in sin plan till andra människor med gott om pengar och inflytande, så det kan vara intressant att känna till den bara av den anledningen.

Järnsvamp och koldioxidutsläpp från annat än bränsle

Under förra året lanserades HYBRIT, ett samarbetsprojekt mellan SSAB, LKAB och Vattenfall som ska leda till koldioxidfri järnproduktion. Framför allt vill man ersätta kolet som används i dagens järnproduktion med vätgas, vilket låter som en rätt vanlig ambition när det handlar om att ställa om till fossilfri produktion. Trots det finns det en skillnad mellan detta och många andra omställningsprojekt, och det handlar om hur man använder kol.

När man eldar upp fossila bränslen som olja och kol är det oftast för att man vill komma åt den kemiska energin som är lagrad i bränslet och använda den till att värma upp något (eller, i en förbränningsmotor, att få en gas att expandera). Ska man ersätta fossila bränslen i de fallen behöver man en annan energikälla - sol- eller vindkraftsel, kärnkraft, biobränslen - och ibland också ett sätt att transportera energin till rätt plats, som batterier. I järnframställning är lite annorlunda eftersom det inte huvudsakligen är värme man är ute efter. Istället använder man vissa kemiska egenskaper hos kolet för att möjliggöra en viss kemisk reaktion.

Järnmalm innehåller järnoxider, alltså mineraler som består av både järn och syre. För att skilja järn från syre behöver man tillsätta något annat som reagerar med järnoxiden och binder till syreatomerna. Ofta använder man kol, eller mer precist kolmonoxid som bildas när man hettar upp kol i en syrefattig miljö. Kemi-termen för detta är att man reducerar järnmalmen. Inom kemin betyder reduktion att ett ämne tar upp elektroner, om ett ämne istället ger ifrån sig elektroner kallas det oxidation. Om man eldar upp t.ex. en bit kol ger kolet ifrån sig elektroner till syre från den omgivande luften, d.v.s. det oxideras, och syret reduceras när det tar upp elektroner. När järnmalmen reduceras oxideras kolmonoxiden och blir i slutändan koldioxid.

I HYBRIT vill man alltså ersätta kolet med vätgas, vilket leder till att man får vatten istället för koldioxid. Det finns redan metoder för att använda en blandning av vätgas och kolmonoxid, vilket producerar så kallad järnsvamp (järn i en väldigt porös form) istället för vanligt tackjärn. Poängen är att man inte bara har ersatt en energikälla här, utan en komponent i vad som i praktiken är en kemisk process, vilket kräver anpassningar och leder till en lite annan produkt.

Järnframställning är inte den enda process där man behöver byta ut sina råvaror för att eliminera koldioxidutsläppen. Ett annat vanligt exempel är cementframställning. En försvarlig del av koldioxidutsläppen där kommer från en kemisk reaktion där man omvandlar kalciumkarbonat, som innehåller kol, till kalciumoxid, som inte innehåller kol. För att komma till rätta med dessa utsläpp behöver man alltså ersätta kalciumkarbonat med något annat (eller möjligen fånga upp koldioxiden på något sätt). Det finns förslag på saker man delvis kan ersätta kalciumkarbonatet med, bland annat masugnsslagg och flygaska, men det kan i sin tur påverka cementens egenskaper.

Det speciella med en omställning till koldioxidfri tillverkning i de här fallen är som sagt att den råvara som är orsak till utsläppen inte bara är en energikälla utan har kemiska eller mekaniska egenskaper som påverkar resultatet. Att hitta en lämplig ersättning kräver riktade insatser inom forskning och utveckling, anpassade till det specifika användningsområdet snarare än på att ersätta energikällor. Vi lär se fler projekt som Hybrit i framtiden, i flera olika typer av industri med liknande problem.

Tankar kring "Apocalypse Never" av Michael Shellenberger

"Apocalypse Never: Why environmental alarmism hurts us all" är en debattbok skriven av den amerikanska aktivisten och författaren Michael Shellenberger. I tolv kapitel med titlar som "It's not the end of the world", "Have your steak and eat it, too" och "False gods for lost souls" presenterar Shellenberger sin syn på dagens miljödebatt och kritiserar en miljörörelse som han anser är för pessimistisk och motarbetar vad han själv ser som rimliga lösningar, som till exempel kärnkraft. 

Shellenbergers aktivistbana började redan på åttiotalet och har förutom miljöaktivism omfattat arbete för mänskliga rättigheter. Han var med och grundade Breakthrough Institute, som förespråkar tekniska lösningar på miljöproblem, samt mer nyligen organisationen Environmental Progress, som har som mål att lyfta människor ur fattigdom och bevara naturliga miljöer. Han var också en av initiativtagarna till det Ekomodernistiska Manifest som publicerades av Breakthrough Institute 2016. En optimistisk syn på teknikens möjligheter att förbättra både människors liv och rädda miljön verkar vara något av en röd tråd, och den går igen även i Apocalypse Never.

Ett antagande som genomsyrar hela Apocalypse Never är att för att lyfta människor ur fattigdom måste fler länder genomgå en utveckling liknande den som till exempel USA och Europa sett under de senaste tvåhundra åren. För att underbygga det här antagandet pekar Shellenberger på studier av så kallad "leapfrogging". Leapfrogging är när tillgång till modern teknik gör det möjligt för utvecklingsländer att bygga upp välstånd på ett annat och mindre miljöfarligt sätt än vad västvärlden en gång gjorde, och den studie som Shellenberger hänvisar till drar slutsatsen att detta inte faktiskt sker i någon större utsträckning. Det presenteras också mer anekdotiska argument baserade på Shellenbergers samtal med personer i t.ex. Brasilien, Indonesien och Kongo, personer som vill ha och behöver ekonomisk utveckling och modernare infrastruktur. Shellenberger verkar inte ha pratat med någon som vill bevara en mer traditionell livsstil - åtminstone står det inget om det i boken.

Industrialisering och ekonomisk utveckling är alltså Shellenbergers recept för fattigdomsbekämpning, men hur går det då med miljön? Alldeles utmärkt, menar Shellenberger - så länge industrialiseringen leder till att man minskar den faktiska landytan man behöver använda för att framställa mat och energi. Shellenberger poängterar hur svårt det är att skydda sådant som hotade djurarter och skogsområden när lokalbefolkningen behöver skogen till bränsle. Han placerar olika energikällor på en skala med sådant som ved längst ner, följt av kol, olja och naturgas, beroende på hur energitätt bränslet är och hur mycket landyta man behöver för att framställa det - ju högre energitäthet desto bättre. För Shellenberger är alltså en övergång från vedeldning till att elda kol, olja eller helst naturgas något positivt.

Därmed inte sagt att Shellenberger är särskilt positiv till fossila bränslen - han är inte någon klimatförnekare, även om han har ett och annat att säga om IPCC. Inte heller är han särskilt positiv till sol- och vindkraft, som han anser tar upp för stora arealer. Istället är det kärnkraft och i viss mån vattenkraft som är lösningen på att förse hela jordens befolkning med tillräckligt mycket energi för att nå en amerikansk eller europeisk levnadsstandard. Från perspektivet att energiframställning ska ta så lite plats så möjligt är det rätt förståeligt, även om jag reagerade på att Shellenberger avfärdar problemet med radioaktivt avfall med några tvärsäkra påståenden och en enda referens (ganska lite för en bok där varje kapitel har mellan 90 och 130 referenser).

Men vänta lite nu, vad var det där om IPCC? Shellenberger säger sig inte ha några problem med den rent vetenskapliga delen av IPCCs arbete, men hävdar att den "sammanfattning för beslutsfattare" som följer med varje IPCC-rapport ofta innehåller överdrivet negativa påståenden. Han lutar sig här speciellt mot utsagor från två experter som varit involverade i IPCCs arbete, ekonomen Richard Tol och klimatexperten Roger Pielke. Ännu mer problematiskt anser Shellenberger att det är när nyhetsmedia tolkar sammanfattningarna och sedan skriver sådant som att vi har tio år på oss att rädda världen. Shellenbergers tes här är alltså att han inte har några problem med vad forskningen visar, utan bara med populariserade sammanfattningar av den. Å andra sidan finns det ju också åtskilliga experter som står bakom de här sammanfattningarna.

Apocalypse Never är en innehållsrik bok och min beskrivning av den här blir därför väldigt översiktlig, men jag kan inte låta bli att nämna Shellenbergers slutkläm. Han väljer nämligen att avsluta boken med att beskriva miljörörelsen, och speciellt de delar av den som fokuserar starkt på risken för att civilisationen ska gå under på grund av klimatförändringar, som en religion. Närmare bestämt talar han om det han kallar den apokalyptiska miljörörelsen som en sorts dödskult sprungen ur den civilisationskritiska grenen av miljörörelsen. Som alternativ förespråkar Shellenberger en "miljöhumanism" med både mänskling utveckling och miljöskydd som mål.

Jag misstänker att många kommer att avfärda Shellenbergers analys av det han kallar den apokalyptiska miljörörelsen som överdriven och direkt förolämpande. Alla som följer miljödebatten har väl i och för sig träffat på dem som gett upp hoppet om mänskligheten eller rent av betraktar den som en farsot, men att kalla det för en dödskult lär vara ett steg för mycket för många. Jag är också tveksam till om "miljöhumanism" verkligen funkar som religionssubstitut. Jag tror att någonstans i bakgrunden till den så kallade apokalyptiska miljörörelsen finns frågan om hur mycket kontroll mänskligheten egentligen bör utöva över resten av naturen. Tekniska lösningar och en "miljöhumanism" av Shellenbergers modell innbär att mänskligheten skaffar sig mer kontroll över sin miljö och kräver därför att man har ett visst förtroende för att mänskligheten klarar av att hantera den kontrollen. Det skulle inte förvåna mig om många ser det som hybris.

Apocalypse Never är naturligtvis en kontroversiell bok och om man googlar den hittar man snabbt ett antal recensioner där recensenten kritiserar Shellenbergs antaganden, perspektiv och framför allt hans källor. Med ungefär 100 referenser till vart och ett av tolv kapitel vore det en tidskrävande uppgift att gå igenom dem alla, men jag noterade också en del problem. Förutom bristen på referenser i resonemanget kring kärnavfall fann jag det tveksamt att han bygger stora delar av sitt resonemang kring matvanor och vegetarianism på böcker av Gary Taubes, en amerikansk läkare vars böcker om kosthållning fått omfattande kritik. I andra delar får jag ett starkt intryck av att Shellenbergers framställning inte är särskilt heltäckande, t.ex. i diskussionen kring IPCCs rapportsammanfattningar eller den mer filosofiska diskussionen kring miljörörelsen som religion. Det finns också hänvisningar, som t.ex. den till Rivers International i kapitel 11, där man kan hävda att Shellenberger inte ger en rättvisande bild av texten han hänvisar till.

Överlag är mitt intryck att Shellenberger visserligen är bra på att presentera stöd för sina teser, men han är mindre intresserad av att ta sig an sina meningsmotståndares bästa argument eller gå på djupet när det gäller saker som talar emot hans egna ståndpunkter. Därför tror jag inte att Apocalypse Never kommer att vara övertygande för särskilt många som inte redan lutar åt liknande åsikter. Det är synd, för Shellenberger presenterar också intressanta och viktiga perspektiv, speciellt när det gäller kopplingarna mellan miljö- och klimatåtgärder och fattigdomsbekämpning. 

Tankar kring "Vad händer med klimatet?" av Lennart Bengtsson

Den här texten är ett sätt att skjuta upp något besvärligt. För ett tag sedan läste jag nämligen "Apocalypse Never", en bok skriven av den amerikanske miljöaktivisten Michael Shellenberger. I denna ganska digra volym framför författaren ett antal argument i klimatfrågan som skulle få många att åtminstone höja på ögonbrynen, eller för all del höja rösten. Planen var att jag skulle skriva nåt om Shellenbergers bok, men det visade sig vara besvärligare än jag hade trott, delvis på grund av ett stort behov av faktagranskning. Jag hade tidigare träffat på "Vad händer med klimatet?" av Lennart Bengtsson och fick för mig att den kanske skulle kunna funka som en bra förberedelse - själva boken är betydligt kortare och det borde vara lättare för mig att förstå en svensk professor än en amerikansk aktivist.

"Vad händer med klimatet?" kom ut 2019 och är skriven av Lennart Bengtsson, som är professor i dynamisk meteorologi och har forskat kring klimat- och väderfenomen under hela sin karriär. Framför allt har han arbetat med numerisk och datorbaserad modellering av både väder och klimat. Enligt det CV som finns med i slutet av boken har han också deltagit i ett flertal internationella forskningssamarbeten under sin karriär. Om man googlar Lennart Bengtsson inser man raskt att han också deltagit i debatten kring klimatförändringar och klimatpolitik, mestadels i samband med att boken kom ut. Jag tänker inte gå in på detaljerna här då det lätt skulle kunna bli ett helt eget inlägg (dessutom förmodligen ett ganska tråkigt inlägg), men han verkar ha fått mothugg både från Uppsalainitiativet och från grupper som totalt förnekar växthuseffekten.

Låt oss istället ta oss an själva boken. Som jag ser det består "Vad händer med klimatet?" av två delar. Den första omfattar åtminstone de första nio kapitlen, möjligen också delar av kapitel tio, och ger en lättfattlig introduktion till vad som påverkar Jordens klimat och hur man bedriver forskning på klimat, väder och de faktorer som påverkar dem. Den andra delen, som innefattar de sista fyra - fem kapitlen och bokens avslutning, känns mer spekulativ och handlar om sådant som IPCC, världens energiförsörjning och Sveriges roll i det internationella klimatarbetet.

Introduktionen till klimatforskning i de första nio kapitlen är som sagt lättfattlig och är såvitt jag kan bedöma väldigt väl underbyggd, som man kan förvänta sig av en expert på området. Det är gott om färgglada och illustrativa figurer och diagram som visar sådant som energiflöden i atmosfären och påverkan av olika fenomen på den globala temperaturen. Det kan vara värt att påpeka att just när det gäller den globala temperaturökningen är Bengsson mycket tydlig med att den beror på den ökade halten växthusgaser.

Jämfört med annan klimatrelaterad populärvetenskap jag träffat på är den här redogörelsen mer detaljerad, t.ex går Bengtsson noga in på hur olika växthusgaser påverkar energiflödena i atmosfären och under hur lång tid, hur de stigande havsnivåerna fördelar sig över Jorden och vad fenomen som El Niño och Nordatlantiska Oscillationen har för effekter. Detsamma gäller kapitlet om extremväder, där Bengtsson diskuterar vad han anser man kan dra för slutsatser om värmeböljor, extrem nederbörd och tropiska stormar. Speciellt intressanta är kapitlen 5 och 9, som handlar om matematiska modeller av väder och klimat. Här nämns olika svårigheter med väder- och klimatmodeller, t.ex. problem med att modellera påverkan från moln och hav eller de stora beräkningsresurser som krävs för en detaljerad modell. 

 De senare kapitlen känns som sagt mer spekulativa framför allt när författaren ger sig in på områden som han inte är expert på, exempelvis frågan om energiförsörjning och hur mycket förnyelsebar energi som teoretiskt sett skulle kunna utvinnas. Här finns också stycken där Bengtsson uttalar sig om saker som ligger inom hans forskningsfält men där fakta inte verkar vara lika etablerade som de mer grundläggande saker som tas upp i de första kapitlen. Det mest slående exemplet är kanske när Bengtsson på sidan 190 avfärdar så kallade tipping points, tillstånd där den globala temperaturen eller koldioxidhalten når en nivå som utlöser okontrollerbara kedjereaktioner och därmed orsakar en skenande global uppvärmning. Bengtsson hävdar att teorierna om tipping points saknar tillräckligt vetenskapligt underlag, men han refererar inte till någon källa utan verkar luta sig mot sin personliga expertis. Brist på referenser är för övrigt en stor svaghet framför allt i denna andra del av boken. 

Den övergripande tesen i denna andra del av boken verkar vara att man bör göra något åt den globala uppvärmningen genom att reducera och på sikt helt eliminera koldioxidutsläppen, men att det inte är så bråttom som det hävdas i den allmänna debatten. Bengtsson verkar anse att konsekvenserna av en fortsatt uppvärmning är mindre allvarliga än det oftast framställs som och att det därför är fullt rimligt att sikta på ett scenario där de globala koldioxidutsläppen når sin topp runt 2040, eller till och med 2080, för att sedan avta. Detta antas leda till en temperaturökning på 2-3 grader eller mer och skulle enligt författaren innebära en realistisk tidsplan för att ställa om dagens energisystem och ge länder med mindre utvecklad energiförsörjning en möjlighet att "komma ikapp" med hjälp av kol och olja innan de växlar till förnyelsebara energikällor. Bengtsson medger att värmeböljor och stigande havsnivåer kommer att innebära problem, men det är ändå rätt mycket som inte tas upp i den här framställningen - t.ex. konsekvenser för olika mer eller mindre känsliga ekosystem.

Slutligen kan jag inte låta bli att påpeka att när det väl finns referenser är de inte alltid så välvalda eller väl återgivna. Ett exempel finns på sidan 146, där det i ett resonemang om värmeböljor kontra extrem kyla hävdas att "för några år sedan frös 24000 britter ihjäl därför att många inte hade råd med uppvärmning". Gräver man vidare lite i källorna verkar det dock som om människor inte direkt frös ihjäl, utan att kylan (och bristen på uppvärmning inne) förvärrade sådant som influensa, lungsjukdom och hjärtproblem (se här och här). Det innebär ju inte att dödsfallen inte är tragiska, men att påstå att människor just fryser ihjäl blir ändå lite missvisande. 

Ett annat och mer förbluffande exempel finns på sidan 157 i en diskussion kring den avkylningseffekt som man ansåg sig kunna se under 50- och 60-talen. Som exempel på vad Bengtsson kallar "spekulativa tidningsartiklar" i ämnet refererar han till en artikel i TIME från den 8:e april 1977 med titeln "How to survive the coming ice age" - en artikel som enligt både TIME själva* och snopes inte existerar. Det märkliga är att eftersom Bengtsson är noga med att påpeka att man i seriösa vetenskapliga kretsar ganska fort började bekymra sig över en tilltagande uppvärmning istället hade han lika gärna kunnat referera till en existerande artikel i TIME, från 1974. Detta har karaktären av ett misstag snarare än ett medvetet försök att vilseleda någon, men man kan ändå fundera på hur varken den akademiskt meriterade författaren eller någon på förlaget (Karnival) lyckades snappa upp att de refererat till en text som inte finns?

Allt som allt lämnar den här boken mig med blandade känslor. De första nio-tio kapitlen är bra och intressanta och tar upp aspekter av klimat och klimatvetenskap som inte diskuteras så mycket annars. De sista fyra-fem kapitlen innehåller också en hel del som är intressant men hade gott kunnat vara dubbelt så långa med mer grundliga resonemang och fler referenser för att klargöra varför författarens bedömning av forskningsläget skiljer sig så mycket från den gängse bilden. Gärna då välvalda referenser till texter som existerar - och på tal om det hade alltihop nog kunnat tåla en extra genomgång innan publicering för att undvika misstag.

*Vad jag syftar på här är att det inte publicerades något exemplar av TIME på det angivna datumet, vilket framgår av den länkade sidan