Häromdagen när jag satt och läste en artikel om defekter i barium-zirkonium-oxid fick jag plötsligt en liten glad överraskning. De hänvisade till vår artikel! Även om man kanske ska förvänta sig att bli refererad till av andra i samma fält så kändes det lite roligt.
Att artikeln blivit citerad innebär, förutom att jag blev lite gladare en regnig onsdagsmorgon, att jag nu har ett h-index (eller borde ha, men Google Scholar hävdar att det fortfarande är odefinierat). H-index är ett av många sätt att sätta en siffra på hur framgångsrik en forskare är baserat på hur många artiklar hen har publicerat och hur ofta de citeras. Om en forskares h-index är fem betyder det att hen har publicerat fem artiklar som refererats till i minst fem andra artiklar. Att min publicerade artikel har en citering betyder alltså att jag har det blygsamma h-indexet ett (1). Som jämförelse verkar min handledare ha ett h-index runt 28, och Walter Kohn som är en av dem som lade grunden för beräkningsmetonden vi använder (densitetsfunktionalteori) har enligt Google Scholar ett h-index på 37.
Vad är då vitsen med att räkna ut h-index? Meningen är ju att denna siffra ska vara en tydlig indikation på hur duktig man är som forskare: Hur mycket har man publicerat och hur många tycker att artiklarna är intressanta och bra? Det kan vara frestande att använda h-index som en sorts betyg för att jämföra forskare (exempelvis om man har den svåra uppgiften att fördela forskningsanslag). Som jag ser det finns det ett antal problem med detta. Ett ganska uppenbart är om man skulle använda det till att jämföra forskare från olika områden. Har man specialiserat sig på ett smalt område där få är verksamma kan det vara svårt att få många citeringar även om forskningen håller hög kvalitet, medan någon som fokuserar på populära ämnen inte har samma problem. Olika typer av forskning lämpar sig också olika väl för den så kallade salamimetoden: Att dela upp sina resultat i så "tunna skivor" som möjligt för att kunna skriva flera artiklar på likartat material. Detta sista är det ju för övrigt inte alla forskare som vill göra heller...
En annan sak jag kan se som problematisk med h-index och liknande är om man använder det för att bedöma väldigt unga forskare, exempelvis sådana som just disputerat eller är så kallade post-docs. Hur många artiklar man skriver beror nämligen mycket på vilken typ av forskningsproblem man arbetar med. Någon som arbetar med att utveckla beräkningsmetoder på hög teoretisk nivå kan behöva flera år för sin första artikel, medan en forskare som tillämpar kända metoder på nya problem kanske kan publicera flera artiklar på kort tid (om metoden fungerar på det nya problemet, vill säga). Det innebär inte nödvändigtvis att den ene eller andre är en sämre forskare, bara att olika forskningsprojekt uppvisar olika typer av svårigheter. Effekterna av detta på h-index borde dock minska när man varit aktiv som forskare ett tag och hunnit med flera olika projekt, kanske inom olika områden.
Personligen tycker jag att man ska ta kvantitativa mått på forskningskvalitet med en nypa salt - men jag är ändå lite glad att jag faktiskt har ett h-index.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar