Recension: "Alternativa fakta" av Åsa Wikforss

Böcker om vår relation till sanning, fakta och kunskap var något av en trend under 2017. Emma Franz' Larmrapporten och Arne Jarricks Det finns inga häxor kom ut förra året, liksom filosofiprofessor Åsa Wikforss bok Alternativa Fakta. Det är ett ämne som ligger i tiden av flera skäl, men i Wikforss fall verkar det finnas en specifik händelse som var avgörande för att boken skulle bli skriven. Vi återkommer till den.

Alternativa Fakta är indelad i sex kapitel. De handlar om sådant som begreppen kunskaps- och faktaresistens, vad fakta egentligen är, kognitiva skevheter och relationen mellan lögn, falska nyheter och propaganda. Ett helt kapitel ägnas åt en svidande kritik av kunskapssynen och pedagogiken inom den svenska skolan, och det avslutande kapitlet handlar om vad man kan göra åt problemen med kunskapsresistens.

En oerhörd styrka hos den här boken jämfört med andra texter om alternativa fakta är den tydliga genomgången av vad som faktiskt menas med de ord och uttryck som används. Wikforss skriver begripligt om vad som krävs för att något ska räknas som fakta och om vad kunskap egentligen är. Hennes genomgång av olika typer av falska påståenden är också en väldigt givande del av boken. Ska man kritisera något är så är det kanske att diskussionen av olika filosofiska inriktningars ståndpunkter kan kännas lite väl grund, men å andra sidan är detta ju ingen lärobok och den som vill gräva ner sig i ämnet har en diger lista med referenser att vända sig till. Är man sen tidigare medveten om kognitiva skevheter som bekräftelsebias och Dunning-Krugereffekten kan det kapitlet kännas som skåpmat, men vet man inte så mycket om tankefällor sen tidigare så är det en bra introduktion.

Något annat jag verkligen uppskattar med Alternativa Fakta är att Wikforss lyfter fram kunskap som ett socialt fenomen, framför allt hur vi får det mesta av vår kunskap om världen från andra människor och vilka konsekvenser det kan ha. Här betonar hon också vikten av att försöka få sin kunskap från folk som verkligen vet vad de pratar om och inkluderar en del tips på hur man känner igen en äkta expert.

Men vad var den där avgörande händelsen som gjorde att den här boken blev skriven? Om någon inte har gissat det än så handlar det om valet av Donald Trump till USAs president. Trumps diverse uttalanden, och medias sätt att hantera dem, får stå för de flesta exemplen i kapitlet om osanna påståenden. Andra källor till osanna påståenden, och de mekanismer de sprids genom (t.ex. sociala medier) tas också upp, men den huvudsakliga inspirationskällan är självklar. Detta gör också att större delen av boken får en rätt internationell prägel, ända fram till kapitlet om den svenska skolan.

För mig är detta fokus på Trump något av en svaghet hos boken. Det mesta som Wikforss tar upp, om fakta och kunskap och osanningar, kan appliceras på så mycket mer än den amerikanska presidenten och de ständiga hänvisningarna till honom riskerar att stöta bort grupper av läsare som hade kunnat ha nytta av den här boken. Beroende på hur dagspolitiken utvecklar sig kan man också misstänka att boken kommer att kännas lite föråldrad inom inte alltför många år. Som det är har den helt enkelt lite för mycket av debattbok över sig, och de brukar inte bli långlivade. Den hade antagligen kunnat vara relevant längre som en mer renodlad introduktion till både kunskap och osanning som begrepp och våra kognitiva skevheter och svagheter.

Min slutsats blir ändå att Alternativa Fakta är väl värd att läsa, framför allt för den som vill veta mer om kunskapsresistens och tankefällor men som inte nördat ner sig i något av ämnena tidigare.

Om radar och "den snurrande grejen"

En sak jag lagt märke till under de senaste två åren är att om nån frågar vad man jobbar med och man svarar "radarutveckling", så finns det en följdfråga som är vanligare än alla andra. Nämligen: Har den en sån där snurrande grej?

Oftast syftar "snurrande grej" här på den typiska radardisplayen man ser i fartyg i filmer och tv-serier, där en grönaktig stråle sveper runt, runt på en rund display som visar ljusa punkter eller prickar där radarn ser något. Ibland kan "snurrande grej" också syfta på själva antennen, som ju ofta sitter nånstans högt upp på fartyget och snurrar. Inte så konstigt eftersom det är den här typen av radar som vi ser mest i populärkultur etc.

Emellertid har radarn jag jobbar med ingen av dessa snurrande grejer, så nästa fråga brukar vara nåt i stil med, men hur funkar den i så fall? Vilket är en fråga som tar tid att svara på, och så går konversationen vidare till något annat. Men det är en väldigt bra fråga, så nu tänkte jag ta mig tid att svara på den lite mer utförligt.

Om man funderar lite mer på den där klassiska radardisplayen så inser man raskt att den på ett väldigt bra sätt visar två saker: Avståndet till det radarn ser, och riktningen relativt den egna radarantennen. Avståndet är en av de saker som är mest rättframt att mäta med en radar: Man skickar iväg en puls av radiovågor och ser om den reflekteras av något och därför kommer tillbaka. Sen räknar man ut avståndet från tiden det tog innan pulsen kom tillbaka. Riktningen är ofta mer besvärlig, men för en snurrande fartygsradar finns en enkel lösning - det man ser måste ju finnas i samma riktning som antennen var riktad i när den tog emot signalen. Den snurrande grejen har alltså att göra med hur man avgör riktningen till det radarn känner av.

Om man inte vill ha en snurrande grej behöver man hitta ett annat sätt att avgöra vilken riktning en sekvens radiovågor kommer ifrån. Ett sätt att förstå hur det kan gå till är att börja med en typ av vågor som är lättare att föreställa sig, exempelvis vattenvågor. Om du sitter och metar med ett metspö i en sjö där det går lite vågor kommer flötet (ja, den röda grejen i bilden nedan föreställer ett flöte) att följa med vågorna, så ibland är det på en vågtopp och ibland i en vågdal.

Tänk dig nu istället att du av nån anledning har fyra flöten i en rad på vattenytan. Om vågorna kommer rakt framifrån, så att vågkammarna är parallella med raden av flöten, så kommer de att vara på en topp eller i en dal samtidigt. Skulle vågorna däremot komma från någon annan riktning så kan vissa hamna på vågtoppar samtidigt som andra är i vågdalar. Även om alla fyra påverkas av samma vågrörelse, med samma amplitud och frekvens, så är fasen alltså olika för varje flöte. Om du vet våglängden på vågorna och avståndet mellan dina flöten skulle du då kunna räkna ut, åtminstone på ett ungefär, vilken riktning vågorna kommer ifrån.

Man kan också tänka sig att du, en dag när sjön är spegelblank, utrustar flötena med nåt som kan skapa vågor istället. Vågorna från de olika flötena kommer att interferera med varandra, så att om vågtoppar från två flöten hamnar på samma ställe förstärker de varandra, men om en vågtopp och en vågdal hamnar på samma ställe tar de ut varandra. Slutresultatet av detta kommer att bli att vågorna styrs i en viss riktning, beroende på den relativa fasen hos flötena.

Om du nu istället har en radar som inte snurrar utan alltid ser åt samma håll (som en framåtriktad radar på en bil, till exempel) så kan du använda det här på två sätt. Om antennen du skickar ut radiovågor med har flera så kallade antennelement kan du bestämma att de ska skicka ut radiovågorna med olika fas. Det kommer då att styra radiovågorna i en viss riktning, precis som i exemplet med vattenvågorna ovan (antennelementen motsvarar flötena). Genom att ändra den relativa fasen för de olika antennelementen kan du skicka radiovågor i olika riktningar och därmed "scanna av" omgivningen (snyggare figurer / animationer som förklarar detta finns här).

Det andra alternativet är att ha en mottagarantenn med flera antennelement. I det här fallet har man oftast en lite enklare sändantenn som belyser ett bredare område med radiovågor. När vågorna reflekteras av föremål i området fångas de upp av mottagarantennen, och den relativa fasen som uppmäts av olika antennelement ger riktningen.

Sen finns det naturligtvis saker som gör det här mer komplicerat i verkligheten - till exempel kan man behöva rätt många antennelement om man vill se ett stort område med hög upplösning. Det kan också vara besvärligt när det finns flera föremål som reflekterar. En sak som gör det sistnämnda lättare att hantera är att reflexer från föremål på olika avstånd kommer att nå mottagarantennen vid olika tidpunkter, så det går att separera dem med avseende på avståndet innan man försöker avgöra riktningen. I den typ av radar som oftast används i bilar mäter man också hastigheten relativt det egna fordonet och särskiljer olika föremål baserat på det - så reflexer från en mötande bil och en lyktstolpe som råkar befinna sig på samma avstånd går att skilja åt beroende på hastigheten, och sen kan man förhoppningvis räkna ut riktningarna till båda. Även utan snurrande grejer.

Batterier man kan klippa sönder. Kanske.

För ett rätt bra tag sen skrev jag ett inlägg om litiumjon-batterier och om ett nytt material som, om det väl kommer ut på marknaden, skulle kunna göra litiumjon-batterierna bättre och säkrare. Eftersom batterier är så viktiga som de är finns det emellertid fler forskare som försöker hitta batterimaterialet som löser alla problem, och fler förslag på hur det skulle kunna se ut. Det här inlägget handlar om ett annat sådant material, av en helt annan typ, som kanske kan bli en färdig produkt snabbare. Eller...?

Precis som i det förra inlägget handlar det om ett så kallat elektrolytmaterial, alltså det skikt i batteriet som leder litiumjoner från ena sidan till den andra (en längre förklaring finns i det förra inlägget). I det här fallet består elektrolyten av två komponenter: ett mineral som innehåller litiumjoner och en så kallad polymer. Uppfinnarna, som är knutna till det amerikanska startup-företaget Ionic Materials, hävdar att detta är ett vinnande koncept när det gäller både effektivitet och säkerhet, och har demonstrerat att deras batterier fungerar även när de klippts itu på mitten (gör inte detta med ditt mobilbatteri, det kan explodera). Jag har dock inte kunnat hitta någon vetenskaplig artikel som beskriver deras upptäckt. Den detaljerade information som finns tillgänglig, finns i deras patent.

Så vad är det som är så fantastiskt med en polymer-elektrolyt? Polymerer är en grupp av ämnen där molekylerna består av många mindre molekyler av samma sort som skapat kemiska bindningar mellan sig och därmed bildar en enda molekyl, lite som länkar bildar en kedja. Många, men inte alla, av de polymerer vi träffar på dagligen är vad vi kallar "plaster", som polyeten (i plastpåsar) eller polystyren (engångsmuggar), men både stärkelse och cellulosa räknas som polymerer eftersom de är uppbyggda som en kedja av glukosmolekyler.

Eftersom polymerer är så stora molekyler har de lite speciella egenskaper. Den som är viktigast här är att de inte stelnar på samma sätt som andra material när de kyls ner. Om vi kyler ner vatten under fryspunkten bildas iskristaller, där vattenmolekylerna sitter i regelbundna mönster som upprepar sig genom hela kristallen. Eftersom polymererna är så långa är det svårt att få dem att ordna sig i ett regelbundet mönster när man kyler ner dem, så istället hamnar de lite hur som. Ett fast material där molekylerna inte är ordnade som i en kristall räknas som en typ av glas, så därför hör man ofta att polymerer har en "glastemperatur" istället för en fryspunkt eller smältpunkt (som ju vatten har, t.ex). Lite mer komplicerat blir det dock med vissa polymerer, där delar av molekylerna hinner ordna sig till en kristall, men inte hela. Hur stor andel av polymeren som blir en kristall beror till exempel på hur fort man kyler ner den.

Det finns mycket forskning på polymerer i elektrolyter. Ofta verkar polymeren bilda en sorts nätverk som ger stadga åt batteriet, medan ett annat ämne som blandats in i polymeren gör att jonerna kan passera. Emellertid verkar tidigare polymer-elektrolyter ha varit beroende av att polymermolekylerna kan röra sig lite för att litiumjonerna ska kunna passera, vilket har gjort att man fokuserat på polymerer där bara en liten andel blivit kristall och att elektrolyterna fungerar som bäst vid lite högre temperaturer (ca 70 grader verkar vanligt). Det forskarna från Ionic Materials hävdar att de hittat en polymer-elektrolyt som helt undviker de problemen, och som i själva verket fungerar bäst om en större andel av polymeren lyckats bilda kristaller. Den lär yttermera visso vara lätt att producera och fungera bra ihop med själva elektroderna i batteriet.

Exakt hur nära Ionic Materials är att göra en faktisk, användbar produkt är lite svårt att avgöra eftersom vi i praktiken bara har deras egna uppgifter på hur bra materialet är. Hade det funnits en vetenskaplig artikel i en seriös tidskrift så hade det inneburit åtminstone nån sorts rimlighetskoll, men nu finns det inte det. De verkar också gå i en lite annan riktning än tidigare forskning genom att använda en mer kristallin polymer. Å andra sidan verkar de kunna visa upp ett fungerande batteri, och det är svårt att inte hoppas att de lyckas.

Oavsett så var det ju en bra ursäkt för att skriva lite om polymerer, eller hur?

Det är faktiskt svårt att faktagranska en känsla

Jag är inte expert på nåt område som är relevant för den här frågan utan skriver om den mest p.g.a. ett intresse för faktagranskningar, "debunkings" och vad de egentligen kan tillämpas på. Ta det för vad det är.

Faktiskt.se, den nya faktagranskningssidan där DN, SvD, KIT, SVT och SR ska avgöra vad som är sant eller falskt i nyhetsflödet, hann inte vara igång särskilt länge innan det blev debatt. SVT och DN lade båda upp granskningar av LO:s påståenden, på Twitter och i en reklamfilm, om några av Alliansens politiska förslag. De tre utvalda påståendena, om att "Moderaterna vill sänka löner" och att "med Moderaternas förslag blir alla provanställda på livstid" (SVT) och

 "Alliansen vill avskaffa fasta anställningar" (DN), gavs samtliga etiketten "helt falskt". Detta ledde till kritik från LO och andra på samma kant, som ansåg att påståendena istället var helt sanna.

Det har diskuterats på andra håll, exempelvis i Sveriges Radios program "Medierna" (programmet från den 28:e april), hur påståendena kan tolkas på olika sätt och inte är helt felaktiga om man ser till troliga effekter av Alliansens förslag. Emellertid finns det en annan aspekt, framför allt på de påståenden som hämtats från reklamfilmen, som jag inte sett nån reda ut ordentligt. I en intervju i Fokus (olyckligtvis bakom betalvägg) hävdar LO:s planerings- och kommunikationschef Eric Sundström att det som uttrycks i reklamfilmen är enskilda LO-medlemmars oro för vad Alliansförslaget ska föra med sig, snarare än faktapåståenden om det lagda förslaget. Och ingen ska minsann tala om för LO-medlemmar hur de får uttrycka sin oro, tycker han.

Oro är en känsla. Kan man faktagranska känslor? Kan man faktagranska känslor i reklam?

Med att faktagranska känslor menar jag i det här fallet att man försöker avgöra, inte om känslorna är genuina, utan om de kan ses som befogade. Är det rimligt att oroa sig för att fasta anställningar försvinner om LAS förändras? Är det vettigt att oroa sig för generella lönesänkningar om det lagstiftas om lägre lön för vissa grupper?

Till skillnad från faktafrågorna, där man faktiskt kan komma fram till ett otvetydigt svar om man bara tar sig tid att definiera frågan ordentligt, så kommer frågan om vad det är rimligt att känna alltid att vara subjektiv. Den hänger förståss ihop med om känslan framkallats av korrekt eller inkorrekt information, men även om alla skulle ha tillgång till samma information skulle inte alla göra samma bedömning. Som individer lägger vi olika stor vikt vid olika aspekter och värdesätter olika saker - nån inte värdesätter trygghet kan reagera annorlunda på t.ex. LAS-förslaget än nån som ser trygghet som viktigt. Är man bara en vanlig individ vid ett vanligt kaffebord, utan filmkamera, är det väl strängt taget också ens ensak. Ingen annan kan egentligen bestämma vad man borde känna.

Emellertid så var det ju fråga om en reklamfilm, och då blir det en annan sak. Jag är inte medieforskare, men som vanlig enkel konsument ser jag reklamfilmer framför allt som försök att inge mig en viss känsla och knyta den till en viss företeelse. Visst, det kan förekomma fakta om priser, prestanda, kalorier etc., men klädreklamen jag sett på YouTube de senaste veckorna fokuserar ändå på att visa mig osannolikt lyckliga kvinnor som dansar omkring i romantiskt pastellfärgade miljöer - inte på t.ex. materialval eller om deras byxor finns i en extra lång modell. På samma sätt tolkar jag LO-filmen som ett försök att föra över oro för Allianspolitiken till mig som tittare. I slutänden vill man förståss skapa debatt och sprida information, men man gör det via känslofokuserad kommunikationsform. Då blir det plötsligt viktigt att kunna diskutera hur rimliga känslorna är, och att hänvisa till att det är en enskild individs funderingar och oro blir en dimridå. Det är trots allt en stor organisation som valt att visa just den här individens oro, i just dessa formuleringar och med ett visst syfte.

LO är naturligtvis inte de enda som kommer att spela på våra känslor detta valår - det lär alla försöka göra. De lär inte heller vara de enda som hänvisar till enskildas rädsla, oro eller ilska istället för till hårda fakta när de argumenterar för sin ståndpunkt. Och faktagranskning i all ära, men jag tror inte att faktiskt.se är rustade för att granska den typen av argument. 

Hur ska man göra det istället? Jag vet inte.

Ett annat sätt att kommunicera forskning?

I slutet av mina doktorandstudier, när jag skulla börja skriva min avhandling, berättade en av mina handledare en anekdot om en doktorand som lade in ett par rutor ur en Kalle Anka-tidning som en figur i andra halvan av sin avhandling. Inte för att den på nåt sätt hade med ämnet att göra, utan för att han var helt säker på att inte ens opponenten (som ändå ska göra en ordentlig granskning) skulle läsa så långt. Om nån upptäckte tilltaget eller inte ingick inte i anekdoten, men den ger ändå en utmärkt illustration av attityden kring akademiska texter inom naturvetenskap. I ditt forskarliv förväntas du producera en inte oansenlig mängd text enligt en bestämd mall, men räkna inte med att någon kommer att läsa mer än sammanfattningen, bildtexterna och möjligen resultat- och metoddelarna. Resten är endast en formsak.

Samtidigt som en stor del av innehållet i akademiska texter alltså egentligen är rätt onödigt är det mycket som inte finns med, eller åtminstone inte kommer till sin rätt. På grund av begränsat utrymme och den tryckta textens (eller den e-publicerade pdf-filens) statiska natur blir figurer och tabeller mindre och otydligare än de kunde ha varit. När du analyserat din data och plottat en figur med t.ex. Matplotlib kan du zooma i den och ta reda på exakta värden i viktiga punkter. Är det en figur som gör sig bättre i 3D kan du oftast rotera den. I den publicerade texten är figuren platt och låst i det perspektiv som artikelförfattaren bestämt.

En kommunikationsform som skulle kunna lösa det sistnämnda problemet och som ofta framställs som ett alternativ till vanliga vetenskapliga artiklar är så kallade "notebooks", dokument där förklarande text och matematiska formler varvas med programkod. Har man tillgång till samma mjukvara som den som skrev dokumentet kan man köra kodstyckena interaktivt, zooma som man vill i figurerna och dubbelkolla analyserna. Formatet har sitt ursprung hos Wolfram Mathematica men har spritt sig till open source-världen i form av Jupyter notebooks. I den senaste artikeln jag läst där notebooks beskrivs som framtiden för vetenskapliga publikationer framhålls hur detta skulle kunna motverka problemet med icke reproducerbara resultat genom att göra de bakomliggande analyserna lättare att granska.

Jag har arbetat i Jupyter notebooks på senare tid som en del i en online-kurs i maskininlärning, och jag kan absolut se poängen med formatet. Det underlättar när man behöver kombinera exempel i text med exempel i kod, så om inte annat är det ett utmärkt undervisningsverktyg. Å andra sidan gör kombinationen med vanlig text och figurer att det inte är rätt format för den mest komplicerade eller omfattande koden, som fortfarande får ligga i egna moduler eller klasser (ja, jag kör Python) utanför själva notebook-dokumentet. Det gör att det inte nödvändigtvis blir transparent och lätt att följa bara för att det är en notebook.

Kanske kan notebooks bidra till att akademiska texter innehåller mindre av det som ingen läser, och mer relevant information. Men antagligen kommer någon att försöka smyga in seriestrippar i dem i alla fall.

Piezoelektriska tyger som tål vatten

När jag läste till min mastersexamen i fysik gick jag bland annat en kurs i funktionella material, och som en del av den läste jag in mig på så kallade smarta textilier. Smarta textilier är ett rätt brett begrepp, men kopplas oftast ihop med tyger som har invävda elektriska komponenter och kan mäta saker - en tröja som mäter EKG, gardiner som mäter temperatur och luftkvalitet, och så vidare.

Eftersom så många vardagsföremål är eller innehåller textilier är det lätt att hitta på spännande användningsområden för smarta textilier. Det verkar vara desto svårare att faktiskt få folk att använda dem - åtminstone har jag inte träffat på några produkter med smarta textilier än och första gången jag kom i kontakt med ämnet var för nästan 10 år sen. Man kan misstänka att det har att göra med att själva den "smarta" delen, den invävda elektroniken, har egenskaper som inte riktigt går ihop med det vi normalt sätt väntar oss av tyg. Elektriskt ledande tråd är i regel av metall, vilket kan bli obekvämt i ett klädesplagg, eller gjord av en elastisk polymer (alltså, en typ av plastmaterial) med kimrök i. Kimrök är svart (kallas också carbon black, för övrigt) så då blir ju färgerna lite begränsade. Dessutom kan elektroniken ha svårt att tåla inte bara vattentvätt utan också regn och till och med svett, på grund av risken att vätan skapar elektrisk kontakt mellan olika komponenter och därmed kortsluter dem.

Emellertid fick jag i veckan nys om en nyutvecklad smart textilie som inte har något problem med fukt, tvärtom. Det handlar om ett piezoelektriskt tyg som kan användas för att utvinna rörelseenergi, utvecklat av bland andra Chalmers Tekniska Högskola och Textilhögskolan i Borås (artikeln finns här). I piezoelektriska material skapar mekanisk belastning (att man drar i/trycker på dem, till exempel) ett elektriskt fält. De flesta piezoelektriska material uppvisar också den omvända effekten och börjar röra på sig om de utsätts för elektriska fält.

Det piezoelektriska tyget innehåller PVDF, ett plastmaterial som kan vara piezoelektriskt om man producerar det på rätt sätt. Tanken är att mekanisk belastning på tyget ska leda till att elektriska fält bildas i PVDF-trådarna (tack vare de piezoelektriska egenskaperna), och att man sen ska kunna använda den elektriska energin för att t.ex. ladda ett batteri. Den mekaniska belastningen kan komma från rörelser hos den som använder tyget, t.ex. om det finns insytt i remmen till en väska och personen som bär väskan går i trappor.

För att kunna dra nytta av det elektriska fältet måste det dock kunna generera en elektrisk ström, vilket betyder att man behöver konstruera en sluten elektrisk krets. Man behöver då två elektriskt ledande trådar i nära kontakt med den piezoelektriska tråden. I det här fallet har man löst det genom att spinna en elektriskt ledande tråd och det piezoelektriska materialet tillsammans på ett sådant sätt att det piezoelektriska materialet bildar ett hölje runt den elektriskt ledande syntettråden. Sen har man använt den tråden som varp (trådarna som sitter i vävstolen från början) och en annan elektriskt ledande tråd som inslag i tyget (tråden som man väver med, den som sitter i skytteln om man väver för hand). För att sluta kretsen använder man sen de ledande trådarna från både varpen och inslaget.

Anledningen till att den här varianten av smarta textilier inte är så vattenkänslig är just att den ena ledande komponenten är inkapslad i ett icke-ledande material (PVDF). Det innebär att även om tyget blir blött så blir det ingen direkt elektriskt kontakt mellan elektroderna, och därför ingen kortslutning. Det gäller förståss bara så länge PVDF-höljet är intakt, så man kan misstänka att slitage kommer att få tyget att fungera sämre och sämre. Trots det är det som alltid lätt att hitta på tillämpningar - en väska som laddar mobilen åt en kanske?

Science on the Verge: till källorna

Det finns tre inlägg på den här bloggen från det senaste halvåret som handlar om boken Science on the Verge. Varje inlägg handlar om ett kapitel i boken och en kort sammanfattning av alla tre är "kapitlet tar upp en viktig fråga, ger en tankeväcknde bakgrund och en intressant problembeskrivning, men den stora Lösningen är så kallad post-normal vetenskap och de har fortfarande inte gett nån tillfredsställande förklaring till vad det är". När jag började läsa det fjärde kapitlet slog det mig att man nog skulle kunna säga samma sak där, så det kändes lite överflödigt. Istället tänkte jag gå till källorna och försöka ta reda på vad som egentligen menas med "post-normal vetenskap" genom att gå igenom artikeln "Science for the post-normal age" av Silvio O. Funtowicz och Jerome R. Ravetz, publicerad i tidskriften Futures i september 1993.

Att på det här sättet gå över från en bok som (påstås det) är skriven för en bredare publik till en akademisk artikel är inte helt problemfritt eftersom det är ett område jag inte är insatt i. Eftersom det förmodligen är det enda vettiga sättet att faktiskt förstå vad de menar i boken kan det ändå vara värt risken att missa eller totalt missförstå något. Det jag skriver här är sist och slutligen mina personliga reflektioner.

I sin artikel målar Funtowicz och Ravetz upp en kontrast mellan traditionell vetenskap, som enligt dem domineras av reduktionism, kontroll och låg osäkerhet, och en nyare vetenskap som krävs för att hantera komplexa utmaningar och som ska domineras av holism, komplexitet och explicit formulerade värderingar. I sin beskrivning av det de kallar traditionell vetenskap tar de avstamp i Kuhns paradigmteori och framför allt i det han kallade "normal vetenskap", alltså det problemlösande kunskapsinsamlande som pågår mellan paradigmskiftena. De hävdar att denna normala vetenskap aldrig behöver handskas med metodologiska problem eller oklarheter i teoriers och metoders tillämplighet, och att man inom normal vetenskap undertrycker alla typer av osäkerhet. Dessutom påstår de att det fram tills nu varit en väl bevarad hemlighet att vetenskapliga fakta kan vara av olika kvalitet och inte alltid är lika säkra.

Jag anser att beskrivningen av normal vetenskap som rensad från osäkerhet och metodologiska problem är fundamentalt felaktig, om den ska vara en beskrivning av nutida vetenskaplig forskning. De forskare jag arbetat med eller läst artiklar av är väl medvetna om vilka felkällor och osäkerheter som kan finnas i dera mätningar, och om gränserna för hur man kan tillämpa teoretiska modeller. Funtowicz och Ravetz framställer det som att forskare bara rutinmässigt samlar data och matar in dem i standardiserade modeller för att få ut ett väntat resultat, men det skulle förvåna mig högeligen om flertalet aktiva forskare delar den bilden. Vad gäller påståendet om att kvalitetsskillnader i forskningsresultat inte varit kända så kanske det var den allmäna bilden av vetenskap 1993 (jag var i full färd med att gå i lågstadiet då, så jag vet inte) men att det skulle ha varit så inom forskarsamhället är jag mycket skeptisk till.

Alltnog, Funtowicz och Ravetz går vidare till att beskriva sin uppfattning om olika typer av vetenskaplig problemlösning. De delar in den i fyra delar rangordnade efter hur mycket osäkerhet och hur höga risker de hanterar, "grundforskning/basic research" (minst osäkerhet/risk), "tillämpad forskning", "professionell rådgivning/professional consultancy", och naturligtvis post-normal vetenskap (störst osäkerhet/risk). Av dessa fyra är "grundforskning" och "tillämpad forskning" etablerade begrepp som de har valt att omdefiniera på ett sätt som passar dem, d.v.s. så att de endast innefattar det som kanske skulle kunna motsvara deras beskrivning av "normal vetenskap". (Detta skulle alltså innebära att grundforskning aldrig innebär utvecklande av nya metoder när de gamla inte duger, och att man alltid är säker på att få ett bra resultat - något som ter sig rätt lustigt ur ett fysikerspektiv.) Författarna undantar explicit exempelvis Galileos, Darwins och Einsteins forskning från detta eftersom "revolutionerande och sant innovativ forskning naturligtvis inte hör till denna kategori."

"Professionell rådgivning" är en rätt märklig kategori. Här släpper författarna in alla de metodproblem och avvägningar som de anser inte får plats i "grundforskning" eller "tillämpad forskning", samtidigt som de begränsar kategorin till forskning på uppdrag av en bestämd arbetsgivare (företag eller myndighet). De visar också på ökade risker, t.ex. att ett felaktigt beslut av någon i den här kategorin kan skada människor eller förstöra karriärer. Exemplen de tar upp rör praktiserande läkare, arkitekter och ingenjörer. Detta är lite förbryllande eftersom samtliga dessa yrkesgrupper tillämpar vetenskapliga rön, men inte nödvändigtvis måste bedriva forskning.

Slutligen har vi då post-normal vetenskap, där riskerna är enorma (klimathot och miljöförstöring) och osäkerheten även omfattar etiska och moraliska spörsmål. Här diskuterar författarna två av sina huvudpoänger, nämligen relationen mellan fakta och värderingar och principen om utvidgat deltagande ("extended peer groups", försök översätta den om ni kan).

Relationen mellan fakta och värderingar i post-normal vetenskap kan enligt författarna formuleras på två sätt: Antingen har värderingar blivit viktigare än fakta eftersom det är värderingsdrivna beteendeförändringar som kan motverka t.ex. klimatförändringar, eller så har gränserna mellan fakta och värderingar helt suddats ut. Argumentet för det senare verkar vara att både fakta och etik är osäkra i den typ av situationer och problem som post-normal vetenskap appliceras på.

Ett problem jag ser med ovanstående är den kvalitativa skillnaden mellan en beskrivande utsaga om världen, t.ex. "effekterna av klimatförändringar kan leda till fler krig" eller "krig orsakar enorma skador på människor och samhällen" (fakta) och en uppfattning om vad som är önskvärt/moraliskt, t.ex. "enorma skador på människor och samhällen är dåligt" (som jag skulle säga är en värdering, om än rätt okontroversiell). Funtowicz och Ravetz presenterar inga övertygande argument för att fakta och värderingar inte går att skilja åt. Det är också oklart varför de ena är viktigare än de andra när vi pratar åtgärder mot till exempel klimatförändringar. Vi behöver fakta för att få en uppfattning om vad som kan hända och vilka åtgärder som kan vara effektiva, och våra värderingar kan säga oss vilka åtgärder som är önskvärda eller politiskt genomförbara.

Sen var det "extended peer groups". Idén, som är den del av post-normal vetenskap jag tycker är mest intressant, är att bredare grupper behöver bli involverade i att kontrollera kvaliteten på vetenskapliga resultat. Exemplen som framför allt tas upp är människor som drabbas av utsläpp, miljöförstörelse eller tidigare okända sjukdomar. Dessa grupper anses ha besitta värdefull information i form av "utvidgade fakta", t.ex. anekdoter ("They will also have 'extended facts', including anecdotes, informal surveys, and official information published by inofficial means.").

Här saknar jag verkligen en diskussion kring exakt hur man använder sådan "utvidgad fakta" för att få en bättre bild av verkligheten och fatta bättre beslut. Jag anser att den typen av information borde kunna fungera som underlag till mer djupgående och mer kontrollerade studier, men inte ska behandlas på samma sätt som vetenskapliga resultat. Det beror inte på att det ena presenteras av icke-experter och det andra av forskare, utan på att den vetenskapliga metoden hjälper oss att undvika en hel del av de fallgropar vi alla lätt hamnar i när vi ska tolka anekdoter eller dra slutsatser från vad vi hört när vi pratat med folk om ett problem. Tyvärr tror jag inte att detta är vad Funtowicz och Ravetz menar, eftersom de tar upp så kallad komplementär medicin (traditionell medicin kombinerat med alternativa behandlingar utan vetenskapligt bekräftad effekt) som ett positivt exempel.

Slutligen, några ord om författarnas allmänna attityd till vetenskap, som verkar vara genomgående negativ. Precis som i boken Science on the Verge använder de värdeladdade uttryck i vad som borde varit neutrala beskrivningar (de hävdar t.ex. att så kallad "normal vetenskap" är anti-intellektuell och antyder att den är lika dogmatisk som religiös extremism). Detta i kombination med den förvånande bristen på referenser gör att jag har svårt att ta författarna på allvar. De har konstruerat en modell av "normal vetenskap" som är fundamentalt oapplicerbar på mycket av den forskning som faktiskt bedrivs, bortser från de aspekter av akademisk forskning som inte passar dem, blandar ihop viktiga begrepp utan att argumentera för det, och för grunda och förenklade resonemang kring sina huvudpoänger. Det är möjligt att problemen de beskriver behöver en lösning, men den behöver i så fall vara betydligt mer genomtänkt.