Stora ord och luriga akademiker

Känner ni till Alan Sokal? Han är en amerikansk professor i fysik som är mest känd för en artikel han publicerade i en tidskrift om postmoderna kulturstudier. Inte för att artikeln rapporterade något stort genombrott eller framsteg, utan för att den var en bluff. Sokals artikel, Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity, var konstruerad kring de "löjligaste citat [från postmodernistiska akademiker] han kunde hitta om matematik och fysik" och skickades till tidskriften för att testa om de skulle publicera en artikel som lät bra trots att det var rent nonsens. Det gick alldeles utmärkt, skulle det visa sig. Samma dag som artikeln skulle publiceras avslöjade Sokal bluffen, vilket startade en debatt både om relationen mellan humaniora och naturvetenskap, postmodernism och det etiska i att försöka få en sådan bluffartikel publicerad.

Nu verkar det ha hänt igen, fast i mindre skala. Den här gången är det inte en naturvetare som ger sig på humanioran, utan en samhällsvetare som lurar andra samhällsvetare. Peter Dreier skriver i American Prospect att han för sex år sen skickade ett nonsens-bidrag till en diskussionspanel med titeln The Absence of Absences (frånvaron av frånvaro?) som utgjorde en del av en större konferens. Hans bidrag var inte en hel artikel utan ett abstract, alltså en kort text som fungerar som sammanfattning av det arbete man tänker presentera. Han skriver i American Prospect att han försökte formulera sitt abstract så att det skulle innehålla så många stora ord som möjligt (samt ett fabricerat Heidegger-citat) men inte egentligen betyda eller säga något. Hans bidrag blev accepterat och han blev inbjuden att presentera på konferensen, men han valde att inte åka dit.

Så vad var poängen med detta? Dreier skriver att hans mål var att visa hur pompös och specialiserat ordförrådet i akademiska texter är. Han hävdar att även om olika forskningsfält utvecklar olika termer, jargonger och sätt att skriva så borde de flesta forskare i samhällsvetenskap kunna förstå åtminstone huvuddragen i varandras arbete om det presenteras för att vara lättfattligt snarare än med onödigt stora ord. Han verkar också anse att mer lättfattliga artiklar skulle innebära att resultaten av arbetet lättare kommer till nytta i det övriga samhället.

Det är intressant att se vilka likheter som finns mellan Sokals kritik av postmodernismens jargong på 90-talet och det Dreier skriver om specialisering, men skillnaderna är också viktiga. Sokal var naturvetare, och en del av hans kritik gick ut på att man inom humaniora kritiserade och diskuterade naturvetenskap utan att på djupet förstå den (tidskriftens redaktörer bad t.ex. inte någon fysiker att granska artikeln trots att den delvis handlade om fysik). Dreiers har mer av ett inifrånperspektiv och pekar på vad han ser som negativa konsekvenser för samhällsvetenskapen om man fortsätter kommunicera sina resultat på det sätt som sker nu.

Själv kommer jag att tänka på hur svårt det ibland kan vara att läsa artiklar från en annan gren av fysiken än den man själv är aktiv inom. De flesta artiklar i vetenskapliga tidskrifter förutsätter gedigna förkunskaper, och även om man egentligen använder samma matematiska verktyg kan det vara svårt att ta till sig resultat från helt andra fält. Till skillnad från vad Dreier skriver om samhällsvetenskaperna så tror jag dock inte att situationen inom fysiken beror på att man utvecklar en jargong eller tar till stora ord för att få sitt arbete att verka viktigt. Snarare är det så att vissa forskningsfält glider längre och längre ifrån varandra ju fler framsteg som görs.

Å andra sidan finns det naturligtvis sätt att göra även komplicerade saker konkreta och lättfattliga. Jag läste nyligen en studie om hur styrkan hos grafen påverkas av långsträckta defekter, så kallade korngränser. Artikeln var fullproppad av formler och experimentell data, men avslutades med ett mycket konkret resonemang: Författarna förklarade att om man har en tillräckligt stor bit rent grafen, utan defekter, så kan det bära upp en fotboll utan att gå sönder trots att materialet bara är en enda atom tjockt. Har man däremot grafen med defekter får man nöja sig med att lägga dit en pingisboll.
Konkret och lättfattligt. I like.

Stormen kring KI och vikten av långsamhet

Det stormar kring Karolinska Institutet och kirurgen Paolo Macchiarini på grund av den senares försök med att operera in luftstrupar av plast i människor. Jag får erkänna att jag inte följt händelserna så noga tidigare, men under veckan som gick har jag sett Experimenten, Bosse Lindquists dokumentär i tre avsnitt om Macchiarinis verksamhet, på SVT Play.

Dokumentären ger en ofta hårresande inblick i hur man opererat in luftstrupar av plast, doppade i stamceller, i människor utan att ens ha testat metoden på djur i förväg. I dokumentären får vi se hur patienter efter de här operationerna fått allt svårare att andas och haft svåra smärtor, och att senare undersökningar visar att stamcellerna inte alls vuxit fast på plaststruparna och bildat en ny, normal luftstrupe, så som var meningen. I stället verkar de skada omkringliggande vävnad och ge upphov till infektioner.

Det har ju som sagt skrivits mycket om de här händelserna, om Karolinskas utredning av dem och om huruvida det handlar om forskningsfusk eller inte. Jag tänkte skriva om en annan sak som jag kom att tänka på när jag såg dokumentären, nämligen vikten av att skynda långsamt. Jag har varken läst biologi eller medicin, men jag har läst kurser i materialvetenskap som delvis handlade om biofysik och implantat. Där fick jag veta att biokompatibilitet, alltså att ett material går väl ihop med biologisk vävnad, inte är så lätt att åstadkomma, framför allt inte om vi vill att celler ska växa och trivas på materialets yta. Vad jag minns var proceduren med implantatmaterial av olika slag att man helst skulle få celler att växa på dem in vitro, alltså i en näringslösning i ett labb, innan man gjorde något annat. Sedan djurförsök på exempelvis råttor, grisar eller primater, och sen, om allt gick väl, studier på människa. Eftersom man i regel vill publicera en artikel för varje framsteg skulle resultaten i varje steg också vara tillgängliga för granskning och kritik från andra forskare.

När man ser dokumentären Experimenten får man känslan av att här är det nästan tvärt om: Man får en patient som har cancer i strupen och svårt att andas, och då är det bråttom, bråttom att sätta in en plaststrupe. Sen arbetar man vidare med fler patienter i ett rasande tempo, får tillstånd att testa på friskare patienter i Ryssland, kämpar mot klockan för att få fram rätt sorts implantat till studien. Först verkar operationerna lyckas, men så får patienterna andningsproblem, en av struparna behöver bytas ut, patienter börjar avlida.
Och efter detta börjar man tala om att testa på djur.

Försöken med plastluftstruparna har bedrivits av en forskare anställd på ett institut med gott rykte inom forskarvärlden, men när man ser dokumentären får man intrycket att det handlar om dålig forskning. Det är lätt att förstå att man blir otålig när man tror att man har lösningen på ett akut problem men hindras från att tillämpa den, men som forskare måste man komma ihåg är att bara för att man tror att man har en lösning så är det inte säkert att man har det. Oförutsedda problem kan dyka upp, saker kanske inte funkar som man tror, det man trodde var en lösning visar sig göra saker värre istället. Därför är det nödvändingt att man så långt som möjligt testar sina metoder i sammanhang där ingen människa kan komma till skada. Vetenskap är på många sätt en långsam process, där varje slutsats noga ska motiveras och granskas av ens kolleger och konkurrenter, och den långsamheten gör fel kan upptäckas i tid. Det är när forskningen får ta den tid som behövs som vi kan lita på det slutgiltiga resultatet.