Det stormar kring Karolinska Institutet och kirurgen Paolo Macchiarini på grund av den senares försök med att operera in luftstrupar av plast i människor. Jag får erkänna att jag inte följt händelserna så noga tidigare, men under veckan som gick har jag sett Experimenten, Bosse Lindquists dokumentär i tre avsnitt om Macchiarinis verksamhet, på SVT Play.
Dokumentären ger en ofta hårresande inblick i hur man opererat in luftstrupar av plast, doppade i stamceller, i människor utan att ens ha testat metoden på djur i förväg. I dokumentären får vi se hur patienter efter de här operationerna fått allt svårare att andas och haft svåra smärtor, och att senare undersökningar visar att stamcellerna inte alls vuxit fast på plaststruparna och bildat en ny, normal luftstrupe, så som var meningen. I stället verkar de skada omkringliggande vävnad och ge upphov till infektioner.
Det har ju som sagt skrivits mycket om de här händelserna, om Karolinskas utredning av dem och om huruvida det handlar om forskningsfusk eller inte. Jag tänkte skriva om en annan sak som jag kom att tänka på när jag såg dokumentären, nämligen vikten av att skynda långsamt. Jag har varken läst biologi eller medicin, men jag har läst kurser i materialvetenskap som delvis handlade om biofysik och implantat. Där fick jag veta att biokompatibilitet, alltså att ett material går väl ihop med biologisk vävnad, inte är så lätt att åstadkomma, framför allt inte om vi vill att celler ska växa och trivas på materialets yta. Vad jag minns var proceduren med implantatmaterial av olika slag att man helst skulle få celler att växa på dem in vitro, alltså i en näringslösning i ett labb, innan man gjorde något annat. Sedan djurförsök på exempelvis råttor, grisar eller primater, och sen, om allt gick väl, studier på människa. Eftersom man i regel vill publicera en artikel för varje framsteg skulle resultaten i varje steg också vara tillgängliga för granskning och kritik från andra forskare.
När man ser dokumentären Experimenten får man känslan av att här är det nästan tvärt om: Man får en patient som har cancer i strupen och svårt att andas, och då är det bråttom, bråttom att sätta in en plaststrupe. Sen arbetar man vidare med fler patienter i ett rasande tempo, får tillstånd att testa på friskare patienter i Ryssland, kämpar mot klockan för att få fram rätt sorts implantat till studien. Först verkar operationerna lyckas, men så får patienterna andningsproblem, en av struparna behöver bytas ut, patienter börjar avlida.
Och efter detta börjar man tala om att testa på djur.
Försöken med plastluftstruparna har bedrivits av en forskare anställd på ett institut med gott rykte inom forskarvärlden, men när man ser dokumentären får man intrycket att det handlar om dålig forskning. Det är lätt att förstå att man blir otålig när man tror att man har lösningen på ett akut problem men hindras från att tillämpa den, men som forskare måste man komma ihåg är att bara för att man tror att man har en lösning så är det inte säkert att man har det. Oförutsedda problem kan dyka upp, saker kanske inte funkar som man tror, det man trodde var en lösning visar sig göra saker värre istället. Därför är det nödvändingt att man så långt som möjligt testar sina metoder i sammanhang där ingen människa kan komma till skada. Vetenskap är på många sätt en långsam process, där varje slutsats noga ska motiveras och granskas av ens kolleger och konkurrenter, och den långsamheten gör fel kan upptäckas i tid. Det är när forskningen får ta den tid som behövs som vi kan lita på det slutgiltiga resultatet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar