Utsläppsrätter och målsättningar - en översikt över de politiska partiernas klimatambitioner inför EU-valet

Om en vecka är det val till EU-parlamentet, något som i vanlig ordning inte skapar så mycket rubriker trots tappra försök från både kampanjande politiker och public service. För att ge det lite mer uppmärksamhet kommer här en uppföljare till en artikel jag skrev i Folkvett 18-3, där jag försökte avgöra om riksdagspartiernas förslag på klimatåtgärder faktiskt skulle kunna påverka klimatet åt rätt håll. Här tänkte jag istället kolla på de delar av miljöpolitiken där EU har stort inflytande och vad partierna säger om dessa i sina EU-valplattformar. Eftersom det sitter fler svenska partier i EU-parlamentet än i riksdagen kommer jag också förutom riksdagspartierna att ta med Feministiskt Initiativ, som blev invalt i EU-parlamentet 2014, och Partiet Vändpunkt som fick ett mandat i år genom att en av Miljöpartiets EU-parlamentariker bytte parti.

Vilka delar av klimatpolitiken påverkar EU mest?

Den första frågan man kan ställa sig är vad EU egentligen kan göra på klimatområdet när rätt mycket av de faktiska lagarna fortfarande beslutas på nationell nivå. Går man in på EU-kommissionens hemsida och läser om deras klimatambitioner för 2020, 2030 och 2050 ser man att de lyfter fram tre typer av åtgärder: justeringar i handeln med utsläppsrätter, överenskommelser om utsläppsmål för medlemsstaterna och åtgärder för energieffektivisering. Av de här tre typerna av åtgärder är handeln med utsläppsrätter den som EU-kommissionens egen hemsida framhåller som EU:s nyckelåtgärd. Handeln med utsläppsrätter används för att begränsa och sätta ett pris på utsläpp från energisektorn, tillverkningsindustrin och flyget, med ambitioner att successivt sänka den totala mängden koldioxid som får släppas ut. Andra typer av transporter och sådant som t.ex. jordbruk omfattas inte av handeln med utsläppsrätter, där kan istället medlemsländerna själva sätta in åtgärder för att nå sina utsläppsmål.

Även om handel med utsläppsrätter är nyckelåtgärden så har nog energieffektiviseringen en mer direkt påverkan på enskilda medborgare, eftersom vi bland tidigare åtgärder på området bland annat hittar obligatoriska energieffektivitescertifikat för byggnader och märkning av t.ex. vitvaror för att visa hur energieffektiva de är. En annan sak som kan märkas i vardagen är EU:s satsningar på cirkulär ekonomi, vilket i deras tappning främst handlar om mer omfattande och effektiv materialåtervinning.

När det gäller effekten av de här åtgärderna konstaterade vi i den förra artikeln att handel med utsläppsrätter verkar ha positiv effekt. Att energibesparingar är bra så länge de inte helt äts upp av ökad total konsumtion är också rimligt. Alltså verkar EU göra saker som kan fungera, men det finns ingen garanti för att det är tillräckligt.

Och vad vill de svenska partierna?

Så vad har våra svenska partier för attityder och ambitioner i förhållande till EU och klimatet? I stort verkar man kunna dela in dem i fyra grupper, beroende både på hur höga klimatambitioner de har och om de tror att EU kan nå upp till de ambitionerna.

Grupp 1: de entusiastiska

I den här gruppen hittar vi dem som gillar EU:s nuvarande klimat- och miljöåtgärder och EU som företeelse, men gärna skulle göra mer. Centerpartiet och Liberalerna hamnar här då de båda gillar handeln med utsläppsrätter och utsläppsmål men vill ha högre krav, lägre totala utsläpp och i Liberalernas fall en koldioxidskatt. Båda partierna förespråkar också mer forskning och utveckling av teknik som kan minska utsläppen.

Miljöpartiet hamnar också i den här gruppen. Även om de inte är lika entusiastiska EU-anhängare som de båda andra verkar de öppna för att använda EU i klimatpolitiken, med generellt hårdare krav på utsläppsminskningar, satsning på järnvägar och utfasning av verksamhet som skadar klimatet ur EUs: budget.

De systemkritiska

Den som följt miljörörelsen en längre tid vet att det alltid funnits starka inslag av civilisations- och systemkritik, där konsumtionssamhället och ibland kapitalismen hamnar i skottgluggen som orsaker till inte bara miljöförstöring utan också brist på social hållbarhet. Bland partierna representeras detta framför allt av Feministiskt Initiativ och det nybildade Partiet Vändpunkt , samt i viss mån Vänsterpartiet.

Dessa tre partier kräver alla en omfattande och snabb omställning till ett miljövänligare samhälle, men till skillnad från entusiasterna i den första gruppen förespråkar de större systemförändringar och säger sig vilja motverka att grupper som redan har det besvärligt ekonomiskt får betala priset för omställningen. Av de tre partierna är FI det som i klartext kritiserar idén om fortsatt ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion, medan Vändpunkt skjuter in sig på vilka klimatkrav som kan ställas på företag genom EU:s handelsavtal. Vänsterpartiet kritiserar EU-subventioner till klimatskadlig verksamhet och lobbygruppers inflytande på EU:s klimatpolitik, men verkar samtidigt öppna för att använda existerade system, som handel med utsläppsrätter, om kraven på snabba utsläppsminskningar höjs.

De som fortsätter som vanligt

I den här gruppen hittar vi dem som gillar dagens åtgärder och är positiva till EU, men inte nödvändigtvis driver på för att höja klimatkraven rejält. Här hittar vi Socialdemokraterna, som verkar vilja att EU ska vandra vidare på den inslagna klimatvägen och helst höja ambitionerna lite grann, t.ex. genom att sätta ett slutdatum för försäljningen av bensin- och dieseldrivna bilar, men inte går ut lika hårt med krav på sänkta utsläpp och högre målsättningar som L, C och MP. Efter en viss tvekan får vi också placera Moderaterna här, eftersom åtminstone vissa av deras kandidater placerar miljöfrågor högt bland sina prioriteringar. De verkar också vilja att EU:s klimatarbete ska fortsätta som förut, framför allt handeln med utsläppsrätter.

De som prioriterar annat

Med tanke på hur mycket uppmärksamhet klimatfrågan får i samhället som helhet vore det märkligt om något parti helt undvek att nämna den i sin plattform för EU-valet, men det finns ändå två partier som lägger mindre vikt vid att föra fram sin klimatpolitik. De partierna är Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna har i presentationen av sin EU-politik några allmänna skrivningar kring nödvändigheten av att uppdatera klimatmålen efter hand och det positiva i att Sverige föregår med gott exempel i klimatfrågor. Sverigedemokraterna å sin sida sticker ut genom att vilja ta med fler länder, helst hela världen, i systemet för handel med utsläppsrätter. I övrigt har de dock inte mycket att säga om klimatet.

Så vad blir slutsatsen?

Precis som i den nationella klimatpolitiken slår partiernas grundläggande ideologi igenom i klimatpolitiken på EU-nivå, men partiernas inställning till EU som företeelse påverkar också vad de fokuserar på i klimatpolitiken. Den skarpaste skiljelinjen i det avseendet går mellan partier som är EU-entusiaster och har höga klimatambitiner, som C och L, och de som är EU-skeptiska men har höga klimatambitioner, t.ex. V. Samtliga partier har någon form av klimatpolitik kopplad till EU, men det finns väldigt tydliga skillnader mellan de som prioriterar frågan och de som lägger mer vikt vid annat.

Det vara på sin plats att avsluta med en liten spaning på vilka andra miljörelaterade frågor som partierna tar upp i sina valplattformar. EU har rätt strikta regler kring genmodifierade grödor, men bara två av partierna tar upp frågan i sina valmanifest (L och KD, båda förespråkar försiktighetsprincipen). EU har också ett förslag på gång om att förbjuda engångsartiklar i plast, alltså plastmuggar, plastbestick etc. Det förslaget får desto mer uppmärksamhet av partierna, från Liberalernas förhoppning om ett förbud inte bara för engångsartiklar utan för alla typer av icke återvinningsbar plast och Centerpartiets positiva inställning till plastförbud, via Kristdemokraternas försiktiga bifall, till Sverigedemokraterna, som i sin valplattform påpekar att det mesta plastskräpet i världens hav kommer från Asien. Sådant som kan ge omedelbara men relativt små effekter på människors liv är uppenbarligen lättare att diskutera än sådant som kan få stora effekter på lång sikt. Vilket ju på sätt och vis också är klimatpolitikens dilemma.