Om "Så undviker vi klimatkatastrofen" av Bill Gates

Bill Gates är egentligen en person som inte behöver introduceras. Han är den mest kände av grundarna till Microsoft och har en absurt stor förmögenhet. De senaste decennierna har han och hustrun Melinda (som begärde skilsmässa tidigare i år) ägnat sig åt välgörenhet genom sin Bill and Melinda Gates Foundation, som bland annat arbetar med att öka tillgången på vacciner och annan sjukvård och att bekämpa fattigdom. Och nu har han alltså skrivit en bok om hur han tycker att världen bäst bör hantera klimatförändringarna.

För att vara mer specifik så försöker Gates svara på frågan hur vi kan gå från 51 miljarder ton utsläppta växthusgaser per år till noll samtidigt som vi uppnår alla de andra sakerna Gates Foundation jobbar på, som att minska fattigdom och höja levnadsstandarden för människor som t.ex. saknar rent vatten eller tillförlitlig elförsörjning. Målet verkar vara att hela världen ska upp till en europeisk eller amerikansk levnadsstandard samtidigt som vi pressar ner utsläppen.

Med tanke på problements komplexitet är Så undviker vi klimatkatastrofen, lösningarna vi har och genombrotten vi behöver en rätt kort bok (238 sidor i svensk översättning). Större delen av boken tas upp av en systematisk genomgång av vilka utsläppsminskningar som krävs i fem sektorer, energiproduktion, tillverkning, odling, transport, samt svalka och värme. En del av utsläppsminskningarna kan uppnås med teknik vi har idag, som utökad elektrifiering av kortare transporter till exempel. Andra kräver tekniska genombrott - nästa generations kärnkraft och utsläppsfri stål- och cementtillverkning till exempel. Gates är helt klart en inbiten teknikoptimist som inte bara hoppas på genombrott utan också gärna investerar i teknikutvecklingen.

Gates perspektiv som investerare och entreprenör genomsyrar hela boken, men märks tydligast i kapitel tre som har titeln "Fem frågor att ställa i alla samtal om klimatet". Frågorna Gates listar är: "Hur mycket av de 51 miljarderna ton är det fråga om?", d.v.s. hur stor andel av de totala utsläppen kan man åtgärda; "Och cementproduktionen då?", som inte bara handlar om cement utan om alla utsläppskällor som inte får så mycket uppmärksamhet; "Hur mycket energi talar vi om?", där Gates jämför med energin som krävs för en bostad, en hel stad, eller ett land; "Hur mycket utrymme behövs; och "Hur mycket kostar det?". Framför allt det där med kostnaden är något som återkommer genom hela resten av boken i form av "gröna merkostnader" som visar prisskillnaden mellan den teknik som används idag och de utsläppsfria varianterna. Gates betonar åtskilliga gånger att de gröna merkostnaderna måste pressas ner för att ge så många som möjligt tillgång till utsläppsfria lösningar. 

När Gates skriver om att göra grön teknik tillgänglig för så många som möjligt handlar det om tillgänglighet på en global skala, även i länder med utbredd fattigdom. Han ägnar också ett helt kapitel åt att beskriva vilka anpassningar som skulle behöva göras framför allt i sådana länder till de klimatförändringar som redan är oundvikliga. Gates är väl medveten om att de som bidragit minst till klimatförändringarna också är de som kommer att drabbas först och förespråkar att rikare länder måste ta ansvar.

Investerarperspektivet kommer också fram i resonemangen kring hur man tar sig från en grön uppfinning till en produkt på marknaden och kring att inte alla innovationer man satsar på kommer att visa sig funka i praktiken. De sista kapitlen diskuterar också ansvarsfördelningen mellan olika typer av investerare - t.ex. hur offentliga medel kan användas för att ge långsiktig stabil finansiering för lovande idéer som är för långt från marknaden för andra typer av investerare. Faktum är att Gates har en lång lista på saker det offentliga, på statlig eller mer lokal nivå, skulle kunna göra för att få ner koldioxidutsläppen. Den delen av boken är dock väldigt fokuserad på USA.

Sammantaget är det här en bok som lägger fram en optimistisk men ändå relativt konkret plan för att få ner utsläppen av växthusgaser till noll. Den genomsyras av ett investerarperspektiv där det gäller att ta reda på vilka satsningar som ger valuta för pengarna - i form av minskade utsläpp snarare än pengar - men också av målsättningen att man samtidigt måste fortsätta förbättra levnadsförhållandena för världens fattiga. 

Det är också en bok skriven av en känd superrik amerikan, vilket bidrar starkt till att den fått så mycket uppmärksamhet som den har. Varför ska vi egentligen uppmärksamma just Bill Gates plan för att hantera klimatförändringarna? Vi kunde ju till exempel istället fördjupa oss i klimathandlingsplaner som tagits fram genom demokratiska processer eller av statliga myndigheter. En anledning kan vara bekvämlighet - såna klimathandlingsplaner dyker sällan upp i form av relativt lättlästa debattböcker (och hur ofta recenseras de egentligen i media?). En annan anledning kan vara att Gates specifika investerar- och entreprenörsperspektiv faktiskt bidrar med något till debatten. Oavsett har han ju alla möjligheter att sälja in sin plan till andra människor med gott om pengar och inflytande, så det kan vara intressant att känna till den bara av den anledningen.

Innehållslöst om UFOn i Fokus

Don't keep your minds so open that your brains fall out.

                                                        - Professor Walter Kotschnig, ca. 1940

 Vad har mörk materia med UFOn att göra? Jag hade anledning att ställa mig den frågan när jag läste en artikel författad av Patrik Stigsson med titeln Ljusnar det nu för mörk materia? i ett nummer av tidskriften Fokus från 1:e juli i år. Artikeln är tyvärr bakom betalvägg men ingressen lyder: "Efter Pentagons helomvändning i ufofrågan börjar jakten på att lyckas förklara det oförklarliga. Kanske finns svaret intill oss. Fast det är osynligt." Det låter ju rätt lovande, men själva artikeln visade sig vara så substanslös att jag blev besviken nog att skriva ett blogginlägg om den.

Artikeln tar avstamp i Pentagons UFO-rapport, men stannar inte där - artikelförfattaren menar att rapporten kanske kan bidra till att UFO-fenomen tas på mer allvar, men att det finns ufo-fenomen visste väl alla - "åtminstone alla vars sinne är någorlunda öppet." Istället går texten vidare till astrofysik och kognitionsvetenskap.

Astrofysiken finns med i form av en kort introduktion till astrofysikern Lisa Randall och hennes populärvetenskapliga bok Dark Matter and the Dinosaurs. Jag kollade naturligtvis upp några recensioner av boken och den verkar faktiskt rätt intressant. Den handlar bland annat handlar om mörk materia.  Ingen vet egentligen vad mörk materia består av, man vet bara att sådant som stjärnor, galaxer och galaxhopar rör sig som om det fanns mycket mer massa i universum än vi kan observera. Eftersom vi kan observera mycket av det som tar upp eller sänder ut elektromagnetisk strålning (gammastrålning, radiovågor och allt däremellan) måste mörk materia vara materia som kan påverka annan materia via gravitationskraften, men som inte påverkas av den elektromagnetiska kraften. Mörk materia kan inte ta upp eller sända ut ljus, men inte heller skapa samma sorts kemiska bindningar som finns i vår välkända ljusa materia eftersom den sortens bindningar är en konsekvens av partiklars elektriska laddning. 

Randall lägger fram hypotesen att vissa partiklar av mörk materia skulle kunna påverka varandra genom en eller flera andra krafter som vi inte känner till, kanske för att den typ av materia vi består av inte påverkas av dem. Det skulle t.ex. kunna finnas en sorts mörk motsvarighet till den elektromagnetiska kraften. Med en kombination av gravitation och en sådan annan kraft skulle mörk materia kunna samlas i egna galaxer, stjärnor och planetsystem, som skulle kunna finnas rakt framför näsan på oss utan att vi kan se dem. Existensen av sådan koncentrerad mörk materia skulle kunna få konsekvenser för planetsystem bestående av vår mer välbekanta materia, om vårt solsystem passerar nära en större ansamling skulle den t.ex. kunna knuffa till mindre himlakroppar och ändra deras banor. Kanske skulle det till och med kunna få en asteroid liknande den som dödade dinosaurierna att hamna på kollisionskurs med Jorden, spekulerar Randall.

Såväl i boken som i en kortare text på samma tema påpekar Randall också att det till och med skulle kunna finnas liv i ett parallelt planetsystem bestående av mörk materia. Vi kommer antagligen aldrig att kunna observera det i så fall, eftersom den enda kraft vi vet kan påverka båda typerna av materia är tyngdkraften och den är för svag för att vi ska kunna detektera en livsform bestående av mörk materia. Det är i alla fall helt klart att vi inte bör kunna se - alltså, observera med ögon, kameror eller liknande - den typen av livsformer eftersom materien de består av inte reflekterar, tar upp eller sänder ut ljus. 

Artikeln i Fokus viftar undan detta och nämner inte alls det där med asteroider på kollisionskurs, utan väljer att "ta ett steg till" och anta att dessa (högst hypotetiska) livsformer hittat ett sätt att göra sig synliga för oss. Dessutom ligger de bakom den rad av observationer av UFOn, mystiska varelser och märkliga himlafenomen som artikelförfattaren hänvisar till. Jag har inte läst Randalls bok, men ingenting jag läst om den pekar på att den innehåller några sådana spekulationer. Det verkar vara författarens egen favoritteori, baserat på Randalls mer vetenskapligt förankrade men fortfarande obevisade hypotes.

Kognitionsvetenskapen finns med i form av en referens till Donald Hoffman och hans teorier kring att våra sinnesorgan är utvecklade för att hjälpa oss överleva snarare än att ge oss en korrekt bild av verkligheten. Det skulle alltså kunna finnas aspekter av verkligheten som vi inte kan observera på grund av hur våra sinnen är uppbyggda. Artikelförfattaren kopplar även detta till UFOn, genom att hävda att vi kanske inte skulle kunna uppfatta varelser som utvecklats i en annan miljö särskilt tydligt. De kanske inte kan se oss klart heller. Exakt hur detta går ihop med nästa stycke, där det talas om "observationer, möten och ombordtagningar" i förhållande till UFOn, är inte helt klart. För nog måste man kunna observera en utomjording rätt tydligt för att kunna säga att man mött hen och tagit en tur i hens rymdskepp?

Vad som inte finns med i diskussionen om våra sinnesorgan är alla de sätt vi redan vet att de kan lura oss, som till exempel synvillor av olika slag. Inte heller tar artikelförfattaren sig an diskussionen kring hur t.ex. kamerabilder och video kan innehålla fel, kallade artefakter, som gör dem svårtolkade. Det är synd eftersom många möjliga förklaringar till UFO-observationer handlar om just sådana saker och man rimligtvis bör visa varför dessa förklaringar inte håller innan man postulerar livsformer av mörk materia som våra sinnen inte kan uppfatta. Istället avfärdas försöken att ge UFOn en mer jordnära förklaring på ett föraktfullt sätt, som att "vi försöker med alla till buds stående medel att pressa in detta stora, hala och oformliga fenomen i berättelsens / paradigmets lilla fyrkantiga hål". Författaren tycker det är som att hävda att "om terrängen inte stämmer med kartan, så är det terrängen det är fel på." Han jämför också sökandet efter konkreta bevis på utomjordisk aktivitet med spädbarn som stoppar allt de får tag på i munnen, hävdar att alla andra kulturer i världshistorien varit bättre på att hantera en besjälad värld full av mystiska varelser (kopplingen mellan livsformer av mörk materia och en besjälad värld är inte supertydlig) och menar att ufofenomenet visar att "det rationella tänkandets banerförare" inte kan lyckas med att utplåna all vidskepelse. 

Med andra ord, artikelförfattaren är inte särskilt intresserad av att faktiskt diskutera möjliga alternativa förklaringar till UFO-observationer. Han är intresserad av att vifta undan alla sådana förklaringar och kalla dem trångsynta eller bundna till ett materialistiskt paradigm som helt enkelt inte har plats för den berättelse om utomjordiska besökare (eller möjligen andeväsen?) som han själv vill föra fram. Han är också väldigt intresserad av att plocka upp spekulativa, men ändå vetenskapligt förankrade, hypoteser och använda dem som utgångspunkt för antaganden som de egentligen inte ger något stöd för. Det är möjligt att vissa tycker det är ett intressant sätt att närma sig det okända och att en naturlig förklaring vore torr och tråkig. Jag personligen är betydligt mer intresserad av att faktiskt utforska det okända och hade långt hellre läst en utvärdering av olika möjliga förklaringar till UFO-observationer och en genomgång av vilka fenomen som kan förklara vilka observationer. Den här texten postulerar istället att världen för besjälad och för komplex för att vi ska förstå dem förstå och har bara en nedlåtande fnysning till övers åt dem som faktiskt försöker.

Vilken olidligt tråkig inställning till... allt.

Magneter, armar och svajiga elektronmoln

 

På sistone har jag haft en känsla av att vara inne på upploppet när det gäller pandemin. Äldre familjemedlemmar, vänner, och kollegor har under den senaste månaden eller så börjat rapportera om sin första vaccinspruta och mer eller mindre biverkningar efter den (oftast mindre, verkar det som). Kanske kan jag också få min första spruta innan sommaren är slut.

Nu är det ju inte alla som ser sprutan som en länge efterlängtad mållinje som det ska bli skönt att passera. En vän gjorde mig uppmärksam på att några av de människor som tror att vaccinet innehåller mikrochip, mystiska nanopartiklar och andra märkligheter tycker sig ha hittat ett sätt att visa detta för alla - med hjälp av kylskåpsmagneter. En av dessa människor verkar till exempel ha twittrat till Emma Frans om att flera personer lyckats få kylskåpsmagneter att fastna på sin vaccinerade överarm, som om det satt något magnetiskt under huden. Mikrochip? Nanopartiklar? Vad kan detta röra sig om?

Jag är synnerligen skeptisk till att de här personerna faktiskt har fått något metallföremål under huden under vaccinationen som får kylskåpsmagneterna att fastna, men det skulle mycket väl kunna vara så att man kan få magneter att fastna på huden utan mikrochip eller liknande. Jag testade detta med en magnet från min kylskåpsdörr. Jag har inga traditionella, tjocka kylskåpsmagneter utan bara såna som är tunna och lite böjliga. (Jag har inte heller en enda kylskåpsmagnet som inte har någon form av reklamtryck på sig, med det hör egentligen inte hit). Den här tunna magneten tryckte jag mot huden på höger överarm. När jag tog bort handen så... stannade magneten kvar! Likadant när jag tryckte den mot pannan - se bilden ovan - men jag kan garantera att jag inte har vare sig mikrochip eller någon annan metallpryl i pannan. Så kan vi hitta någon annan förklaring?

Ska man hindra ett föremål - som en kylskåpsmagnet - från att falla behöver man hålla det uppe med en kraft som motverkar tyngdkraften. Sätter du magneten på kylskåpet kommer den kraften att vara den magnetiska kraften som drar den in mot kylskåpsdörren*. Eftersom magneten stannar på min panna måste det finnas en kraft som drar den in mot huvudet och som är tillräckligt stark för att motverka tyngdkraften - men som sagt, det kan inte vara samma sorts magnetiska kraft som mellan magneten och kylskåpsdörren eftersom jag inte har nån plåt i skallen. Inte heller handlar det om statisk elektricitet som för en ballong man gnider mot håret och fäster i taket (i så fall borde jag ha fått en stöt vid något tillfälle) och jag har inte limmat fast den. Min bästa gissning som fysiker är att det handlar om en van der Waals-kraft, en svag kraft som kan uppstå mellan två ytor.

Precis allt - magneter, huvuden, kylskåp - består av atomer med tunga, positivt laddade atomkärnor omgivna av moln av lätta, negativt laddade elektroner. Elektronmolnet kan vara olika tätt i olika riktnignar och det avgör helt hur atomerna sitter ihop med varandra. Det kan ge upphov till olika typer av bindningar (nån kanske känner igen kovalent bindning och jonbindning från skoltiden?). Elektronmolnet kan svaja en del runt atomkärnan så att det blir tätare på ena sidan och glesare på den andra, och eftersom elektronerna är laddade gör det att den tätare sidan får en lite mer negativ laddning och den glesare blir lite mer positivt laddad. Om det finns en annan atom i närheten kan elektronmolnet runt den påverkas så att den också får en sida som blir lite mer negativt laddad och en som blir lite mer positivt laddad. Det uppstår då en svag kraft som drar den positiva sidan av den ena atomen till den negativa sidan av den andra, och det är det som kallas van der Waals-kraft.

Om man trycker en magnet mot pannan handlar det naturligtvis inte om enstaka atomer som påverkar varandra, utan om enorma antal atomer och molekyler på ytan av magneten och på huden. Med så många atomer och molekyler som bidrar kan till och med den svaga van der Waals-kraften bli tillräckligt stark för att hålla något litet och lätt, som en kylskåpsmagnet, uppe.

Men om den här kraften kan uppstå för vilka material som helst borde vi väl lägga märke till den oftare? Vi upplever ju inte att allt vi rör vid fastnar på oss som de här kylskåpsmagneterna verkar göra. Jag skulle tro att det har att göra med att van der Waals-kraften har väldigt kort räckvidd. De flesta som hanterat kylskåpsmagneter vet att man kan känna kraften mellan magneten och kylskåpet på åtminstone någon centimeters avstånd. van der Waals-krafter å andra sidan har så kort räckvidd att om den ena ytan är lite skrovlig kommer de inte tillräckligt nära varandra för att kraften ska bli märkbar, vilket förklarar varför vi normalt sett inte märker av den. När det gäller magneter och pannor hjälper det antagligen att ytan på en kylskåpsmagnet oftast är väldigt slät, och huden i pannan (eller på armen) är mjuk och ofta antingen lite fuktig eller fet. När man pressar magneten mot huden ger huden efter lite och formar sig efter magneten, medan fukt och/eller fett fyller ut ojämnheterna och skapar nära kontakt mellan de två ytorna. Med andra ord, perfekta omständigheter för att van der Waals-kraften ska bli märkbar. 

*Fast eftersom den drar vinkelrätt mot tyngdkraften får den ta en omväg via en friktionskraft. Förutom tyngdkraften som drar den neråt och den magnetiska kraften som drar den mot kylskåpsdörren kommer magneten också att påverkas av en friktionskraft som drar i motsatt riktning mot vilken kraft som än försöker få den att röra sig över ytan - i det här fallet kommer den att dra åt rakt motsatt håll jämfört med tyngkraften. Friktionskrafter kommer sig av att när två ytor glider mot varandra kommer ojämnheter på ytorna att "haka i" varandra och på det sättet hindra rörelsen, och ju mer man pressar ihop två ytor desto starkare blir friktionskraften (för fysiker: den statiska friktionskraften är proportionell mot normalkraften). Den magnetiska kraften håller alltså magneten uppe genom att göra friktionskraften starkare.

Järnsvamp och koldioxidutsläpp från annat än bränsle

Under förra året lanserades HYBRIT, ett samarbetsprojekt mellan SSAB, LKAB och Vattenfall som ska leda till koldioxidfri järnproduktion. Framför allt vill man ersätta kolet som används i dagens järnproduktion med vätgas, vilket låter som en rätt vanlig ambition när det handlar om att ställa om till fossilfri produktion. Trots det finns det en skillnad mellan detta och många andra omställningsprojekt, och det handlar om hur man använder kol.

När man eldar upp fossila bränslen som olja och kol är det oftast för att man vill komma åt den kemiska energin som är lagrad i bränslet och använda den till att värma upp något (eller, i en förbränningsmotor, att få en gas att expandera). Ska man ersätta fossila bränslen i de fallen behöver man en annan energikälla - sol- eller vindkraftsel, kärnkraft, biobränslen - och ibland också ett sätt att transportera energin till rätt plats, som batterier. I järnframställning är lite annorlunda eftersom det inte huvudsakligen är värme man är ute efter. Istället använder man vissa kemiska egenskaper hos kolet för att möjliggöra en viss kemisk reaktion.

Järnmalm innehåller järnoxider, alltså mineraler som består av både järn och syre. För att skilja järn från syre behöver man tillsätta något annat som reagerar med järnoxiden och binder till syreatomerna. Ofta använder man kol, eller mer precist kolmonoxid som bildas när man hettar upp kol i en syrefattig miljö. Kemi-termen för detta är att man reducerar järnmalmen. Inom kemin betyder reduktion att ett ämne tar upp elektroner, om ett ämne istället ger ifrån sig elektroner kallas det oxidation. Om man eldar upp t.ex. en bit kol ger kolet ifrån sig elektroner till syre från den omgivande luften, d.v.s. det oxideras, och syret reduceras när det tar upp elektroner. När järnmalmen reduceras oxideras kolmonoxiden och blir i slutändan koldioxid.

I HYBRIT vill man alltså ersätta kolet med vätgas, vilket leder till att man får vatten istället för koldioxid. Det finns redan metoder för att använda en blandning av vätgas och kolmonoxid, vilket producerar så kallad järnsvamp (järn i en väldigt porös form) istället för vanligt tackjärn. Poängen är att man inte bara har ersatt en energikälla här, utan en komponent i vad som i praktiken är en kemisk process, vilket kräver anpassningar och leder till en lite annan produkt.

Järnframställning är inte den enda process där man behöver byta ut sina råvaror för att eliminera koldioxidutsläppen. Ett annat vanligt exempel är cementframställning. En försvarlig del av koldioxidutsläppen där kommer från en kemisk reaktion där man omvandlar kalciumkarbonat, som innehåller kol, till kalciumoxid, som inte innehåller kol. För att komma till rätta med dessa utsläpp behöver man alltså ersätta kalciumkarbonat med något annat (eller möjligen fånga upp koldioxiden på något sätt). Det finns förslag på saker man delvis kan ersätta kalciumkarbonatet med, bland annat masugnsslagg och flygaska, men det kan i sin tur påverka cementens egenskaper.

Det speciella med en omställning till koldioxidfri tillverkning i de här fallen är som sagt att den råvara som är orsak till utsläppen inte bara är en energikälla utan har kemiska eller mekaniska egenskaper som påverkar resultatet. Att hitta en lämplig ersättning kräver riktade insatser inom forskning och utveckling, anpassade till det specifika användningsområdet snarare än på att ersätta energikällor. Vi lär se fler projekt som Hybrit i framtiden, i flera olika typer av industri med liknande problem.

Tankar kring "Apocalypse Never" av Michael Shellenberger

"Apocalypse Never: Why environmental alarmism hurts us all" är en debattbok skriven av den amerikanska aktivisten och författaren Michael Shellenberger. I tolv kapitel med titlar som "It's not the end of the world", "Have your steak and eat it, too" och "False gods for lost souls" presenterar Shellenberger sin syn på dagens miljödebatt och kritiserar en miljörörelse som han anser är för pessimistisk och motarbetar vad han själv ser som rimliga lösningar, som till exempel kärnkraft. 

Shellenbergers aktivistbana började redan på åttiotalet och har förutom miljöaktivism omfattat arbete för mänskliga rättigheter. Han var med och grundade Breakthrough Institute, som förespråkar tekniska lösningar på miljöproblem, samt mer nyligen organisationen Environmental Progress, som har som mål att lyfta människor ur fattigdom och bevara naturliga miljöer. Han var också en av initiativtagarna till det Ekomodernistiska Manifest som publicerades av Breakthrough Institute 2016. En optimistisk syn på teknikens möjligheter att förbättra både människors liv och rädda miljön verkar vara något av en röd tråd, och den går igen även i Apocalypse Never.

Ett antagande som genomsyrar hela Apocalypse Never är att för att lyfta människor ur fattigdom måste fler länder genomgå en utveckling liknande den som till exempel USA och Europa sett under de senaste tvåhundra åren. För att underbygga det här antagandet pekar Shellenberger på studier av så kallad "leapfrogging". Leapfrogging är när tillgång till modern teknik gör det möjligt för utvecklingsländer att bygga upp välstånd på ett annat och mindre miljöfarligt sätt än vad västvärlden en gång gjorde, och den studie som Shellenberger hänvisar till drar slutsatsen att detta inte faktiskt sker i någon större utsträckning. Det presenteras också mer anekdotiska argument baserade på Shellenbergers samtal med personer i t.ex. Brasilien, Indonesien och Kongo, personer som vill ha och behöver ekonomisk utveckling och modernare infrastruktur. Shellenberger verkar inte ha pratat med någon som vill bevara en mer traditionell livsstil - åtminstone står det inget om det i boken.

Industrialisering och ekonomisk utveckling är alltså Shellenbergers recept för fattigdomsbekämpning, men hur går det då med miljön? Alldeles utmärkt, menar Shellenberger - så länge industrialiseringen leder till att man minskar den faktiska landytan man behöver använda för att framställa mat och energi. Shellenberger poängterar hur svårt det är att skydda sådant som hotade djurarter och skogsområden när lokalbefolkningen behöver skogen till bränsle. Han placerar olika energikällor på en skala med sådant som ved längst ner, följt av kol, olja och naturgas, beroende på hur energitätt bränslet är och hur mycket landyta man behöver för att framställa det - ju högre energitäthet desto bättre. För Shellenberger är alltså en övergång från vedeldning till att elda kol, olja eller helst naturgas något positivt.

Därmed inte sagt att Shellenberger är särskilt positiv till fossila bränslen - han är inte någon klimatförnekare, även om han har ett och annat att säga om IPCC. Inte heller är han särskilt positiv till sol- och vindkraft, som han anser tar upp för stora arealer. Istället är det kärnkraft och i viss mån vattenkraft som är lösningen på att förse hela jordens befolkning med tillräckligt mycket energi för att nå en amerikansk eller europeisk levnadsstandard. Från perspektivet att energiframställning ska ta så lite plats så möjligt är det rätt förståeligt, även om jag reagerade på att Shellenberger avfärdar problemet med radioaktivt avfall med några tvärsäkra påståenden och en enda referens (ganska lite för en bok där varje kapitel har mellan 90 och 130 referenser).

Men vänta lite nu, vad var det där om IPCC? Shellenberger säger sig inte ha några problem med den rent vetenskapliga delen av IPCCs arbete, men hävdar att den "sammanfattning för beslutsfattare" som följer med varje IPCC-rapport ofta innehåller överdrivet negativa påståenden. Han lutar sig här speciellt mot utsagor från två experter som varit involverade i IPCCs arbete, ekonomen Richard Tol och klimatexperten Roger Pielke. Ännu mer problematiskt anser Shellenberger att det är när nyhetsmedia tolkar sammanfattningarna och sedan skriver sådant som att vi har tio år på oss att rädda världen. Shellenbergers tes här är alltså att han inte har några problem med vad forskningen visar, utan bara med populariserade sammanfattningar av den. Å andra sidan finns det ju också åtskilliga experter som står bakom de här sammanfattningarna.

Apocalypse Never är en innehållsrik bok och min beskrivning av den här blir därför väldigt översiktlig, men jag kan inte låta bli att nämna Shellenbergers slutkläm. Han väljer nämligen att avsluta boken med att beskriva miljörörelsen, och speciellt de delar av den som fokuserar starkt på risken för att civilisationen ska gå under på grund av klimatförändringar, som en religion. Närmare bestämt talar han om det han kallar den apokalyptiska miljörörelsen som en sorts dödskult sprungen ur den civilisationskritiska grenen av miljörörelsen. Som alternativ förespråkar Shellenberger en "miljöhumanism" med både mänskling utveckling och miljöskydd som mål.

Jag misstänker att många kommer att avfärda Shellenbergers analys av det han kallar den apokalyptiska miljörörelsen som överdriven och direkt förolämpande. Alla som följer miljödebatten har väl i och för sig träffat på dem som gett upp hoppet om mänskligheten eller rent av betraktar den som en farsot, men att kalla det för en dödskult lär vara ett steg för mycket för många. Jag är också tveksam till om "miljöhumanism" verkligen funkar som religionssubstitut. Jag tror att någonstans i bakgrunden till den så kallade apokalyptiska miljörörelsen finns frågan om hur mycket kontroll mänskligheten egentligen bör utöva över resten av naturen. Tekniska lösningar och en "miljöhumanism" av Shellenbergers modell innbär att mänskligheten skaffar sig mer kontroll över sin miljö och kräver därför att man har ett visst förtroende för att mänskligheten klarar av att hantera den kontrollen. Det skulle inte förvåna mig om många ser det som hybris.

Apocalypse Never är naturligtvis en kontroversiell bok och om man googlar den hittar man snabbt ett antal recensioner där recensenten kritiserar Shellenbergs antaganden, perspektiv och framför allt hans källor. Med ungefär 100 referenser till vart och ett av tolv kapitel vore det en tidskrävande uppgift att gå igenom dem alla, men jag noterade också en del problem. Förutom bristen på referenser i resonemanget kring kärnavfall fann jag det tveksamt att han bygger stora delar av sitt resonemang kring matvanor och vegetarianism på böcker av Gary Taubes, en amerikansk läkare vars böcker om kosthållning fått omfattande kritik. I andra delar får jag ett starkt intryck av att Shellenbergers framställning inte är särskilt heltäckande, t.ex. i diskussionen kring IPCCs rapportsammanfattningar eller den mer filosofiska diskussionen kring miljörörelsen som religion. Det finns också hänvisningar, som t.ex. den till Rivers International i kapitel 11, där man kan hävda att Shellenberger inte ger en rättvisande bild av texten han hänvisar till.

Överlag är mitt intryck att Shellenberger visserligen är bra på att presentera stöd för sina teser, men han är mindre intresserad av att ta sig an sina meningsmotståndares bästa argument eller gå på djupet när det gäller saker som talar emot hans egna ståndpunkter. Därför tror jag inte att Apocalypse Never kommer att vara övertygande för särskilt många som inte redan lutar åt liknande åsikter. Det är synd, för Shellenberger presenterar också intressanta och viktiga perspektiv, speciellt när det gäller kopplingarna mellan miljö- och klimatåtgärder och fattigdomsbekämpning. 

SVT, Facebook och den danska munskyddsstudien

Förra veckan presenterades resultaten av en dansk studie där man undersökt i hur stor utsträckning munskydd faktiskt skyddar bäraren från att drabbas av COVID-19. Några dagar senare kunde man läsa på SVT nyheter att Facebook försett en artikel om studien, skriven av två forskare inom medicin vid Oxford och publicerad i The Spectator, med en varning. Faktagranskare hade nämligen flaggat vissa påståenden relaterade till den danska studien som vilseledande och illa underbyggda. I SVT:s text och video läggs stor vikt vid att SVT nyheter presenterade studien i en text med titel som liknar Spectator-artikelns, men som inte blev försedd med någon varning. Vad kunde detta bero på - är det för att SVT:s artikel inte delats så mycket, eller är Facebook kanske dåliga på svenska?

Det första man kan konstatera är att när SVT hävdar att "en faktakontrollsajt underkänner studien" så är det en sanning med modifikation. SVT länkar tyvärr inte till faktakontrollsajten i fråga, men det finns anledning att anta att det handlar om Health Feedback och deras genomgång finns att läsa här. Vad de avfärdar som illa underbyggt är inte studien som helhet, även om de kritiserar den en hel del, utan påståenden som att studien visar att "munskydd gör ingen skillnad" och "munskydd har ingen signifikant effekt". Health Feedback konstaterar att studien dras med problem orsakade av för få deltagare och att många deltagare som skulle ha burit mask inte gjort det fullt ut. Dessutom är studien utformad för att mäta hur munskydd skyddar den som bär det och säger inget om ifall det minskar risken att bäraren smittar andra, t.ex. innan symptomen märks. Alltså kan man inte dra slutsatsen att munskydd är verkningslösa för att hejda smittspridning i samhället baserat på studien, enligt Health Feedbacks granskare.

Så vad är det som får Facebook att varna för Spectator-artikeln baserat på Health Feedbacks granskning? Eftersom just the Spectators artikel inte nämns av Health Feedback och ingen riktigt vet hur Facebooks algoritmer funkar (utom, får man anta, Facebook själva) så är det svårt att säga, men när jag läste the Spectators artikel noterade jag att den sista meningen i fjärde stycket är "as a result, it seems that any effect masks have on preventing the spread of the disease in the community is small". Detta ligger ju väldigt nära den slutsats som Health Feedback hävadar att man inte kan dra eftersom studien inte undersöker hur munskyddet påverkar risken att någon annan smittas av bäraren. Den andra saken jag noterade är några rader i slutet, där det står att på grund av kommentarer på sociala medier har titeln på artikeln ändrats för att betona att det handlar om risken för den som bär munskyddet att smittas. Efter lite googlande kan man se att den tidigare titeln var "Landmark Danish study shows face masks have no significant effect", så det är kanske inte så förvånade att Facebook flaggade detta baserat på Health Feedbacks genomgång.

Men SVT:s artikel då? Den är ju inte skriven av Oxford-akademiker, men SVT:s journalister har pratat med en överläkare på Sahlgrenska som anser att studien inte ger något starkt stöd vare sig för eller emot munskydd. Överläkaren poängterar att det viktigaste fortfarande är att hålla avstånd och tvätta händerna, och SVT ägnar den sista delen av artikeln åt att påpeka att studien inte undersökte smitta från den som bär munskydd till andra. Oavsett hur dåliga Facebook är på svenska är det alltså mycket svårare att faktiskt hitta de påståenden som Health Feedback klassar som illa underbyggda i den svenska artikeln.

Som jag ser det finns det huvudsakligen två steg där överdrifter och feltolkningar kan dyka upp på vägen från forskningsresultat till nyhetsartikel. Det första är forskarnas egna tolkning av resultaten och deras grad av ärlighet kring resultatens kvalitet. Överdriver de vikten av sina resultat eller tonar ner problem och osäkerheter? Trots rätt omfattande kritik verkar detta inte vara det huvudsakliga problemet med den danska studien, som man kan läsa här (det finns också en pressrelease här).

Det andra steget är från forskarnas tolkning till den faktiska nyhetsartikeln, d.v.s det steg som innefattar en skribent som inte varit involverad i själva forskningen. I det här fallet har detta andra steg funkat lite olika för The Spectator och SVT, på så sätt att de som skrev i The Spectator har gått längre med sina egna tolkningar och slutsatser, medan SVT i stort sett återger den danska studiens slutsatser. De här skillnaderna skulle kunna vara tillräckligt för att Facebooks algoritm ska behandla artiklarna olika, oaktat skillnader i språk och liknande - men det är omöjligt att veta exakt vad Facebooks beslut baseras på. Däremot tycker jag man kan säga att SVTs sätt att rapportera om Facebooks beslut missar viktiga skillnader mellan de två artiklarna.

Tankar kring "Vad händer med klimatet?" av Lennart Bengtsson

Den här texten är ett sätt att skjuta upp något besvärligt. För ett tag sedan läste jag nämligen "Apocalypse Never", en bok skriven av den amerikanske miljöaktivisten Michael Shellenberger. I denna ganska digra volym framför författaren ett antal argument i klimatfrågan som skulle få många att åtminstone höja på ögonbrynen, eller för all del höja rösten. Planen var att jag skulle skriva nåt om Shellenbergers bok, men det visade sig vara besvärligare än jag hade trott, delvis på grund av ett stort behov av faktagranskning. Jag hade tidigare träffat på "Vad händer med klimatet?" av Lennart Bengtsson och fick för mig att den kanske skulle kunna funka som en bra förberedelse - själva boken är betydligt kortare och det borde vara lättare för mig att förstå en svensk professor än en amerikansk aktivist.

"Vad händer med klimatet?" kom ut 2019 och är skriven av Lennart Bengtsson, som är professor i dynamisk meteorologi och har forskat kring klimat- och väderfenomen under hela sin karriär. Framför allt har han arbetat med numerisk och datorbaserad modellering av både väder och klimat. Enligt det CV som finns med i slutet av boken har han också deltagit i ett flertal internationella forskningssamarbeten under sin karriär. Om man googlar Lennart Bengtsson inser man raskt att han också deltagit i debatten kring klimatförändringar och klimatpolitik, mestadels i samband med att boken kom ut. Jag tänker inte gå in på detaljerna här då det lätt skulle kunna bli ett helt eget inlägg (dessutom förmodligen ett ganska tråkigt inlägg), men han verkar ha fått mothugg både från Uppsalainitiativet och från grupper som totalt förnekar växthuseffekten.

Låt oss istället ta oss an själva boken. Som jag ser det består "Vad händer med klimatet?" av två delar. Den första omfattar åtminstone de första nio kapitlen, möjligen också delar av kapitel tio, och ger en lättfattlig introduktion till vad som påverkar Jordens klimat och hur man bedriver forskning på klimat, väder och de faktorer som påverkar dem. Den andra delen, som innefattar de sista fyra - fem kapitlen och bokens avslutning, känns mer spekulativ och handlar om sådant som IPCC, världens energiförsörjning och Sveriges roll i det internationella klimatarbetet.

Introduktionen till klimatforskning i de första nio kapitlen är som sagt lättfattlig och är såvitt jag kan bedöma väldigt väl underbyggd, som man kan förvänta sig av en expert på området. Det är gott om färgglada och illustrativa figurer och diagram som visar sådant som energiflöden i atmosfären och påverkan av olika fenomen på den globala temperaturen. Det kan vara värt att påpeka att just när det gäller den globala temperaturökningen är Bengsson mycket tydlig med att den beror på den ökade halten växthusgaser.

Jämfört med annan klimatrelaterad populärvetenskap jag träffat på är den här redogörelsen mer detaljerad, t.ex går Bengtsson noga in på hur olika växthusgaser påverkar energiflödena i atmosfären och under hur lång tid, hur de stigande havsnivåerna fördelar sig över Jorden och vad fenomen som El Niño och Nordatlantiska Oscillationen har för effekter. Detsamma gäller kapitlet om extremväder, där Bengtsson diskuterar vad han anser man kan dra för slutsatser om värmeböljor, extrem nederbörd och tropiska stormar. Speciellt intressanta är kapitlen 5 och 9, som handlar om matematiska modeller av väder och klimat. Här nämns olika svårigheter med väder- och klimatmodeller, t.ex. problem med att modellera påverkan från moln och hav eller de stora beräkningsresurser som krävs för en detaljerad modell. 

 De senare kapitlen känns som sagt mer spekulativa framför allt när författaren ger sig in på områden som han inte är expert på, exempelvis frågan om energiförsörjning och hur mycket förnyelsebar energi som teoretiskt sett skulle kunna utvinnas. Här finns också stycken där Bengtsson uttalar sig om saker som ligger inom hans forskningsfält men där fakta inte verkar vara lika etablerade som de mer grundläggande saker som tas upp i de första kapitlen. Det mest slående exemplet är kanske när Bengtsson på sidan 190 avfärdar så kallade tipping points, tillstånd där den globala temperaturen eller koldioxidhalten når en nivå som utlöser okontrollerbara kedjereaktioner och därmed orsakar en skenande global uppvärmning. Bengtsson hävdar att teorierna om tipping points saknar tillräckligt vetenskapligt underlag, men han refererar inte till någon källa utan verkar luta sig mot sin personliga expertis. Brist på referenser är för övrigt en stor svaghet framför allt i denna andra del av boken. 

Den övergripande tesen i denna andra del av boken verkar vara att man bör göra något åt den globala uppvärmningen genom att reducera och på sikt helt eliminera koldioxidutsläppen, men att det inte är så bråttom som det hävdas i den allmänna debatten. Bengtsson verkar anse att konsekvenserna av en fortsatt uppvärmning är mindre allvarliga än det oftast framställs som och att det därför är fullt rimligt att sikta på ett scenario där de globala koldioxidutsläppen når sin topp runt 2040, eller till och med 2080, för att sedan avta. Detta antas leda till en temperaturökning på 2-3 grader eller mer och skulle enligt författaren innebära en realistisk tidsplan för att ställa om dagens energisystem och ge länder med mindre utvecklad energiförsörjning en möjlighet att "komma ikapp" med hjälp av kol och olja innan de växlar till förnyelsebara energikällor. Bengtsson medger att värmeböljor och stigande havsnivåer kommer att innebära problem, men det är ändå rätt mycket som inte tas upp i den här framställningen - t.ex. konsekvenser för olika mer eller mindre känsliga ekosystem.

Slutligen kan jag inte låta bli att påpeka att när det väl finns referenser är de inte alltid så välvalda eller väl återgivna. Ett exempel finns på sidan 146, där det i ett resonemang om värmeböljor kontra extrem kyla hävdas att "för några år sedan frös 24000 britter ihjäl därför att många inte hade råd med uppvärmning". Gräver man vidare lite i källorna verkar det dock som om människor inte direkt frös ihjäl, utan att kylan (och bristen på uppvärmning inne) förvärrade sådant som influensa, lungsjukdom och hjärtproblem (se här och här). Det innebär ju inte att dödsfallen inte är tragiska, men att påstå att människor just fryser ihjäl blir ändå lite missvisande. 

Ett annat och mer förbluffande exempel finns på sidan 157 i en diskussion kring den avkylningseffekt som man ansåg sig kunna se under 50- och 60-talen. Som exempel på vad Bengtsson kallar "spekulativa tidningsartiklar" i ämnet refererar han till en artikel i TIME från den 8:e april 1977 med titeln "How to survive the coming ice age" - en artikel som enligt både TIME själva* och snopes inte existerar. Det märkliga är att eftersom Bengtsson är noga med att påpeka att man i seriösa vetenskapliga kretsar ganska fort började bekymra sig över en tilltagande uppvärmning istället hade han lika gärna kunnat referera till en existerande artikel i TIME, från 1974. Detta har karaktären av ett misstag snarare än ett medvetet försök att vilseleda någon, men man kan ändå fundera på hur varken den akademiskt meriterade författaren eller någon på förlaget (Karnival) lyckades snappa upp att de refererat till en text som inte finns?

Allt som allt lämnar den här boken mig med blandade känslor. De första nio-tio kapitlen är bra och intressanta och tar upp aspekter av klimat och klimatvetenskap som inte diskuteras så mycket annars. De sista fyra-fem kapitlen innehåller också en hel del som är intressant men hade gott kunnat vara dubbelt så långa med mer grundliga resonemang och fler referenser för att klargöra varför författarens bedömning av forskningsläget skiljer sig så mycket från den gängse bilden. Gärna då välvalda referenser till texter som existerar - och på tal om det hade alltihop nog kunnat tåla en extra genomgång innan publicering för att undvika misstag.

*Vad jag syftar på här är att det inte publicerades något exemplar av TIME på det angivna datumet, vilket framgår av den länkade sidan