Vad ska det vara bra för?

Det verkar som om diskussionen kring universitetsutbildningens nytta inte är helt död. Åtminstone publicerades en krönika på ämnet i Göteborgs-Posten igår (länk kommer så fort jag hittar den på nätet). Det är Svenskt Näringslivs rapport "Konsten att strula till ett liv" som är temat igen, med sina förslag på sänkt studiemedel för bland annat humaniora. Eftersom jag inte bloggade när diskussionen var som hetast i somras tänkte jag ta tillfället i akt att skriva ner några funderingar nu.

På ett sätt är det ganska lätt att sätta sig in i problemet: Studenter som inte får jobb på sin utbildning får det svårt när studietiden är slut och lånen ska betalas tillbaka. Däremot är det inte lika uppenbart att lösningen är att få färre studenter att gå de här utbildningarna. Det kan också handla om att man faktiskt får kompetenser som är värdefulla i arbetslivet men som folk inte fattar att man har - ett problem som vi fysiker kan känna igen oss i, för övrigt. Då handlar det snarare om att kommunicera med arbetsgivarna så att de förstår vilka de borde anställa, egentligen.

Emellertid tycker jag att det finns ett större problem med resonemanget att studier i humaniora, och i förlängningen forskning i humaniora och samhällsvetenskap, inte skulle vara nyttig. Drar man det till sin spets verkar det handla om att betrakta en ökande BNP som den enda möjliga nyttan. Vad därutöver är, är privatsaker, och den "onyttiga" kurserna beskrivs också gärna som hobbykurser. (För all del, det finns säkert kurser som gör sig bättre på Folkuniversitetet. Men ska man dra all humaniora över en kam för det?) 

Jag skulle vilja påstå att jag personligen har nytta av att det finns personer som väljer att utbilda sig till statsvetare, litteraturvetare och filosofer. Det är inte fråga om någon ekonomisk nytta, utan nyttan av att det finns människor som tänker på de frågor jag ställer mig om samhället. Sven-Eric Liedmans populärvetenskapliga böcker i idéhistoria kan hjälpa mig att se rötterna till de tankeströmningar vi har i samhället idag, och litteraturvetenskapliga texter som Nina Björks "Fria själar" ger intressanta inblickar i bakgrunden till ideologier och föreställningar vi annars tar för givna. Jag läser sådana texter för att få ett bättre grepp om vart samhället kan tänkas vara på väg och därmed en bättre aning om vart jag skulle vilja att det var på väg - något som åtminstone är relevant i mitten av september vart fjärde år.

Vi behöver ha folk som försöker tolka och förstå både samtiden och historien för att kunna fatta bra beslut som medborgare. Att jag läser böcker i idé- och lärdomshistoria är definitivt en hobby, men någon måste ju skriva dem också.