Det är faktiskt svårt att faktagranska en känsla

Jag är inte expert på nåt område som är relevant för den här frågan utan skriver om den mest p.g.a. ett intresse för faktagranskningar, "debunkings" och vad de egentligen kan tillämpas på. Ta det för vad det är.

Faktiskt.se, den nya faktagranskningssidan där DN, SvD, KIT, SVT och SR ska avgöra vad som är sant eller falskt i nyhetsflödet, hann inte vara igång särskilt länge innan det blev debatt. SVT och DN lade båda upp granskningar av LO:s påståenden, på Twitter och i en reklamfilm, om några av Alliansens politiska förslag. De tre utvalda påståendena, om att "Moderaterna vill sänka löner" och att "med Moderaternas förslag blir alla provanställda på livstid" (SVT) och

 "Alliansen vill avskaffa fasta anställningar" (DN), gavs samtliga etiketten "helt falskt". Detta ledde till kritik från LO och andra på samma kant, som ansåg att påståendena istället var helt sanna.

Det har diskuterats på andra håll, exempelvis i Sveriges Radios program "Medierna" (programmet från den 28:e april), hur påståendena kan tolkas på olika sätt och inte är helt felaktiga om man ser till troliga effekter av Alliansens förslag. Emellertid finns det en annan aspekt, framför allt på de påståenden som hämtats från reklamfilmen, som jag inte sett nån reda ut ordentligt. I en intervju i Fokus (olyckligtvis bakom betalvägg) hävdar LO:s planerings- och kommunikationschef Eric Sundström att det som uttrycks i reklamfilmen är enskilda LO-medlemmars oro för vad Alliansförslaget ska föra med sig, snarare än faktapåståenden om det lagda förslaget. Och ingen ska minsann tala om för LO-medlemmar hur de får uttrycka sin oro, tycker han.

Oro är en känsla. Kan man faktagranska känslor? Kan man faktagranska känslor i reklam?

Med att faktagranska känslor menar jag i det här fallet att man försöker avgöra, inte om känslorna är genuina, utan om de kan ses som befogade. Är det rimligt att oroa sig för att fasta anställningar försvinner om LAS förändras? Är det vettigt att oroa sig för generella lönesänkningar om det lagstiftas om lägre lön för vissa grupper?

Till skillnad från faktafrågorna, där man faktiskt kan komma fram till ett otvetydigt svar om man bara tar sig tid att definiera frågan ordentligt, så kommer frågan om vad det är rimligt att känna alltid att vara subjektiv. Den hänger förståss ihop med om känslan framkallats av korrekt eller inkorrekt information, men även om alla skulle ha tillgång till samma information skulle inte alla göra samma bedömning. Som individer lägger vi olika stor vikt vid olika aspekter och värdesätter olika saker - nån inte värdesätter trygghet kan reagera annorlunda på t.ex. LAS-förslaget än nån som ser trygghet som viktigt. Är man bara en vanlig individ vid ett vanligt kaffebord, utan filmkamera, är det väl strängt taget också ens ensak. Ingen annan kan egentligen bestämma vad man borde känna.

Emellertid så var det ju fråga om en reklamfilm, och då blir det en annan sak. Jag är inte medieforskare, men som vanlig enkel konsument ser jag reklamfilmer framför allt som försök att inge mig en viss känsla och knyta den till en viss företeelse. Visst, det kan förekomma fakta om priser, prestanda, kalorier etc., men klädreklamen jag sett på YouTube de senaste veckorna fokuserar ändå på att visa mig osannolikt lyckliga kvinnor som dansar omkring i romantiskt pastellfärgade miljöer - inte på t.ex. materialval eller om deras byxor finns i en extra lång modell. På samma sätt tolkar jag LO-filmen som ett försök att föra över oro för Allianspolitiken till mig som tittare. I slutänden vill man förståss skapa debatt och sprida information, men man gör det via känslofokuserad kommunikationsform. Då blir det plötsligt viktigt att kunna diskutera hur rimliga känslorna är, och att hänvisa till att det är en enskild individs funderingar och oro blir en dimridå. Det är trots allt en stor organisation som valt att visa just den här individens oro, i just dessa formuleringar och med ett visst syfte.

LO är naturligtvis inte de enda som kommer att spela på våra känslor detta valår - det lär alla försöka göra. De lär inte heller vara de enda som hänvisar till enskildas rädsla, oro eller ilska istället för till hårda fakta när de argumenterar för sin ståndpunkt. Och faktagranskning i all ära, men jag tror inte att faktiskt.se är rustade för att granska den typen av argument. 

Hur ska man göra det istället? Jag vet inte.

Cancer, Alzheimers och... gurkmeja?

Jag fick syn på en spännande rubrik från Newsner i mitt Facebook-flöde igår: "Gurkmeja hjälper mot både cancer och Alzheimers". Gurkmeja är en helt vanlig, gul krydda som vi t.ex. hittar i currypulver. Och nu hjälper den mot cancer? Är det inte lite för bra för att vara sant? Faktum är att Newsner-artikeln tar upp hela fem olika positiva effekter av gurkmeja: Minskade inflammationer, minskad cancerrisk, förebyggande av Alzheimers, minskad risk för hjärt-kärlsjukdomar och lindring av reumatism.

Här är tre anledningar till att den här artikeln inte får mig att börja äta gurkmeja matskedsvis:

1. Jag är ingen cellodling, labbråtta eller bananfluga

Newsner-artikeln hänvisar till vetenskapliga studier, ibland väldigt vagt och ibland med länkar. Det är väl bra? Jo, men när det gäller Alzheimers går den enda direkta källhänvisningen inte till en studie av människor som äter mycket gurkmeja, utan till en studie av bananflugor som fått kurkumin, ett ämne man kan utvinna ur gurkmeja. Effekterna på cancer verkar också mest ha påvisats i cellodlingar och djurförsök. Det innebär antagligen att man inte riktigt vet vilken effekt behandlingen skulle ha på en människa. Dessutom verkar djuren som sagt ha fått rent kurkumin, som alltså är en beståndsdel i gurkmeja. Vad är det som säger att kryddan som helhet har exakt samma effekt?

Studier på odlade celler och på djur är viktiga när man utvecklar nya läkemedel, men bara för att ett visst ämne visar sig ha en viss effekt på celler i en petriskål betyder inte det att ett livsmedel som innehåller ämnet får samma effekt i en människa.

2. Skulle det verkligen gälla för mig?

När det gäller antiinflammatoriska effekter verkar man ha studerat människor i större utsträckning, åtminstone enligt den studentuppsats från Uppsala Universitet som Newsner refererar till (fast de verkar tro att det handlar om en vetenskaplig studie). Man märker dock snabbt att uppsatsen i sin tur refererar till studier med ganska få deltagere: tio, tolv eller så många som 62. Det innebär inte nödvändigtvis att de här studierna är dåliga, men ju färre försökspersoner man har desto större risk är det att någon slumpmässig effekt påverkar resultatet - tänk om sju av de tio försökspersonerna var på bättringsvägen ändå, och det får det att se ut som om behandlingen har en viss effekt? Är det bara de här studierna som gäller så är det helt enkelt svårt att veta säkert vad effekten är.

3. Kurkuminet når inte fram

En annan intressant sak i den där studentuppsatsen är påståendet att kurkumin, alltså det ämne i gurkmejan som anses ha effekt, ska ha dålig "oral biotillgänglighet". Det betyder i klartext att även om man sätter i sig stora mängder är det inte säkert att kurkuminet tas upp i kroppen. Den där studentuppsatsen hänvisar till exempel till en artikel där man har studerat just hur kurkumin tas upp och kommit fram till att det till stor del bryts ner i tarmarna. Det innebär att om vi till exempel skulle vilja att en viss dos kurkumin når en cancertumör i äggstockarna så kanske det inte skulle räcka att äta kurkumin, eftersom det mesta av det vi åt inte skulle komma ut i blodet och alltså inte skulle nå tumören. Andra källor har uppskattat att man skulle behöva äta omkring hundra gram gurkmeja per dag för att komma upp i de doser som används i försök på djur och odlade celler. Mycket curry blir det.

Om man utvecklar faktiska läkemedel med kurkumin, vilket man försöker göraså kommer man antagligen också att utveckla metoder för att öka upptaget. Men om man bara äter gurkmeja, så som föreslås här, så finns problement med dålig biotillgänglighet kvar.


Det finns fler saker som får mig att tro att Newsner inte har koll. De är dåliga på att tala om var informationen kommer ifrån, till exempel påstår de att en studie är publicerad i US National Library of Medicine and National Institutes of Health när den i själva verket är publicerad i tidskriften Cancer Letters - National Library of Medicine är bara en databas som samlar artiklar från andra källor. De hänvisar också till en professor i ytkemi som nån sorts expert på medicinska effekter, vilket blir ganska märkligt.

Cancer och Alzheimers är skrämmande sjukdomar, och det är inte så konstigt att vi intresserar oss för saker som skulle kunna förebygga dem. Problemet med artiklar som den här är att den presenterar något som kanske skulle kunna utvecklas till ett läkemedel som om det redan var en mirakelkur, vilket kan ge falska förhoppningar. Det räcker i alla fall inte för att övertyga mig, och jag tänker därför skippa gurkmejan (förutom när jag ska laga curry) till förmån för WHO:s rekommendationer om hur man kan påverka sin cancerrisk: Motion, måttligt med alkohol, ingen tobak, mycket grönsaker och lite rött kött.

Ta hand om er.

Inte helt klockrent om konspirationer

Det finns människor som tror att månlandningen var en bluff. Det finns människor som tror att 11 september-attacken var ett insiderjobb, att världen styrs av Illuminati eller att farliga kemikalier sprids ut i hemlighet från vanliga passagerarplan (så kallade chemtrails). De här konspirationsteorierna målar upp bilden av en spännande och farlig värld där man kan utmana makten bara genom att ha en viss världsbild. Själv är jag mycket, mycket skeptisk till konspirationsteorier, men jag tycker ändå att de är lite spännande. Framför allt är det intressant att se hur stor del av en konspirationsteori som framstår som omöjlig eller orimlig när den ställs mot beprövad vetenskap.

Sveriges Radio verkar också tycka att konspirationsteorier är spännande, i alla fall sänder de fyra program om dem i sommar. Rubriken är Genier och foliehattar och första programmet, som handlade om chemtrails, sändes i lördags. Vi fick höra människor som tror på teorin, exempelvis miljöpartisten Pernilla Hagberg, förklara att det handlar om kondensstrimmor från flygplan. När kondensstrimmorna ligger kvar ovanligt länge ses det som ett tecken på att de innehåller olika metaller eller sjukdomsalstrande kemikalier. Som ansvariga pekar man ut bland andra USA (mer specifikt CIA) och Bilderberggruppen. Motivet anses vara att göra människor mer lättstyrda och/eller att styra över vädret. Några icke-troende intervjuades också, bland annat en meteorolog från SMHI som förklarade varför helt vanliga kondensstrimmor kan ligga kvar olika länge beroende på hur hög luftfuktigheten är.

Jag blev inte speciellt imponerad av programmet i lördags, delvis för att programledarnas dialog kändes oerhört styltig. De lyckades inte gå på djupet i sina intervjuer med de som tror på teorin, vilket dels kan ha berott på konstiga frågor ("Känner du dig som Neo i Matrix?") och dels på att många chemtrailstroende blev provocerade av frågan om varför någon skulle vilja förgifta dem. De lyckades dock förmedla att det finns en bra, enkel vetenskaplig förklaring till hur kondensstrimmor beter sig, även om de i sann SR-anda undvek att ta ställning till om chemtrails finns eller inte. (För all del, man kan sällan bevisa att en konspirationsteori inte stämmer, men går det att förklara alla fakta med en enklare teori så är det frestande att göra ett raskt snitt med Ockhams rakkniv.)

Ytterligare en sak som jag hakar upp mig på är att det gjordes en jämförelse mellan chemtrails och vad som avslöjats kring NSA:s avlyssning av Internet, på ett sätt som antyder att eftersom det ena visade sig vara sant så kanske det andra är det också. Jag tycker det är en konstig jämförelse. När det gäller chemtrails så handlar det om något som skulle vara komplicerat och sannolikt dyrt att genomföra, motiven är luddiga (Varför skulle man behöva dölja om man försöker påverka vädret? Skapar de extra regndagar i Sverige under industrisemestern, månne?) och dessutom borde det ivriga sprejandet lämna tydliga spår i form av ökade halter av vissa metaller. Som påpekas i radioprogrammet har man inte hittat några sådana spår, åtminstone inte i Sverige. Situationen när det gäller massövervakning på Internet var i stort sett den motsatta innan Snowdens avslöjande: Det fanns gott om rimliga motiv (industrispionage, möjlighet att skaffa sig ett försprång vid förhandlingar, terrorbekämpning), informationen man ville åt samlades redan in av företag som Google och Facebook, och förfarandet lämnar inga spår som är synliga för den som utsatts.

Jag blev inte speciellt förvånad när jag hörde talas om NSA:s övervakning, men jag skulle bli mycket förvånad om det visade sig att teorierna kring chemtrails är sanna.

Produktion av okunskap

Vet ni vad agnotologi är? Jag visste det inte, förrän jag råkade snubbla över den här krönikan i LA Times. Sen jag läst den vet jag att agnotologi är läran om hur okunskap produceras, och att själva termen kommit till på förslag av en professor Robert Proctor från Stanford. Proctor studerar själv medveten produktion av okunskap, till exempel hur tobaksindustrin i USA hanterat forskningsrön om rökningens skadeverkningar. Han hävdar att både tobaksindustrin och andra aktörer aktivt ägnar sig åt att sprida okunskap, till exempel genom att framställa vetenskapliga data som kontroversiella när de inte är det.

Det är både intressant och en aning skrämmande att den här typen av verksamhet är så vanlig att den ger upphov till ett helt forskningsfält. Naturligvis får det en att börja fundera över varför det är så lätt att sprida okunskap, och vad man skulle kunna göra för att hindra att den sprids. Proctor verkar anse att det går att lösa med utbildning och att det är viktigt att skolbarn får lära sig att vissa människor ljuger. Jag misstänker att det inte skulle vara riktigt så enkelt. Läser man diskussioner i olika forum om till exempel risker med vaccin så ser man snart att de som går emot den etablerade vetenskapen är fullt medvetna om att människor kan ljuga - och de är övertygade om att det är vad deras meningsmotståndare gör. Om jag skulle våga komma med ett förslag så skulle det snarare vara att försöka lära ut den vetenskapliga metoden. Alltså inte bara presentera vad vetenskapen kommit fram till som ovedersägliga sanningar, utan försöka ge elever en uppfattning om hur kunskap kommer till och hur man kan värdera fakta. Då skulle de bli bättre rustade både för att tolka och bedöma vetenskapliga rön och för att avslöja de som försöker luras.

Vetenskap på vita duken

Jag har en liten bekännelse att framföra: Jag blir inte så irriterad som jag antagligen borde när fysikens lagar sätts ur spel i en film. Att huvudpersonen i en actionfilm kan hoppa genom glasfönster utan att få skärsår eller att det blixtrar när hen avfyrar sin pistol stör mig inte, även om inget av det skulle hända i verkligheten. Jag reagerar inte heller särskilt starkt på oförklarliga eller orimliga superkrafter, rymdskepp och tidsresor. Det är faktiskt inte förrän någon som ska föreställa forskare börjar prata pseudovetenskaplig goja på vita duken som jag börjar rynka ögonbrynen ordentligt. (Om man dessutom framställer den vetenskapliga metoden på ett felaktigt sätt eller yvigt refererar till "det vetenskapen inte kan mäta" kan jag faktiskt bli riktigt sur.)

Anledningen till min brist på irritation är att jag tycker väldigt mycket om bra historier. Om en bra historia kräver magi, tidsresor eller warp drive så är jag beredd att acceptera det inom ramen för berättelsen. Är berättelsen dålig och oengagerande sjunker tålamodet emellertid raskt.

Det verkar som om det finns minst en person som tänker som jag, nämligen
David Kirby. Kirby lever på att skriva om vetenskap i filmer och är författare till boken "Lab coats in Hollywood". Nu senast har han skrivit i Physics Today om sitt nya system för att betygsätta vetenskap i filmer. Kirby väljer att ta hänsyn inte bara till hur autentisk vetenskapen är (d.v.s. hur sannolikt det är att det hade kunnat hända i verkligheten) utan också till om man använder de vetenskapliga elementen på ett kreativt sätt och skapar en njutbar historia. Det är en approach som tilltalar mig.

Apropå vetenskap i filmer så finns det människor som engagerar sig i detta även här i Sverige. Om du går omkring och funderar över hur geologer porträtteras på film, klicka här:
http://www.gvc.gu.se/personal/personal/Sturkell_Erik/filmgeologer

Kuriosa från mellan läsperioderna

Det har varit tämligen tyst här på bloggen ett tag, ännu tystare än vad det brukar vara. Detta beror på att jag har haft mer att göra än jag brukar ha, med både forskning och en hel massa undervisning (roligt, men tröttande). Jag kommer att fortsätta ha ovanligt mycket att göra ett tag till, även nu när läsperiod 1 är slut så när som på en stor hög tentor att rätta. Istället för en riktig bloggpost tänkte jag därför dela med mig av en sak som jag hittade för ett tag sen och som jag tycker är tänkvärd: En diskussion av fenomenet "open access" från (nästan) alltid lika roliga phdcomics.com.

Den irrelevanta matematiken (igen...)

När jag kollar i bloggarkivet ser jag att det sista jag publicerade innan semestern var ett svar på en krönika i DN där krönikören ifrågasatte behovet av matematikundervisning utöver de mest basala grunderna. Han verkar ha startat en trend, för på Göteborgs-Postens hemsida finns idag en debattartikel på samma tema. Artikelförfattaren hävdar att de flesta (han exemplifierar med sjuksköterskor och poliser) aldrig behöver lösa en andragradsekvation eller räkna på vinklar i sitt yrkesliv och menar därför att man bör ta bort matematiken från gymnasiet. (Ja VARFÖR ska man lära sig nåt man inte kan tjäna pengar på?) Algebra ser han som ett kuriosa eller hobbyverksamhet, dessutom anser han att de eftergymnasiala utbildningar som idag kräver förkunskaper i matematik ska anordna de kurserna själva.

Det var framför allt en formulering i artikeln som drog till sig min uppmärksamhet, då artikelförfattaren undrar: "Vill vi ha lydiga räknestickor som gör det som maskiner ändå kan göra eller vill vi fostra människor som skall fungera i ett konkurrenskraftigt samhälle på 2000-talet?" (Magnusson 2012)

Låt oss bena upp detta lite. För det första, "det som maskiner ändå kan göra". Jag utgår från att Magnusson här syftar på datorer och då ska man vara mycket medveten om en sak: för att få maskinen att göra det du vill att den ska göra åt dig måste du förstå det du vill att den ska göra. Ska du själv programmera en rutin måste du ha en djup förståelse, ska du bara använda ett program någon annan skapat kan det räcka med lite ytligare kunskap, men för att använda programmet och tolka resultatet korrekt måste du förstå hur det fungerar. Datorer är bra på att göra saker på samma sätt gång på gång utan att göra fel, men än så länge kan de flesta datorer inte tänka åt oss.

För det andra, "lydiga räknestickor ... eller ... människor som skall fungera i ett konkurrenskraftigt samhälle". Det finns ingen verklig motsättning mellan att kunna räkna och att utöva kritiskt, analytiskt tänkande! Snarare är det så att kritiskt tänkande kräver kunskap för att utvecklas. Om du ska analysera sådana företeelser som klimatmodeller och nationalekonomi på djupet så BEHÖVER du förstå matematiken som de bygger på.

Artikelförfattaren skriver att den nya gymnasieskolan vill höja resultaten utan att höja kostnaden, enbart genom att ställa högre krav. Det är fullt möjligt att han har rätt i att det inte fungerar. Hans hävdar också att hans förslag om att slopa matematikundervisningen är lika kostnadseffektivt. Jag tror att båda varianterna är lika dumsnåla - lösningen är snarare att börja pröjsa vad bra matematikundervisning kostar.


P.S.

Av en händelse så läste jag den här artikeln under en paus på jobb, samtidigt som jag genom mitt halvöppna kontorsfönster hörde ljudet av nya studenter (så kallade nollor, om de går på Chalmers, eller recentiorer om de går på Universitetet). Dessa blivande naturvetare och ingenjörer lägger två veckor innan ordinarie kursstart på att (1) lära sig datorsystemet och (2) snabbrepetera de delar av gymnasiematten som är som mest viktiga för deras fortsatta studier. Jag ryser vid tanken på hur det skulle bli om de inte kunde det mesta av denna gymnasiematte innan. Det skulle antagligen ta mellan en och två terminer att lära sig den. Dessutom skulle det i stort sett behöva ske innan man börjar med de riktiga fysikkurserna - för att inte tala om de avancerade mattekurser som tar upp nästan halva tiden de två första åren. Jag tvivlar starkt på att någon som vill studera naturvetenskap (eller medicin, för den delen) vill förlänga sin redan långa utbildning ytterligare bara för att göra det lite lättare på gymnasiet.



Magnusson 2012, debattartikel i GöteborgsPosten 2012-08-24

Matte för alla?

För några dagar sedan skrev Jonas Thente om matematik på dn.se. Närmare bestämt verkar han anse att svenska ungdomars bristande intresse för, och resultat i, matematik kan bero på att matematik helt enkelt inte är relevant längre. Han tycker visserligen att alla har användning för grundläggande matematik, "de fyra räknesätten, mått, procent och geometri". Resten kan man lära sig om man är särskilt intresserad. Däremot menar Thente att det är värre att många skolelever har problem med språket.

Om detta kan man som naturvetare säga många mer eller mindre vackra saker, vilket exempelvis astrosmurfen redan gjort (notera att jag inte påstår att jag håller med om allt astrosmurfen skriver). Eftersom det alltså redan påpekats att matematik är ett språk i sig och dessutom grunden för naturvetenskapen så tänkte jag haka upp mig på några andra saker.

En av de saker som jag hakar upp mig på är just det där med de som är särskilt intresserade av matematik. Hur vet man att man är det? Om jag bara hade exponerats för de fyra räknesätten, mått, procent och grundläggande geometri i skolan så hade jag nog inte valt en matteintensiv utbildning efter det. Jag hade antagligen trott att jag var kass på matte eftersom jag räknade relativt långsamt och vi bedömdes efter kriteriet snabbt=bra. Nu är det lyckligtvis så att det ingår lite algebra i läroplanen för grundskolan, och att lösa ekvationer är ju faktiskt roligt (eller hur?), och på den vägen är det. Min poäng är att man inte vet om man är intresserad av matematik förrän man åtminstone fått nosa på mer avancerade saker än att räkna plus, minus, gånger och delat med. För att få fram de som blir bra på matematik behöver vi låta alla testa.

Något som hänger ihop med ovanstående är sättet som matematik presenteras på i skolan. Ska man tro Thente så har ungdomarna, till skillnad från oss gamlingar, fattat att matte inte är viktigt. Men VAD är det de inte tycker är viktigt? Är det verkligen så att de har fått komma i kontakt med den logik och tillämpade matematik som är grunden för all programmering av såväl sociala medier som datorspel? Har de fått se sambandet mellan fraktaler och växter, blodkärl, bergskedjor? Matematiken bakom aktiemarknaden och nationalekonomin? Om inte så baserar de förmodligen sin bedöming på ett antal konstruerade uppgifter i en sliten bok - och då är det inte så konstigt att matte känns irrelevant. Visst, man måste traggla sig igenom de där uppgifterna för att lära sig, men de är ett medel, inte målet!

Slutligen stör det mig lite att Thente ställer undervisning i språk och matematik mot varandra, som om vi bara skulle hinna med det ena eller det andra. Jag tycker det är fel att ställa just matematik och språk mot varandra eftersom de ämnena inte bara är viktiga i sig utan också utgör grunden för att ta till sig annan kunskap. Dessutom, jag är varken pedagog eller didaktiker, men allvarligt talat: De flesta går i skolan i tolv år. Är det verkligen så illa ställt att många efter dessa tolv år varken kan Pythagoras sats eller skilja en ledarsida från en annons, ja då tror jag vi måste använda den tiden smartare.

En bra fråga

Häromdagen när jag satt på kontoret och begrundade resultatet av en beräkning ringde telefonen. Det var en tjej som ville ha svar på en fråga av fysikalisk karaktär och på något sätt fått tag på mitt telefonnummer. Frågan var ganska intressant så jag tänkte upprepa den här.

Saken gällde energi och hur den kan finnas i olika former. Tjejen hade fått höra att värmeenergi inte kan omvandlas till andra typer av energi utan är en sorts "slutstation". Det tyckte hon var konstigt eftersom man ofta har värme som ett mellansteg i olika processer, exempelvis i kärnkraftverk där energin från fissionsreaktionen används till att  koka vatten (=värme) så att ångan kan driva en turbin som genererar ström. Ett annat exempel på detta är hur rörelseenergin i vinden uppstår för att solen värmer upp olika delar av atmosfären olika mycket så att det börjar blåsa (tänk sjöbris en sommardag).

Det är dock inte den här typen av processer man syftar på när man säger att värme inte kan omvandlas till andra energislag. Exemplen ovan innehåller processer som inte är spontana i ett avskiljt system utan där det hela tiden tillförs energi till systemet från något annat energislag; kärnenergi i fallet med kraftverket och elektromagnetisk strålning i fallet med vinden. Andra energislag som exempelvis kemisk energi kan spontant omvandlas till värme - det är därför man inte bara ska lämna en trasa med linolja på var som helst. Gör man det ändå kommer den kemiska energin i linoljan spontant att börja omvandlas till värme och ljus - trasan börjar brinna. Värme i luften kan dock aldrig omvandlas till linolja, inte ens om alla ingående grundämnen finns tillgängliga.

När en process bara kan gå åt ett håll, som med linoljan, säger man att den är irreversibel. Det brukar innebära att entropin ökar under processens gång. Entropi är ett ganska abstrakt begrepp på många sätt men man brukar säga att det är ett mått på graden av oordning i ett system, ju högre entropi desto högre oordning. Entropin i ett slutet system kan aldrig minska om man inte tillför energi utifrån. Därför måste också den totala entropin i universum hela tiden öka.

Obligatoriska svettringar?

De senaste veckorna har jag på min fritid gått en kurs i kreativt skrivande. Efter förra kurstillfället pratade jag lite med en av de andra deltagarna, en trevlig något äldre dam som arbetar som lärare. Det föll sig så att hon frågade vad jag arbetar med och jag förklarade att jag är doktorand i teoretisk fysik.
- Ja, det är ju det värsta... då måste du ha svett under armarna, replikerade damen.
- Tja... det kanske jag har i och för sig, sade jag lite förvånat.
- Jamen du vet, teoretiska fysiker är ju ofta killar med svettringar under armarna.

Jag blev inte speciellt förvånad över själva åsikten, även om sättet den framfördes på var ovanligt spontant. Bilden av fysikern som en man med ganska litet intresse för utseende och liknande är ganska vanligt förekommande, och när man tänker efter så är ju faktiskt de flesta av mina kollegor män (några framträdande svettringar har jag inte lagt märke till).

Man kan ju fråga sig varför det är så? Något som fortfarande brukar komma upp är eventuella biologiska skillnader mellan den manliga och kvinnliga hjärnan, där den manliga skulle vara bättre utrustad för logik och matematik, och därmed för naturvetenskap. Det har skrivits mycket om detta, oftast i ett väldigt uppskruvat tonläge både från de som hävdar att skillnaderna är viktiga och de som hävdar att de inte är det. Mer sansade bedömningar pekar dock på att skillnaderna i kognitiv förmåga är ganska små: Män har generellt lite lättare att orientera sig i rummet och skulle därför kunna vara bättre på geometri medan kvinnor överlag har en starkare språklig förmåga och bättre minne (egenskaper som också kan vara till hjälp i en vetenskaplig karriär, för övrigt). Lägger man ihop detta med att graden av begåvning är mer spridd hos män kan man kanske ana att riktiga supergenier på det matematiska området oftare är män.

I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg två saker: Att kvinnliga genier kan vara ovanligare betyder inte att de inte finns. Världens första programmerare Ada Lovelace och matematikern Emmy Noether kan nog aspirera på genistatus, liksom Marie Curie som lyckades med konststycket att få Nobelpris två gånger. För det andra måste man inte vara ett supergeni för att lyckas inom matematik och naturvetenskap. Om alla fysiker var tvungna att hålla Einsteins eller Hawkings nivå skulle många av mina kollegor få ge upp, både manliga och kvinnliga. Det faktum att det finns många framgångsrika kvinnliga forskare visar helt enkelt att kvinnor kan - punkt.

Så varför så få kvinnliga fysiker? Jag tror att det kan ha med just bilden av fysikern att göra. Min kurskamrat på Kreativt skrivande måste ju inte vara representativ för vad alla tror, men en fjorton-femtonåring som ska välja utbildning och som får höra att alla fysiker är män med svettringar under armarna blir nog inte så attraherad av yrket. Personer i omgivningen med samma bild av hur en fysiker är kanske inte är så positiva heller. Jag tycker det är tråkigt att fysik och naturvetenskap över huvud taget så ofta associeras med enbart män, inte för att alla kvinnor måste bli naturvetare utan för att det riskerar att skrämma bort personer som hade kunnat bli utmärkta fysiker, kemister, matematiker, biologer och ingenjörer. Med eller utan svettringar under armarna.

Språkförbistring

Just nu undervisar jag på en kurs som innehåller övningar i datorsal, där jag och den andre assistenten går runt och hjälper studenterna med olika övningar. Häromdagen råkade jag säga följande (ungefär):
"... så för att reducera mängden brus i power spectrum behöver du räkna ut ett average..."
(Paus)
"...eller medelvärde. Heter det ju på svenska."

Saken är den att kursboken och allt annat material till kursen, som uppgiftstexter och föreläsningsanteckningar, är på engelska. Vi har dessutom internationella studenter som vi pratar engelska med eftersom det är det enda gemensamma språket. Då får man ibland små hjärnsläpp när man faktiskt pratar svenska med någon.

Att materialet är på engelska är inte unikt för masterskurserna. Från de fem år jag läste fysik som grundstudent kan jag påminna mig fyra kursböcker och ett kompendium på svenska, men antalet böcker på engelska ligger nog närmare femton. Vissa termer lär man sig helt enkelt inte på svenska - att average heter "medelvärde" är ju ganska enkelt, men power spectrum måste jag slå upp. Eftersom jag inte hittar det i mitt engelsk-svenska lexikon gissar jag på "effektspektrum", vilket faktiskt finns på svenska Wikipedia - så då finns det ett ord i alla fall.

Emellertid är det ju så inom forskningen att man ibland hittar nya saker och hittar på nya namn för dem. Detta gör man på det språk man skriver sina vetenskapliga artiklar på, det vill säga engelska. Det gör att vissa företeelser inte har några bra namn på andra språk, och direktöversättningar känns ofta väldigt styltade. Att ha en modell för hur protoner stöts bort av defekter med samma laddning i korngränser och kalla modellen för space charge model känns väl ganska okej, men "rymdĺaddningsmodellen"?

För att undvika fadäser som den ovan har jag hursomhelst ambitionen att ta reda på vad saker heter på svenska även om jag lär mig begreppen på engelska. Och skulle jag behöva hitta på ett namn på en nyupptäckt företeelse någon gång så ska jag hitta på ett namn på svenska. Också.

Vad ska det vara bra för?

Det verkar som om diskussionen kring universitetsutbildningens nytta inte är helt död. Åtminstone publicerades en krönika på ämnet i Göteborgs-Posten igår (länk kommer så fort jag hittar den på nätet). Det är Svenskt Näringslivs rapport "Konsten att strula till ett liv" som är temat igen, med sina förslag på sänkt studiemedel för bland annat humaniora. Eftersom jag inte bloggade när diskussionen var som hetast i somras tänkte jag ta tillfället i akt att skriva ner några funderingar nu.

På ett sätt är det ganska lätt att sätta sig in i problemet: Studenter som inte får jobb på sin utbildning får det svårt när studietiden är slut och lånen ska betalas tillbaka. Däremot är det inte lika uppenbart att lösningen är att få färre studenter att gå de här utbildningarna. Det kan också handla om att man faktiskt får kompetenser som är värdefulla i arbetslivet men som folk inte fattar att man har - ett problem som vi fysiker kan känna igen oss i, för övrigt. Då handlar det snarare om att kommunicera med arbetsgivarna så att de förstår vilka de borde anställa, egentligen.

Emellertid tycker jag att det finns ett större problem med resonemanget att studier i humaniora, och i förlängningen forskning i humaniora och samhällsvetenskap, inte skulle vara nyttig. Drar man det till sin spets verkar det handla om att betrakta en ökande BNP som den enda möjliga nyttan. Vad därutöver är, är privatsaker, och den "onyttiga" kurserna beskrivs också gärna som hobbykurser. (För all del, det finns säkert kurser som gör sig bättre på Folkuniversitetet. Men ska man dra all humaniora över en kam för det?) 

Jag skulle vilja påstå att jag personligen har nytta av att det finns personer som väljer att utbilda sig till statsvetare, litteraturvetare och filosofer. Det är inte fråga om någon ekonomisk nytta, utan nyttan av att det finns människor som tänker på de frågor jag ställer mig om samhället. Sven-Eric Liedmans populärvetenskapliga böcker i idéhistoria kan hjälpa mig att se rötterna till de tankeströmningar vi har i samhället idag, och litteraturvetenskapliga texter som Nina Björks "Fria själar" ger intressanta inblickar i bakgrunden till ideologier och föreställningar vi annars tar för givna. Jag läser sådana texter för att få ett bättre grepp om vart samhället kan tänkas vara på väg och därmed en bättre aning om vart jag skulle vilja att det var på väg - något som åtminstone är relevant i mitten av september vart fjärde år.

Vi behöver ha folk som försöker tolka och förstå både samtiden och historien för att kunna fatta bra beslut som medborgare. Att jag läser böcker i idé- och lärdomshistoria är definitivt en hobby, men någon måste ju skriva dem också.