Science on the Verge kap. 3

Vi håller på att avveckla demokratin.
                                             -Håkan Juholt, Sveriges ambassadör på Island

Never late, never lost, never unprepared är den i mitt tycke rätt omotiverade titeln på tredje kapitlet av Science on the Verge (mina kommentarer till kapitel 1 finns här och till kapitel 2 här). Kapitlet är skrivet av Alice Benessia, som disputerat i vetenskap, teknik och juridik och är research fellow vid Interdisciplitary Research Institute for Sustainability, University of Torino; samt Silvio Funtovicz, som också var medförfattare till kapitel 1. Kapitel 3 handlar om skiljelinjerna mellan vetenskap och andra verkamheter, speciellt i relation till politik och legitimering av politiska beslut.

Större delen av kapitlet upptas av en redogörelse ur historiskt perspektiv för hur man gått från att definiera vetenskapen som fundamentalt skiljd från resten av samhället i sin egen "vetenskapsrepublik", via ett hybridtillstånd mellan vetenskap och teknik motiverat av förhoppningar om materiella och ekonomiska framsteg, till dagens system där tal om teknisk innovation ersätter hänvisningar till vetenskapen som källa till kunskap och förståelse. Det är en tankeväckande redogörelse, och jag vet flera inom akademin som skulle nicka igenkännande åt att innovation seglat upp som det primära målet för offentligt finansierad forskning (ofta på bekostnad av mer nyfikenhetsdriven grundforskning).

Emellertid finns här också saker som är svårare att hålla med om. Det mest uppenbara exemplet på en sådan är att det i den här texten finns en tendens att slänga ut barnet med badvattnet när det gäller ambitionen att skilja sökandet efter vetenskapliga resultat från t.ex. ekonomiska intressen. Att separera vetenskapen helt från övriga samhället är visserligen inte möjligt, men är man medveten om hur ekonomiska intressen och ideologiska övertygelser kan påverka forskare så är det i alla fall möjligt att motverka de negativa effekterna på forskningens kvalité. Benessia och Funtovicz väljer istället att avfärda alla ambitioner om att skilja på kunskapsinhämtning och politiska eller affärsmässiga beslut som vilseledande (delusive), ett tämligen värdeladdat ord.

De andra resonemangen jag ställer mig tveksam till dyker upp i de sista två avsnitten, som handlar om ersättandet av vetenskap med innovation i det offentliga samtalet och som kräver lite noggrannare analys. Stycket om innovation börjar bra, med en redogörelse för hur man i policydokumet från EU kan se att denna tekniska innovation förväntas lösa vår tids stora utmaningar, t.ex. klimathot och ekonomiska kriser, ge oss fortsatt hög levnadsstandard och fler jobb. Sagda policydokument framställer innovaton som den enda lösningen på problemet med oändlig ekonomisk tillväxt på en ändlig planet. Efter ett tag tar författarna skuttet över pölen och ut i industrin, till IBMs "Smarter Planet"-satsning. Här presenteras världen och dess problem som ett känsligt men styrbart system, med informationsteknologi och Internet of Things som en förutsättning för att kunna styra detta system till ett långsiktigt hållbart tillstånd.

I Benessia och Funtoviczs analys av den här visionen påpekas att den baseras på tre antaganden: Att interaktionen mellan samhället och tekniska system kan reduceras till en ändlig mängd mätbar information; att relevanta fakta är tillgängliga i form av hanterbar data; samt att kvalitén på beslut som fattas på grund av denna data är oberoende av värderingar. Detta leder, enligt författarna, till en situation
      
        ...in which the normative sphere of politics and decision-making on public policy issue is reduced, hybridized and ultimately supplanted (substituted) by a technoscientific regime of data analysis and management. (p 102)

 Här anser jag att författarna missar att påpeka att värderingar och normer egentligen inte är eliminerade ur beslutsprocessen, utan flyttade till ett tidigare stadium. Datorn Watson tas upp som exempel i texten och beskrivs som ett instrument för beslutsfattande i komplexa och brådskande situationer, som medicinsk diagnostik eller hantering av katastrofer. Detta är områden där våra värderingar är nästan osynliga för oss eftersom det verkar uppenbart vad som är ett bra resultat: Vi vill ha så korrekta och snabba diagnoser som möjligt för att rädda liv och minska lidande, och vi vill hantera katastrofer på ett sådant sätt att så få människor som möjligt kommer till skada. Vill vi använda verktyget Watson till beslutsfattande i situationer där ett bra resultat inte är lika lätt att definiera så borde det rimligtvis leda till att vi först måste bli klara över våra värderingar - om vi inte i stället stirrar oss blinda på själva verktyget.

I det avslutande avsnittet fortsätter Benessia och Funtovicz sin analys av smarta system i allmänhet och Smarter Planet i synnerhet med den långsökta slutsatsen att en tillvaro dominerad av smarta system är en tillvaro där varje minut är styrd och vår effektivitet optimerad, vilket skulle leda till att 'vår relation med det okända tyst elimineras' och att detta 'innefattar att avsäga sig en av de fundamentala källorna till mänsklig kreativitet och lärande'. Jag har läst de sista styckena i den här texten flera gånger och jag har fortfarande ingen aning om hur de kommer till den slutsatsen utifrån de förutsättningar de har presenterat. (Att läsa på om IBMs strategier de senaste decenniet hjälpte inte heller - de verkar mer intresserade av att förbättra infrastruktur. Fast jag kanske läste fel artiklar.) Den här luckan i resonemanget blir extra besvärlig eftersom den dyker upp i stycket där författarna kommer med formuleringen de valt som titel på hela kapitlet: Aldrig försenad, aldrig vilse, aldrig oförberedd. Det pekar på att det här resonemanget är deras huvudpoäng, så det hade varit bra om den hade varit en naturlig följd av tidigare tankegångar. I alla fall föreslår författarna att man borde ha en kollektiv, demokratisk diskussion om huruvida den nuvarande tekniska utvecklingen verkligen är något vi vill ha eller ej.

I likhet med Håkan Juholt verkar Benessia och Funtovicz anse att vi är på väg mot en teknokratisk diktatur, eller rentav en tillvaro styrd av informationsteknologi och algoritmer (om vi nu inte redan är där). Det finns mycket som är avhängigt av värderingar och som är värt att diskutera här, som sårbarheten i ett högteknologiskt samhälle, självkörande bilars etiska prioriteringar, huruvida människor kan manipuleras via sociala medier och om AI lärs upp till att bli fördomsfulla för att vi ger dem skev indata. Tredje kapitlet i Science on the Verge hade kunnat vara en intressant del av en sådan diskussion, om de inte hade lämnat ett gapande hål i sitt resonemang precis innan huvudpoängen. Som det nu är blir jag mest övertygad om att jag inte vill diskutera med författarna till denna text, åtminstone inte förrän de förklarat exakt hur den nuvarande utvecklingen kräver att vi 'överger mångfald, individualitet och relationen till det okända'.