 |
| Stilleben med bok. |
Hur ska man motarbeta kunskapsrelativism och kunskapsförakt? Det är en av huvudfrågorna i boken Så fint att KUNSKAP finns! av Bodil Jönsson. I boken skriver Jönsson om vad kunskap gör för individer och för samhället, om hur hon anser att tron på kunskap har underminerats, hur kunskap och demokrati hänger ihop och framför allt om vad hon tycker man bör göra åt en tilltagande kunskapsrelativism. Efter att ha läst boken har jag tyvärr inte hittat något nytt svar på huvudfrågan ovan, men det har dykt upp andra frågor: Vem är egentligen den tänkta läsaren av den här boken? Hur ska man förhålla sig till en bok om kunskap där författaren lägger fram faktapåstående efter faktapåstående utan källhänvisningar? Och är detta verkligen en bra bok att bygga vidare på för den som vill vårda och värna kunskap? Mitt svar på den sista frågan är tyvärr nej - mitt svar på de andra två kan ni läsa här nedanför.
Bodil Jönsson är fysiker, författare och pensionerad professor. Utöver sin akademiska karriär har hon också skrivit ett antal böcker, varav den mest kända kanske är Tio tankar om tid som kom ut 1999. Så fint att KUNSKAP finns! är hennes senaste bok och gavs ut 2023 på Bokförlaget Langenskiöld. Som följeslagare till boken finns också en hemsida, https://www.uppdragkunskap.se/, där du bland annat kan hitta en studiehandledning för eventuella studie- och bokcirklar.
Vad vill författaren med den här boken?
Så fint att KUNSKAP finns! är en bok som ska mana till handling. Jönsson skriver själv i sin inledning att den fjärde delen, med titlen Upp till kamp!, är det egentliga syftet med boken. De andra tre delarna ska förklara bakgrunden och varför något behöver göras.
Del ett, Till kunskapens lov, handlar om varför kunskap är bra och viktigt. I ett kapitel om kunskapen och individen möts vi bland annat av stycken om barn, tonåringar och hjärnans utveckling. I senare kapitel diskuteras kunskapssamhället, populärvetenskap, folkbildning och forskning av olika slag.
I del två och tre, Vägen ut ur kunskapens lustgård och Kunskap och demokrati, börjar vi se mer av författarens upprördhet inför utvecklingen. Del två inleds med frågan “Hur kunde det bli legitimt att ens ifrågasätta att kunskap finns?*” Jönsson pekar ut postmodernismen som en av de skyldiga, tillsammans med algoritmer och nätplattformar (Facebook, Tiktok, etc.) obalans mellan byråkrater och politiker, lögner i politiken (Trump nämns ofta) samt vad Jönsson kallar för förväntningsekonomin. De intressantaste styckena i den här delen innehåller reflektioner om identitet på olika nivåer - lokal, regional, nationell och så vidare.
Så i den fjärde delen kommer vi till vad vi ska göra - Bodil Jönssons tolv uppmaningar. Uppmaningarna kan vara allt från “Bemöt alternativresonerarna!” och “Hjälp de unga att slippa kunskapsförnekelse!” till “Håll ögonen på AI-utvecklingen!” och “Kunskapsmobilisera för miljö och klimat!” För varje uppmaning finns en rad något mer konkreta förslag. Vissa av dessa är fullt genomförbara, som t.ex. att utmana kunskapsrelativismen med retoriska frågor om hur kunskap används i vardagen. Andra förslag är svårare - exakt hur går du t.ex. till väga för att kräva allmänmänsklig hänsyn, hyfs, respekt och föredömlighet i alla politiska sammanhang? En stor andel av förslagen är saker som kräver politiska beslut, som upprustning av public service, att ge en grupp hjärnforskare i uppgift att utvärdera skolans läroplaner, etc. Vissa förslag är till och med på en nivå där politiken inte heller räcker till - eller vad sägs om förslag som “Omedelbart eld-upphör världen över” eller “Utveckla ledningsfunktioner för det globala och bygg sedan undan för undan ut dessas rättigheter att styra”?
Vem än de här uppmaningarna egentligen är riktade till ska boken som helhet vara riktad till en bred publik, både enligt förläggarens förord och Jönsson själv som skriver att hon hoppas nå “en vidare krets än de redan kunskapsfrälstas”. I resten av den här texten utgår jag alltså ifrån att syftet med Jönssons bok är att skapa engagemang för kunskap och mot kunskapsrelativism hos en bred publik.
 |
| En "flärpad" bok. Gul flärp - fullständig källhänvisning, rosa flärp - halv källhänvisning, orange flärp - det här måste jag kolla upp, blå flärp - 'det var bättre förr'. |
Källhänvisningarna och deras frånvaro
Vad en författare vill framföra är en sak, men för oss som läsare spelar det också roll hur. Bodil Jönssons text har en reflekterande ton och blandar retoriska frågor och personliga funderingar med direkta faktapåståenden. De här faktapåståendena utgör själva grunden för argument och tankegångar, så därför börjar vi med dem.
En majoritet av alla faktapåståenden i den här boken följs inte av någon källhänvisning. När jag började läsa kom jag t.ex. till sidan 18 där det står att
Resultatet av dagens påprackande av allt för många val blir därför bara förvirring och en utbredd olust hos både barn och föräldrar. Inte blev det bättre av att skolan hakade på och satte i system att barn tidigt i sin utveckling ska kunna inte bara observera och beskriva utan också analysera och värdera.
Det låter väl i och för sig rimligt, men jag hade ändå velat veta vad Jönsson har som grund för sina påståenden - vilket jag inte kan ta reda på utan någon form av källhänvisning. Jag hade också velat kunna titta närmare på flera andra påståenden i stycket om hjärnans utveckling, flera påståenden ur kapitlet Särdrag hos olika discipliner som handlar om olika forskningsgrenar, definitivt stora delar av kapitlet Kunskap och känsla… och så vidare.
Det finns fyra fullständiga referenser i boken, men de hänger inte ihop med något faktapåstående utan är tips på radioprogram, böcker och dokumentärer som Jönsson tycker är intressanta. Det finns också en rad halva referenser, där Jönsson nämner t.ex. en viss författare, filosof eller forskare utan att tala om specifikt vilken bok eller vetenskaplig artikel hon syftar på. Ibland funkar de halva källhänvisningarna okej, t.ex. när Jönsson diskuterar en text av Harry Martinsson eller Immanuel Kants tankar om upplysningen. Andra gånger blir det mer tveksamt, som när Jönsson inkluderar ett långt citat med kommentaren att det är ett “utdrag ur Wikipedias framställning om sofisterna” - utan någon antydan om vilket datum texten är hämtad. Hur som helst finns det alltså många faktapåståenden, vissa av dem rätt halsbrytande, som inte har någon källhänvisning alls.
Vad spelar det för roll om det finns källhänvisningar? Ganska stor roll, skulle jag säga. En källhänvisning ger läsaren möjlighet att kolla upp var informationen kommer ifrån och göra en egen värdering av den. Det kan också funka som ett tips om var man kan leta vidare när det är något som verkar extra intressant. För mig handlar det dock framför allt om något som Jönsson själv tar upp ofta, nämligen respekt för kunskap.
Jönsson själv ger ingen precis definition av kunskap i boken - vi återkommer till det - men en definition som jag tycker är användbar kan man hitta i Åsa Wikforss’ bok Alternativa Fakta från 2017. Enligt den definitionen kräver kunskap att man tror något, alltså har en övertygelse, som är sann i betydelsen att den stämmer med verkligheten, och som man har goda skäl att tro på. Faktapåståendena i Jönssons bok ger mig ingen kunskap enligt den här definitionen eftersom jag inte har särskilt goda skäl att tro på dem, utom kanske en allmän tillit till Jönssons egen expertis - fast många av påståendena handlar om saker hon inte alls är expert på. Det är fullt möjligt att de flesta av dem (eller allihop) är sanna, men om man påstår något och förväntar sig att andra ska ta det på allvar - betrakta det som fakta - så bör man väl vara beredd att redovisa var man fått sitt påstående ifrån?
Man skulle kunna invända att Jönsson kanske inte alls förväntar sig att man ska betrakta de här påståendena som fakta eller en källa till kunskap. Det vore väldigt märkligt eftersom de utgör grunden till hennes resonemang om varför vi behöver sätta värde på kunskap och motverka kunskapsrelativism - alltså det hon vill förmå oss att göra med den här boken. Om vi inte ska acceptera de här påståendena som fakta så faller många argument i boken platt.
Svajiga definitioner och nya ord
I styckena ovan nämnde jag att Jönsson, bokens tema till trots, inte ger oss någon definition av kunskap. Hon skriver att hon skulle “gå vilse” om hon försökte och påpekar att även de som studerar kunskap som fenomen inom epistemologin inte har kommit fram till någon entydig definition. Jag kan absolut förstå varför man väljer att inte försöka definiera kunskap på egen hand, men jag kan tycka det är lite synd att vi inte får några exempel på definitioner som de där epistemologerna kommit fram till. Wikforss definition ur Alternativa Fakta som jag skrev om innan hade t.ex. varit en bra språngbräda för resonemangen i den här boken. Ett försök till en definition av kunskap hade dessutom varit bra att luta sig mot när man sen börjar prata om inte bara kunskapsrelativism och kunskapsförakt (som finns definierade i SAOL) men också om kunskapslikgiltighet och kunskapsmisstänkliggörande som verkar vara mer nykonstruerade ord.
Jag har svårare att förstå hanteringen av en del andra termer i den här boken. Det finns flera exempel, men det kanske mest slående är termen “tonårsförvirringen” som dyker upp på sidan 21 och sedan återkommer i de flesta stycken som handlar om barn och unga. Vi får veta redan från början att denna förvirring är något negativt som tilltar, att det beror bland annat på skolans brister och sociala medier - men vad menar Jönsson egentligen med ordet? Det får vi inget klart besked om.
Men snälla nån, skulle man kunna invända, det begriper du väl vad tonårsförvirring är! Men snälla hypotetiske läsare, skulle jag då kunna svara, jag läser den här boken för att jag vill veta vad Bodil Jönsson vill ha sagt. Jag är ungefär 40 år yngre än författaren och det skulle inte förvåna mig om vi därför tänker på olika saker när vi ser ordet “tonårsförvirring” - och kanske också när vi ser vissa andra begrepp som används utan nån närmare diskussion i den här boken. Förresten, den där breda läsekretsen borde väl inkludera de 18-åringar som haft sin första chans att rösta i år? Vad är sannolikheten att de tolkar “tonårsförvirring” på samma sätt som Jönsson gjorde när hon skrev boken - och hade det inte varit bättre om hon lagt en rad eller två på att faktiskt förklara vad hon menar?
En del begrepp som används i boken känns ännu mer konstruerade. “Användvärd” dyker upp åtskilliga gånger utan någon direkt definition - när jag googlar ser jag att det används av folk som utvecklar tekniktjänster, fast Jönsson kanske breddat definitionen lite. “Bibliotekhet” får flera men rätt luddiga definitioner - det är “poängen med biblioteken”, den “står för själva mötet mellan människor som tycker om att uttrycka sig genom att skriva och dem som vill få intryck genom att läsa” och så vidare. Begreppet “tankar tar tid” slängs också in lite här och där på ett sätt som gör det tydligt att det betyder något speciellt - men vi får inte reda på vad.
Eller rättare sagt, vi får inte reda på vad i den här boken. TTT - Tankar Tar Tid är dock något jag minns från när jag läste Tio tankar om tid för sisådär 25 år sen. Då hade det här begreppet ett helt eget kapitel som förklarade vad det var tänkt att betyda. I Så fint att KUNSKAP finns! används det utan förklaring. Jag misstänker att en del andra ovanliga ord och uttryck i boken också kommer från Jönssons tidigare böcker.
Problemet med detta är att du som läsare antingen måste ha läst Jönssons tidigare böcker och vara bekant med hennes speciella sätt att uttrycka sig - eller tolka de mer ovanliga uttrycken baserat på sammanhanget. Alternativ två innebär en risk, åtminstone om avsikten är att författarens budskap ska nå läsaren i så tydlig och oförvanskad form som möjligt. Det finns ju alltid en möjlighet att man tolkar saker olika.
Grunda resonemang
Tidigare skrev jag att Bodil Jönsson väljer att inkludera ett långt stycke från svenska Wikipedias framställning om sofisterna, en filosofisk skola i antikens Grekland. Det här citatet föregås av en kort beskrivning av hur sofisterna tyckte sig kunna övertyga vem som helst om vad som helst med retoriska knep, och hur Jönsson anser att dagens partiledardebatter är “så genant sofistiska att de knappast går att förena med vare sig kunskaps- eller demokrati-ideal”. Efter Wikipedia-citatet får vi bara ett “Hm!”. Vad vi inte får är några exempel ur partiledardebatter, några vidare jämförelser mellan sofismen och dagens debattklimat - eller egentligen något djupare resonemang.
Det här är också något som återkommer på andra ställen i boken. Dagens “förväntningsekonomi” är obegriplig, tycker Jönsson, för vem begriper sig på noll- eller minusränta? Ekonomin borde utvecklas på ett annat sätt för att ge människor en större känsla av sammanhang, fortsätter hon. Jaha, men vad är det mer konkret som gör nollränta obegriplig? (Jag håller för övrigt inte med om att ingen kan begripa noll- och minusräntor.) Hur skulle en annorlunda ekonomi kunna se ut? Jönsson skriver om att man behöver “meningsfulla värden” - vad innebär det?
Den här typen av grunda resonemang, som till stor del består av en rad påståenden med väldigt lite analys och argumentation, tycks nästan förutsätta att läsaren redan håller med. Om du inte är beredd att gå med på Jönssons påståenden med en gång så ges du egentligen inte heller nån särskild anledning att bli övertygad och byta åsikt. Även för någon som skulle kunna tänka sig att hålla med blir detta frustrerande eftersom det tillför så lite av nya perspektiv, kunskaper och argument (detta är för övrigt min situation när det gäller flera saker som sägs i den här boken).
Vad kan man göra med Så fint att KUNSKAP finns!
Jag skrev innan att jag utgår ifrån att syftet med den här boken är att skapa engagemang för kunskap och mot kunskapsrelativism hos en bred publik. Det är en ambition jag kan skriva under på! Tyvärr tycker jag inte att den här boken lyckas.
Jag tror det kommer att vara svårt att verkligen nå ut brett med den här boken. Personer i min ände av spektrat - med ett långvarigt intresse för frågorna som boken tar upp - får få eller inga nya perspektiv i den här boken. Dessutom tror jag att fler läsare av min sort kommer att tycka att bristen på källhänvisningar underminerar både resonemang, argumentation och åtgärdsförslag. I den andra änden av den breda målgruppen hittar vi de som är helt nya i ämnet och som möts av luddiga definitioner (eller inga definitioner alls), ett språkbruk som innebär att du får analysera och / eller gissa dig fram till vad författaren menar och resonemang som inte är så övertygande. Kanske finns det en grupp i mitten som har större behållning av den här boken, men jag tvivlar på att de är så många - eller att de inkluderar de där “inte redan kunskapsfrälsta” som Jönsson säger sig vilja nå.
Mitt mest bestående intryck är att den här boken är att den, antagligen oavsiktligt, kommit att lämpa sig bäst för dem som dels redan håller med om det mesta som står i den, dels har ungefär samma referensramar som författaren och därför kan fylla i det som saknas bland definitioner och argument på egen hand. Av den anledningen och alla anledningar jag skrivit om ovan anser jag att Så fint att KUNSKAP finns! inte är en bra bok att bygga arbetet för kunskap och mot kunskapsrelativism på.
*Fotnot: Alla kursiveringar i citat ur boken finns med i orginaltexten.
