Nån strax före julen 2016 kom jag i kontakt med en nätt liten pocketbok med titeln The rightful place of science: Science on the Verge. Boken i fråga är en del i en serie utgiven av Consortium for Science, Policy and Outcomes vid Arizona State University och belyser de problem som finns inom vetenskapen idag och vetenskapens roll i samhället. När jag började läsa märkte jag att boken, som består av sex texter författade av experter inom naturvetenskap och vetenskapsteori, är både intressant och irriterande samt kräver en rätt noggrann genomläsning. Därför har jag bestämt mig för att gå igenom den kapitel för kapitel här på bloggen.
Den första texten har titeln Who will solve the crisis in science? och är skriven av Andrea Saltelli, vars huvudsakliga forskningsområde är statistisk analys av matematiska och beräkningsmässiga modeller; Jerome R. Ravetz, matematiker i grunden men nu verksam inom vetenskapsteori; samt Silvio Funtowicz, ytterligare en matematiker som ägnar sig åt kopplingen mellan vetenskap och samhälle. Krisen inom vetenskapen som titeln syftar på handlar om bristande kvalité i vetenskapliga publikationer. Författarna argumenterar för att lösningen på vetenskapens kris är att öka allmänhetens deltagande i utvärderingen av forskningsresultat, speciellt i situationer där forskningsresultaten utgör grund för politiska beslut.
Problemet i sig är rätt välkänt: Många vetenskapliga artiklar innehåller resultat som inte kan reproduceras, det är relativt vanligt att artiklar dras tillbaka för att det upptäcks fel i dem, det finns tidskrifter som publicerar vilken smörja som helst bara de får tillräckligt betalt och den så kallade peer review-processen, där andra forskare granskar artikar innan publicering, funkar ibland så dåligt att det närmast blivit en sport att försöka få nonsensartiklar accepterade (nu senast med Star Wars-tema).
När Saltelli et al. redogör för vad vetenskapssamhället försöker göra åt problemen lutar de sig mestadels mot medicinprofessorn John P.A. Ioannidis texter, bland annant artikeln Why most published research findings are false från 2005 och How to make more published research true från 2014. Ioannidis föreslår en rad åtgärder som syftar till att öka andra forskares insyn i forskningsprocessen (t.ex. mer samarbete och registrering av studier i förväg), bättre användning av statistik och mer seriös peer review. Saltelli et al. refererar också till den så kallade San Fransisco-deklarationen om bedöming av vetenskap, som försöker tackla problemet med missvisande kvalitetsmått inom forskningen (t.ex. så kallade "impact factors").
Saltelli et al. har sin egen uppfattning om orsakerna till kvalitetsproblemen inom vetenskapen, en uppfattning som till stor del bygger på Ravetzs och Funtowiczs tidigare arbeten. De tar upp hur vetenskapssamhällets ständiga tillväxt, med fler och fler aktiva forskare och mer och mer publicerat material, innebär att man inte kan ha nära kontakt med alla forskare inom samma fält. Det gör att gruppen forskare blir mindre sammanhållen och den sociala kontrollen minskar, samt leder till ett större behov av att försöka kvantifiera forskningskvalité med hjälp av impact factors och h-index. En annan förklaringsmodell som framhålls är att vetenskapliga fakta blivit mer och mer av en vara, vilket i sig bidrar till försämrad forskningetik. Författarna lägger stor vikt på enskilda forskares etiska ställningstaganden och arbetsmoral, och hur den påverkas av att forskning "har utvecklats från att var ett kall, till att vara en karriär, och slutligen, på 2000-talet, ett osäkert jobb" (min övers.)
Stycket där författarna omdefinierar problemet som en konsekvens av vetenskapssamhällets expansion och en förändrad syn på vetenskap är utan tvekan det mest tänkvärda i hela texten och bidrar med ett perspektiv som kanske inte ligger lika nära till hands för någon som är aktiv forskare inom naturvetenskap och medicin. Tyvärr är det avslutande stycket om möjliga åtgärder inte alls lika givande. Jag upplever det också som mer svårtillgängligt, mycket på grund av att författarna inte definierar och förklarar flera av de begrepp och teorier de lånar från vetenskapsfilosofin. Med tanke på att boken i baksidestexter och inledning påstås vara intressant för 'alla konsumenter och producenter av vetenskap', vilket väl måste tolkas som både en intresserad allmänhet och diverse naturvetare, så är det en rätt stor brist att inte ge en kort förklaring av Kuhns paradigmteori eller definiera ordentligt vad man menar med "separationen mellan samhälle och vetenskap". Oavsett hur gärna man skulle vilja att alla var insatta i vetenskapsteori och -historia så kan man inte utgå från att det är så om man faktiskt vill skriva en tillgänglig text.
Nåväl. Författarna medger att forskarna själva nog kan ha en roll att spela i att lösa krisen inom vetenskapen, men övergår raskt till att diskutera behovet av en ny sorts vetenskapsteori som erkänner vetenskapens svagheter och fel och utforskar dem mer. Det är här kritiken av separationen mellan vetenskap och samhälle kommer in, då man verkar vilja hävda att vetenskapen idag betraktas som oberoende av samhällets trender och politiska strömningar. Man förespråkar också att undervisning i naturvetenskap ska vara mindre dogmatisk och ge en klarare bild av hur osäkra vetenskapliga resultat kan vara.
Att vetenskapen är för dogmatisk är en vanlig kritik som alltid får mig att undra om man egentligen pratar om vetenskapen sådan den ser ut för aktiva forskare, eller någon sorts samhällelig/medial uppfattning om vetenskap. Mitt perspektiv är visserligen begränsat eftersom jag bara varit aktiv vid ett lärosäte, men min erfarenhet är att aktiva forskare är väl medvetna om både samhällets inverkan på forskningen och hur osäkra vetenskapliga resultat kan vara. Vad gäller undervisning i naturvetenskap kan jag hålla med om att det vore bra att undervisa i vetenskaplig metod på ett tidigt stadium istället för att bara presentera färdiga resultat, men författarna verkar ha missat att det är en förändring som redan pågår (pådriven av t.ex. Carl Wieman). Istället nöjer de sig med att referera till vad Thomas Kuhn tyckte om undervisningen i naturvetenskap på sextiotalet.
Slutligen övergår Saltelli et al. till att förespråka "post-normal science" som modell för interaktionen mellan vetenskapen och samhället. De nämner att detta är en modell som Ravetz och Funtowicz ursprungligen utvecklade för situationer där "fakta är osäkra, värderingar kontroversiella, insatserna höga och beslut brådskande", exempelvis vid miljökatastrofer eller anpassning till kommande klimatförändringar. De förespråkar en typ av kvalitetskontroll av forskning som bygger på deltagande från alla som påverkas av de beslut som fattas utifrån forskningsresultaten. Detta innebär att till exempel medborgare och olika intressegrupper får en större roll. Därifrån övergår de till att beskriva sådant som spel där man testar olika sätt att veckla ihop proteiner och miljöaktivism som en ny sorts vetenskap där vanliga medborgare är mer aktiva, och som en räddning för en vetenskap i kris.
Mitt största problem med argumentationen ovan är inte själva idén med en mer vetenskapligt engagerad allmänhet - det skulle tvärtom vara bra på många sätt - utan att man bortser från att denna "post-normal science" inte egentligen angriper de problem inom vetenskapen som man beskrivit tidigare i texten. Man bortser också från att mycket av "medborgarvetenskapen" är starkt beroende av det arbete som utförs inom den konventionella forskningen. Det är väl rätt uppenbart att proteinveckningsspelet inte skulle ha tillkommit utan initiativ (och finansiering) från en eller flera forskargrupper, och om man som aktivist vill hävda att t.ex. en viss kemikalie är så farlig att det är oförsvarligt att använda den så behöver man i regel gedigna studier att luta sig mot. "Post-normal science" i sig verkar stå för en sammanblandning av bedömningen av kvalitén hos vetenskapliga resultat och konsekvenserna av beslut som fattas med dessa resultat som grund. Motiven bakom att göra en sådan sammanblandning förklaras inte särskilt väl i den här texten, vilket är synd då det innebär att läsaren inte kan utvärdera hållbarheten hos övriga argument.
Sammanfattningsvis, den här texten tar upp ett viktigt problem inom nutida vetenskap och presenterar ett intressant perspektiv på dess orsaker, bland annat när det gäller kontakten mellan vetenskapare och hur den påverkar individens etik och moral. Författarna argumenterar för att lösningen på problemet måste innefatta bredare grupper i samhället, men enligt min mening lyckas de inte förklara hur denna "medborgarvetenskap" skulle vare sig lösa problemen eller skapa ett alternativ till den konventionella forskningen.
lördag 29 juli 2017
söndag 2 april 2017
Blir vetenskapliga artiklar mer och mer svårlästa?
Don't use a five-dollar word when a fifty-cent word will do
- Mark Twain
Har vetenskapliga artiklar blivit svårare att läsa sen början av förra århundradet? Ja, åtminstone om man ska tro en studie från Karolinska Institutet som lades ut som preprint härom veckan (den har alltså inte genomgått granskning än). I studien används två standardiserade mått på läsbarhet, som bland annat mäter antal stavelser i ord, meningarnas längd och om orden kan anses vanligt förekommande, för att undersöka hur läsbarheten hos artiklar i biomedicin varierat över tid. Man fann att läsbarheten har sjunkit markant under de senaste hundra åren och att ett större antal författare gjorde artiklarna extra svårlästa. Dessutom undersökte man vilken sorts ovanliga ord som förekom i texterna. Det visade sig att artiklarna innehöll många rätt formella ord, t.ex. använde många "novel" istället för "new" och ord som "moreover", "distinct" och "therefore" har ökat i användning över tid (samtliga artiklar var på engelska).
Nu är det förståss inte helt lätt att mäta läsbarhet, och man kan diskutera om antal stavelser, meningars längd och mängden svåra ord verkligen fångar det som gör en vetenskaplig artikel svårläst. I en krönika i Nature som diskuterar studien nämns bland annat att man kan slå upp svåra ord, men om en mening är illa konstruerad grammatiskt kan den vara svår att tolka även för någon som är expert på vad nu artikeln handlar om. Likaså är det svårare att läsa en artikel där resonemang och beskrivningar inte hänger ihop eller utelämnar viktiga moment. Efter att ha läst metoddelen i studien från Karolinska skulle jag vilja tillägga att den helt bortser från en viktig aspekt av läsbarhet, nämligen mängden förkortningar. I vissa vetenskapliga discipliner tycks hälften av artiklarna bestå av förkortningar för olika beräknings- eller mätmetoder, vilket definitivt gör dem mer svårgenomträngliga.
Så är detta ett problem? En svårläst artikel tar längre tid att läsa och utvärdera, vilket saktar ner forskningsprocessen. Tillsammas med den kraftiga ökningen i mängden publicerade artiklar inom de flesta fält kan det leda till att forskare inte anser sig hinna göra ordentliga litteraturgenomgångar, utan att de prioriterar att får ut sin egen forskning. Viktiga resultat skulle då kunna bli bortglömda för att de presenterats i en illa skriven artikel. Dessutom är ju själva målet med en artikel att kommunicera forskningsresultat, så är den svårläst motverkar den delvis sitt syfte. Å andra sidan verkar de flesta forskare jag träffat inte läsa andras artiklar från början till slut, utan mest kolla på sammanfattningen och figurerna för att sedan koncentrera sig på den bit de är mest intresserade av. Med tanke på det och på att mängden nya artiklar är praktiskt taget ohanterlig för de flesta vore det kanske bättre att förändra sättet man presenterar resultat på i grunden, snarare än att bara försöka förbättra språket.
Nu finns det ju de som hoppas att det inte bara är andra vetenskapare som ska ta del av ens resultat, utan även en vetgirig allmänhet. Här är svårlästa artiklar med formellt språkbruk absolut ett problem. Å andra sidan är vetenskapliga artiklar framför allt riktade till andra som arbetar inom samma fält, så att kräva att de också ska vara lätta att ta till sig för vetenskapsjournalister eller en bredare allmänhet är att ställa väl höga krav. Ingen text som presenterar fakta, oavsett hur välskriven, kan tillfredsställa alla typer av läsare - det finns alltid en huvudsaklig målgrupp. Dessutom skrivs de flesta vetenskapliga artiklar på engelska, vilket gör det svårt för de delar av allmänheten som inte har engelska som modersmål och har problem med att ta till sig avancerade texter på sitt andra- eller tredjespråk. (Jodå, de finns de som har svårt att läsa engelska. Jag har träffat dem, även på universitetet.) Här tror jag mer på att uppmuntra antingen den enskilde forskaren eller universiteten som sådana att producera även mer populärvetenskapliga texter riktade till vetenskapsjournalister och/eller allmänheten. På så sätt skulle även icke-experter kunna ta del av vetenskapliga framsteg så att säga från källan, men utan att det blir oöverstigligt svårt och tidskrävande.
- Mark Twain
Har vetenskapliga artiklar blivit svårare att läsa sen början av förra århundradet? Ja, åtminstone om man ska tro en studie från Karolinska Institutet som lades ut som preprint härom veckan (den har alltså inte genomgått granskning än). I studien används två standardiserade mått på läsbarhet, som bland annat mäter antal stavelser i ord, meningarnas längd och om orden kan anses vanligt förekommande, för att undersöka hur läsbarheten hos artiklar i biomedicin varierat över tid. Man fann att läsbarheten har sjunkit markant under de senaste hundra åren och att ett större antal författare gjorde artiklarna extra svårlästa. Dessutom undersökte man vilken sorts ovanliga ord som förekom i texterna. Det visade sig att artiklarna innehöll många rätt formella ord, t.ex. använde många "novel" istället för "new" och ord som "moreover", "distinct" och "therefore" har ökat i användning över tid (samtliga artiklar var på engelska).
Nu är det förståss inte helt lätt att mäta läsbarhet, och man kan diskutera om antal stavelser, meningars längd och mängden svåra ord verkligen fångar det som gör en vetenskaplig artikel svårläst. I en krönika i Nature som diskuterar studien nämns bland annat att man kan slå upp svåra ord, men om en mening är illa konstruerad grammatiskt kan den vara svår att tolka även för någon som är expert på vad nu artikeln handlar om. Likaså är det svårare att läsa en artikel där resonemang och beskrivningar inte hänger ihop eller utelämnar viktiga moment. Efter att ha läst metoddelen i studien från Karolinska skulle jag vilja tillägga att den helt bortser från en viktig aspekt av läsbarhet, nämligen mängden förkortningar. I vissa vetenskapliga discipliner tycks hälften av artiklarna bestå av förkortningar för olika beräknings- eller mätmetoder, vilket definitivt gör dem mer svårgenomträngliga.
Så är detta ett problem? En svårläst artikel tar längre tid att läsa och utvärdera, vilket saktar ner forskningsprocessen. Tillsammas med den kraftiga ökningen i mängden publicerade artiklar inom de flesta fält kan det leda till att forskare inte anser sig hinna göra ordentliga litteraturgenomgångar, utan att de prioriterar att får ut sin egen forskning. Viktiga resultat skulle då kunna bli bortglömda för att de presenterats i en illa skriven artikel. Dessutom är ju själva målet med en artikel att kommunicera forskningsresultat, så är den svårläst motverkar den delvis sitt syfte. Å andra sidan verkar de flesta forskare jag träffat inte läsa andras artiklar från början till slut, utan mest kolla på sammanfattningen och figurerna för att sedan koncentrera sig på den bit de är mest intresserade av. Med tanke på det och på att mängden nya artiklar är praktiskt taget ohanterlig för de flesta vore det kanske bättre att förändra sättet man presenterar resultat på i grunden, snarare än att bara försöka förbättra språket.
Nu finns det ju de som hoppas att det inte bara är andra vetenskapare som ska ta del av ens resultat, utan även en vetgirig allmänhet. Här är svårlästa artiklar med formellt språkbruk absolut ett problem. Å andra sidan är vetenskapliga artiklar framför allt riktade till andra som arbetar inom samma fält, så att kräva att de också ska vara lätta att ta till sig för vetenskapsjournalister eller en bredare allmänhet är att ställa väl höga krav. Ingen text som presenterar fakta, oavsett hur välskriven, kan tillfredsställa alla typer av läsare - det finns alltid en huvudsaklig målgrupp. Dessutom skrivs de flesta vetenskapliga artiklar på engelska, vilket gör det svårt för de delar av allmänheten som inte har engelska som modersmål och har problem med att ta till sig avancerade texter på sitt andra- eller tredjespråk. (Jodå, de finns de som har svårt att läsa engelska. Jag har träffat dem, även på universitetet.) Här tror jag mer på att uppmuntra antingen den enskilde forskaren eller universiteten som sådana att producera även mer populärvetenskapliga texter riktade till vetenskapsjournalister och/eller allmänheten. På så sätt skulle även icke-experter kunna ta del av vetenskapliga framsteg så att säga från källan, men utan att det blir oöverstigligt svårt och tidskrävande.
torsdag 16 mars 2017
Bättre batterier med glas?
Vad har en smartphone, en laptop och en elbil gemensamt? Antagligen flera saker, men den jag tänker på just nu är att de kräver kompakta, säkra, uppladdningsbara batterier. Idag betyder det i regel ett så kallat litium-jon-batteri.
Som i andra batterier (och bränsleceller, faktiskt) är huvudbeståndsdelarna i ett litiumbatteri två elektroder, en positiv och en negativ, åtskilda av en elektrolyt. I fallet med litiumbatterier består den negativa elektrolyten ofta av ett poröst kolmaterial som kan lagra litiumjoner (grafit till exempel), medan den negativa är en kemisk förening av litium och andra grundämnen, ofta kobolt och syre. När batteriet laddas upp flyttar sig positiva litiumjoner från den negativa elektroden genom elektrolyten till den positiva elektroden, där de blir inbäddade i kolmaterialet. Om du sen slår på mobilen eller datorn, eller startar elbilen, börjar batteriet laddas ur. Då flyttar sig litiumjonerna tillbaka till den negativa elektroden, vilket driver en ström av elektroner från den positiva elektroden, genom kretsarna i telefonen eller bilen, tills de återförenas med litiumjonerna i den negativa elektroden.
Nåja, i själva verket är det inte riktigt så enkelt, till stor del på grund av just elektrolyten. Elektrolyten behöver ha egenskaperna att den kan transportera litiumjoner snabbt, samtidigt som den inte får släppa igenom några elektroner (för då blir det kortslutning). I litiumbatterier brukar lösningen på detta vara salter av litium upplösta i vad man kallar ett organiskt lösningsmedel, alltså någon typ av kolväte i vätskeform.
Att ha en vätska i batteriet har sina sidor bara det - den kan ju till exempel läcka ut om det går hål. I just det här fallet finns det dessutom två andra problem. Det ena är att lösningsmedlen är lättantändliga. Det andra är att om de här lösningsmedlen och metalliskt litium funkar ungefär som vatten och olja - de trivs inte ihop. Visserligen ska inte uppladdningsbara litiumbatterier innehålla metalliskt litium, men när de laddas upp kan det bildas metalliskt litium på den positiva elektroden. På grund av hur litium funkar ihop med elektrolyten bildas det då långa nålar eller stavar av litium, ofta kallade dendriter. När dendriterna blir så långa att de når den andra elektroden kortsluts batteriet och det blir väldigt varmt, vilket kan sätta eld på elektrolyten och orsaka en explosion. I moderna litiumbatterier undviker man det här bland annat genom att styra vid vilken spänning batteriet laddas.
Men visst vore det bättre om man kunde hitta en säkrare elektrolyt? Det är det många som tycker, bland annat professor John Goodenough vid Cockrell School of Engineering, University of Texas, Austin. Goodenough med kollegor har nyligen publicerat en artikel i tidskriften Energy and Environmental Science, där de beskriver en helt ny elektrolyt för litium- och natriumbatterier. Den nya elektrolyten är inte en vätska utan ett "glas" - inte som i fönsterglas, utan i betydelsen att atomerna inte sitter i ordning utan lite huller om buller. Det här glaset funkar tydligen betydligt bättre ihop med metalliskt litium, vilket leder till att om det bildas metalliskt litium vid uppladdningen kommer det att sprida sig över gränsskiktet mellan elektroden och elektrolyten istället för att utvecklas till dendriter. Faktum är att Goodenough et al. ser möjligheter att använda metalliskt litium i sig som elektrod, vilket skulle kunna minska batteriets volym.
Utan dendriter, brandrisk och läckage skulle ett batteri med den nya glaselektrolyten kunna vara betydligt säkrare än dagens batterier, men det finns en annan sak som nästan är mer spännande: Man tror att man ska kunna använda den till natriumbatterier, inte bara litium. Natriumjonen är mycket större än litium och tidigare har man inte kunnat använda den i batterier för att transporten genom elektrolyten blir för långsam. Nu hävdar Goodenough med kollegor att den nya elektrolyten kan transportera natrium tillräckligt fort, vilket skulle innebära stora fördelar. Medan litium bara kan utvinnas på ett fåtal latser världen över, och därför är rätt dyrt, finns natrium i regel nära till hands (i vanligt koksalt, NaCl, till exempel). Natriumbatterier skulle därför kunna var ett bättre alternativ om man vill ersätta stora mängder bensindrivna bilar med elbilar - och det verkar det ju finnas många som vill.
Om man vill läsa mer om detta, men inte vill läsa den vetenskapliga artikeln (som faktiskt är tillgänglig gratis, tack Royal Society of Chemistry) har IEEE Spectrum skrivit om den här.
Som i andra batterier (och bränsleceller, faktiskt) är huvudbeståndsdelarna i ett litiumbatteri två elektroder, en positiv och en negativ, åtskilda av en elektrolyt. I fallet med litiumbatterier består den negativa elektrolyten ofta av ett poröst kolmaterial som kan lagra litiumjoner (grafit till exempel), medan den negativa är en kemisk förening av litium och andra grundämnen, ofta kobolt och syre. När batteriet laddas upp flyttar sig positiva litiumjoner från den negativa elektroden genom elektrolyten till den positiva elektroden, där de blir inbäddade i kolmaterialet. Om du sen slår på mobilen eller datorn, eller startar elbilen, börjar batteriet laddas ur. Då flyttar sig litiumjonerna tillbaka till den negativa elektroden, vilket driver en ström av elektroner från den positiva elektroden, genom kretsarna i telefonen eller bilen, tills de återförenas med litiumjonerna i den negativa elektroden.
Nåja, i själva verket är det inte riktigt så enkelt, till stor del på grund av just elektrolyten. Elektrolyten behöver ha egenskaperna att den kan transportera litiumjoner snabbt, samtidigt som den inte får släppa igenom några elektroner (för då blir det kortslutning). I litiumbatterier brukar lösningen på detta vara salter av litium upplösta i vad man kallar ett organiskt lösningsmedel, alltså någon typ av kolväte i vätskeform.
Att ha en vätska i batteriet har sina sidor bara det - den kan ju till exempel läcka ut om det går hål. I just det här fallet finns det dessutom två andra problem. Det ena är att lösningsmedlen är lättantändliga. Det andra är att om de här lösningsmedlen och metalliskt litium funkar ungefär som vatten och olja - de trivs inte ihop. Visserligen ska inte uppladdningsbara litiumbatterier innehålla metalliskt litium, men när de laddas upp kan det bildas metalliskt litium på den positiva elektroden. På grund av hur litium funkar ihop med elektrolyten bildas det då långa nålar eller stavar av litium, ofta kallade dendriter. När dendriterna blir så långa att de når den andra elektroden kortsluts batteriet och det blir väldigt varmt, vilket kan sätta eld på elektrolyten och orsaka en explosion. I moderna litiumbatterier undviker man det här bland annat genom att styra vid vilken spänning batteriet laddas.
Men visst vore det bättre om man kunde hitta en säkrare elektrolyt? Det är det många som tycker, bland annat professor John Goodenough vid Cockrell School of Engineering, University of Texas, Austin. Goodenough med kollegor har nyligen publicerat en artikel i tidskriften Energy and Environmental Science, där de beskriver en helt ny elektrolyt för litium- och natriumbatterier. Den nya elektrolyten är inte en vätska utan ett "glas" - inte som i fönsterglas, utan i betydelsen att atomerna inte sitter i ordning utan lite huller om buller. Det här glaset funkar tydligen betydligt bättre ihop med metalliskt litium, vilket leder till att om det bildas metalliskt litium vid uppladdningen kommer det att sprida sig över gränsskiktet mellan elektroden och elektrolyten istället för att utvecklas till dendriter. Faktum är att Goodenough et al. ser möjligheter att använda metalliskt litium i sig som elektrod, vilket skulle kunna minska batteriets volym.
Utan dendriter, brandrisk och läckage skulle ett batteri med den nya glaselektrolyten kunna vara betydligt säkrare än dagens batterier, men det finns en annan sak som nästan är mer spännande: Man tror att man ska kunna använda den till natriumbatterier, inte bara litium. Natriumjonen är mycket större än litium och tidigare har man inte kunnat använda den i batterier för att transporten genom elektrolyten blir för långsam. Nu hävdar Goodenough med kollegor att den nya elektrolyten kan transportera natrium tillräckligt fort, vilket skulle innebära stora fördelar. Medan litium bara kan utvinnas på ett fåtal latser världen över, och därför är rätt dyrt, finns natrium i regel nära till hands (i vanligt koksalt, NaCl, till exempel). Natriumbatterier skulle därför kunna var ett bättre alternativ om man vill ersätta stora mängder bensindrivna bilar med elbilar - och det verkar det ju finnas många som vill.
Om man vill läsa mer om detta, men inte vill läsa den vetenskapliga artikeln (som faktiskt är tillgänglig gratis, tack Royal Society of Chemistry) har IEEE Spectrum skrivit om den här.
fredag 6 januari 2017
Bland beräkningar och bränsleceller
När jag höll mitt licentiatseminarium om ett elektrolytmaterial för bränsleceller för snart fyra år sen fick jag frågan om vad jag såg som de största problemen med att ersätta förbränningsmotorer och bensin med bränsleceller och vätgas. Mitt svar, som orsakade viss munterhet i publiken, var att problemen var framställning, förvaring och förbränning av vätgas. Hade någon frågat mig idag hade jag nog svävat lite mer på målet eftersom det är längre sen jag arbetade med de här sakerna, men i princip kvarstår problemen. För att få en ordentlig miljömässig vinst av att byta till väte som bränsle behöver man kunna framställa det effektivt med hjälp av förnybar (eller åtminstone klimatneutral) energi, förvara den på ett säkert och praktiskt sätt som möjliggör att snabbt fylla tanken på en bil, och förbränna den i en bränslecell som håller en rimlig temperatur och en rimlig tillverkningskostnad.
Enligt en text i IEEE Spectrum som jag fick syn på för ett tag sen har man gjort vissa framsteg när det gäller det där med förvaringen. Standardmetoden för att förvara vätgas (och andra gaser för den delen) är i gasflaskor eller tankar under högt tryck. Den förvaringsmetoden har vissa problem, t.ex. risk för explosion om temperaturen blir för hög. Det är möjligt att riskerna skulle gå att hantera, men många som förespråkar vätgas som bränsle skulle hellre se en annan variant: Att man fyller tanken med något annat material som vätgasen sen kan pumps in i och binda till. Det är lite som att förvara vatten i en tvättsvamp istället för i en flaska, förutom att vatten inte kräver flera atmosfärers tryck. Detta ställer dock stora krav på förvaringsmaterialet: Det ska kunna rymma mycket vätgas, så att man kan köra långt på en tank, det ska vara lätt, och vätgasen måste binda tillräckligt starkt till det för att det ska vara stabilt men tillräckligt svagt för att man ska kunna fylla eller tömma tanken fort. Lösningen på problemet antas i regel vara porösa material med många små hålrum. Hålrummen gör både materialet lättare och ger det större yta, d.v.s. mer plats för vätemolekylerna att fastna på.
I artikeln som IEEE Spectrum hänvisar till är det porösa materialet ett nätverk av grafen-lager som sitter ihop med hjälp av nanorör av bornitrid. Bornitrid består som namnet antyder av grundämnena bor och kväve, och kan på samma sätt som grafen framställas i skikt som bara är en enda atom tjocka. Det kan också formas till nanorör, mycket mycket små ihåliga rör vars vägg är ett enda lager atomer. Artikeln bygger på datorsimuleringar av ett nätverk av grafen och bornitrid, och de simuleringarna visar att det resulterande materialet skulle kunna rymma stora mängder vätgas, samtidigt som det skulle vara väldigt lätt.
Betyder det att man har löst förvaringsproblemet för vätgas? Nej, tyvärr inte, även om det här materialet verkar lovande. Det har framställts i laboratorium än, så om det visar sig vara väldigt svårt att tillverka blir det ändå inte så intressant att använda praktiskt. Att man kan räkna ut att materialet är bra för vätelagring borde dock göra det mycket mer intressant att faktiskt försöka framställa det - så vem vet, vi kanske får se det inom några år.
Enligt en text i IEEE Spectrum som jag fick syn på för ett tag sen har man gjort vissa framsteg när det gäller det där med förvaringen. Standardmetoden för att förvara vätgas (och andra gaser för den delen) är i gasflaskor eller tankar under högt tryck. Den förvaringsmetoden har vissa problem, t.ex. risk för explosion om temperaturen blir för hög. Det är möjligt att riskerna skulle gå att hantera, men många som förespråkar vätgas som bränsle skulle hellre se en annan variant: Att man fyller tanken med något annat material som vätgasen sen kan pumps in i och binda till. Det är lite som att förvara vatten i en tvättsvamp istället för i en flaska, förutom att vatten inte kräver flera atmosfärers tryck. Detta ställer dock stora krav på förvaringsmaterialet: Det ska kunna rymma mycket vätgas, så att man kan köra långt på en tank, det ska vara lätt, och vätgasen måste binda tillräckligt starkt till det för att det ska vara stabilt men tillräckligt svagt för att man ska kunna fylla eller tömma tanken fort. Lösningen på problemet antas i regel vara porösa material med många små hålrum. Hålrummen gör både materialet lättare och ger det större yta, d.v.s. mer plats för vätemolekylerna att fastna på.
I artikeln som IEEE Spectrum hänvisar till är det porösa materialet ett nätverk av grafen-lager som sitter ihop med hjälp av nanorör av bornitrid. Bornitrid består som namnet antyder av grundämnena bor och kväve, och kan på samma sätt som grafen framställas i skikt som bara är en enda atom tjocka. Det kan också formas till nanorör, mycket mycket små ihåliga rör vars vägg är ett enda lager atomer. Artikeln bygger på datorsimuleringar av ett nätverk av grafen och bornitrid, och de simuleringarna visar att det resulterande materialet skulle kunna rymma stora mängder vätgas, samtidigt som det skulle vara väldigt lätt.
Betyder det att man har löst förvaringsproblemet för vätgas? Nej, tyvärr inte, även om det här materialet verkar lovande. Det har framställts i laboratorium än, så om det visar sig vara väldigt svårt att tillverka blir det ändå inte så intressant att använda praktiskt. Att man kan räkna ut att materialet är bra för vätelagring borde dock göra det mycket mer intressant att faktiskt försöka framställa det - så vem vet, vi kanske får se det inom några år.
lördag 15 oktober 2016
Vad vet vi om vad som händer i ett AI?
Det finns ett problem som dyker upp på bloggen så här års: Vad ska man egentligen skriva om Nobelpriset, förutom "så intressant!"? Jag menar, det är i regel väldigt intressant, men det finns också i regel många andra som inte bara kan mer om upptäckten utan som också faktiskt skriver om den, eftersom det är så uppmärksammat. Därför tänker jag, trots att årets pris är lite extra intressant för mig eftersom det har med fasta tillståndets fysik att göra, blogga om något helt annat. Så eftersom det var Ada Lovelace-dagen i onsdags, vad sägs om en reflektion på temat artificiell intelligens?
Mina grundkunskaper om AI är visserligen över 10 år gamla och härrör från en kurs i filosofi (ja, faktiskt), men även där var man noga med att skilja på "good old-fashioned artificial intelligence" (GOFAI) och nyare metoder som använder modeller av nervsystemet, kallade artificiella neurala nätverk (ANN), och tränar dem till att utföra olika uppgifter. GOFAI bygger på att man programmerar in tämligen specifika instruktioner som låter programmet agera "intelligent": Om X, gör A, annars om Y, gör B, annars gör C. Datorn Deep Blue som slog Gary Kasparov i schack är ett exempel, på så sätt att den var beroende av fördefinierad heuristik - en databas av tumregler för vad som är ett bra schackdrag, definierade av människor när programmet skrevs.
Med ett ANN, å andra sidan, handlar det om att skapa ett system som kan lära sig saker. De neurala nätverk som jag läste om för 10 år sen hade ett antal noder som var kopplade till varandra. Styrkan i kopplingarna kunde justeras beroende på vad systemet skulle lära sig, något som skedde genom att man gav en viss indata tillsammans med "rätt svar" för indatan i fråga. Beroende på hur väl systemets svar och rätt svar stämde överens ändrades styrkan i kopplingarna mellan noderna (har för mig att det handlade om att känna igen siffror i det lilla ANN vi fick göra datorlaborationer på). Vad jag förstår är det mer avancerade och komplexa varianter av ANN som man syftar på när man idag pratar om "deep learning" i datorsammanhang - just att man tränar sitt system att utföra en viss uppgift, men låter det hitta lösningarna själv i stället för att försöka programmera in en lösning på varje tänkbart problem. (Det förklarar varför AlphaGo kan göra drag i go som ingen människa någonsin använt, medan Deep Blue var hänvisad till mänsklig kunskap om vad som är vettigt att göra i schack.)
Men om ett ANN kommer fram till hur den ska lösa ett problem - känna igen en bild, till exempel - genom en sådan träningsprocess, är det säkert att vi förstår hur lösningen ser ut och varför? Tydligen inte, enligt en nyhetsartikel som dök upp i tidskriften Nature för ett tag sen. I artikeln ger forskare inom området exempel på hur fel det kan bli om ett ANN lär in något som plötsligt inte stämmer i vissa situationer, så att det till exempel misstar en sicksacklinje för en sjösjärna på en bild. Artikeln beskriver hur man strävar efter att göra ANN både mer transparenta, så att man ska kunna förstå i efterhand hur nätverket arbetar, och svårare att lura. Dock finns det också de som hävdar att ANN blir komplexa för att världen är komplex, och att en del av det som ett ANN lär sig inte går att uttrycka på ett bra sätt i ord eller formler - att ett ANN kan ha tillägnat sig samma sorts tyst kunskap som människor som är oerhört skickliga på exempelvis ett hantverk men inte kan förklara hur de gör.
Det är intressant att man har börjat försöka göra ANN mer transparenta och förstå hur deras inlärda lösningar ser ut. Det vore också intressant om det kunde lära oss något om hur vi själva lär oss saker, eller om så kallad tyst kunskap. Framför allt tror jag dock att det är viktigt att man tänker på hur de här systemen fungerar när man talar om möjligheter och risker med AI. Förvånansvärt ofta utgår den diskussionen från att vi fortfarande förstår precis hur de maskiner vi bygger arbetar - och riktigt så enkelt är det tydligen inte längre.
Mina grundkunskaper om AI är visserligen över 10 år gamla och härrör från en kurs i filosofi (ja, faktiskt), men även där var man noga med att skilja på "good old-fashioned artificial intelligence" (GOFAI) och nyare metoder som använder modeller av nervsystemet, kallade artificiella neurala nätverk (ANN), och tränar dem till att utföra olika uppgifter. GOFAI bygger på att man programmerar in tämligen specifika instruktioner som låter programmet agera "intelligent": Om X, gör A, annars om Y, gör B, annars gör C. Datorn Deep Blue som slog Gary Kasparov i schack är ett exempel, på så sätt att den var beroende av fördefinierad heuristik - en databas av tumregler för vad som är ett bra schackdrag, definierade av människor när programmet skrevs.
Med ett ANN, å andra sidan, handlar det om att skapa ett system som kan lära sig saker. De neurala nätverk som jag läste om för 10 år sen hade ett antal noder som var kopplade till varandra. Styrkan i kopplingarna kunde justeras beroende på vad systemet skulle lära sig, något som skedde genom att man gav en viss indata tillsammans med "rätt svar" för indatan i fråga. Beroende på hur väl systemets svar och rätt svar stämde överens ändrades styrkan i kopplingarna mellan noderna (har för mig att det handlade om att känna igen siffror i det lilla ANN vi fick göra datorlaborationer på). Vad jag förstår är det mer avancerade och komplexa varianter av ANN som man syftar på när man idag pratar om "deep learning" i datorsammanhang - just att man tränar sitt system att utföra en viss uppgift, men låter det hitta lösningarna själv i stället för att försöka programmera in en lösning på varje tänkbart problem. (Det förklarar varför AlphaGo kan göra drag i go som ingen människa någonsin använt, medan Deep Blue var hänvisad till mänsklig kunskap om vad som är vettigt att göra i schack.)
Men om ett ANN kommer fram till hur den ska lösa ett problem - känna igen en bild, till exempel - genom en sådan träningsprocess, är det säkert att vi förstår hur lösningen ser ut och varför? Tydligen inte, enligt en nyhetsartikel som dök upp i tidskriften Nature för ett tag sen. I artikeln ger forskare inom området exempel på hur fel det kan bli om ett ANN lär in något som plötsligt inte stämmer i vissa situationer, så att det till exempel misstar en sicksacklinje för en sjösjärna på en bild. Artikeln beskriver hur man strävar efter att göra ANN både mer transparenta, så att man ska kunna förstå i efterhand hur nätverket arbetar, och svårare att lura. Dock finns det också de som hävdar att ANN blir komplexa för att världen är komplex, och att en del av det som ett ANN lär sig inte går att uttrycka på ett bra sätt i ord eller formler - att ett ANN kan ha tillägnat sig samma sorts tyst kunskap som människor som är oerhört skickliga på exempelvis ett hantverk men inte kan förklara hur de gör.
Det är intressant att man har börjat försöka göra ANN mer transparenta och förstå hur deras inlärda lösningar ser ut. Det vore också intressant om det kunde lära oss något om hur vi själva lär oss saker, eller om så kallad tyst kunskap. Framför allt tror jag dock att det är viktigt att man tänker på hur de här systemen fungerar när man talar om möjligheter och risker med AI. Förvånansvärt ofta utgår den diskussionen från att vi fortfarande förstår precis hur de maskiner vi bygger arbetar - och riktigt så enkelt är det tydligen inte längre.
tisdag 26 juli 2016
Deal with the feelz: what Trump has in common with the Swedish Green Party
Reality is that which, when you stop believing in it, doesn't go away.
- Philip K. Dick
I've become a bit of a fan of John Oliver and the HBO show Last Week Tonight. I like the jokes (obviously), but also the amount of research that goes into them. Last Week Tonight is comedy, but it appears to be comedy intent on bringing to your attention things you don't normally think or hear about. (Also, this thing about science communication.)
Of course, Oliver also brings up things that are very much on everyone's mind. Like last Sunday, when he talked about the Republican National Convention and how Donald Trump is now one step closer to becoming president of the USA. (Which is terrifying, by the way.) Oliver made a very valid point: There is a surprising amount of talk about feelings from the Trump side. Not just any feelings, either, but feelings about things like immigration and crime rates that are allowed to overshadow any available facts on the matter. In one clip from CNN, a reporter asks Republican Newt Gingrich about crime rates, stating that the rate of violent crime is on a general downwards trend in the US. Gingrich completely dismisses this, saying that people feel that crime has become more prevalent and that as a politician, he's going to go with what people feel.
From a Swedish perspective it would be easy to dismiss this as general American weirdness, but what struck me was that I distinctly remember reading almost exactly those same words before, but in Swedish and on a very different topic. No, it wasn't about immigration. It was some ten years ago, it was by a representative of the Swedish Green Party (arguably the opposite of Republicans politically speaking) and it was about electromagnetic hypersensitivity. I'm unfortunately unable to find the quote at the moment, but the gist was the same as in the interview with Gingrich: Your research and statistics do not matter, because people have strong feelings on this issue.
Based on these two datapoints (which is not at all conclusive, but good enough for a rambling blog post), it seems that feelings overshadowing facts is something that happens across the political spectrum, but on different issues (for example, your Green Party member might scoff at research suggesting that electromagnetic hypersensitivity doesn't exist or homeopathy is bunk, but will cling to the statistics until their knuckles whiten when global warming is brought up). And of course, the other side in the debate will counter with facts, facts, and probably some name-calling, and finally throw up their hands and possibly label their opponents as "fact resistant". It seems to me that we are simultaneously taking the feelings and experiences we agree with too seriously, by treating them as reliable facts, and not taking the feelings we don't like seriously enough, by not acknowledging that feelings don't respond well to fact-based arguments (and that people won't stop feeling the way they do because you tell them they are stupid and horrible).
To make matters more complicated, the tendency to accept feelings and personal experiences as fact can come from good intentions. You might see the suffering of someone who appears to be hypersensitive to WiFi, or the fear of someone who feels unsafe in their neighbourhood, and you don't want to insult them by suggesting that their feelings are unwarranted. After all, only they know what their feelings and experiences are, right?
Well, yes. But feelings and thoughts are not necessarily accurate representations of reality, and experiences will be interpreted differently depending on your preexisting beliefs. This does not mean that the feeling or experience should be dismissed outright, but that it can be beneficial to regard it from a different perspective. For example, if we accept that the symptoms denoted as electromagnetic hypersensitivity are not caused by electromagnetic radiation, it may be possible to uncover the real cause. If a feeling of insecurity is not caused by an actual increase in crime, there may be another reason.
The point, to the extent that I have one, is that I wish there was a way to talk about all these feelings and experiences in a way that acknowledges people's right to feel what they feel, but still make it possible to discuss the facts and underlying reality. It's wouldn't stop Trump, of course, but in time it might make it a little more difficult for the local populists to refer to 'how ordinary people think/feel' as if that was the only thing that mattered. Of course, the Green Party might also face increased difficulty in promoting their favourite alt-med diagnoses, but that might be a good thing, too.
- Philip K. Dick
I've become a bit of a fan of John Oliver and the HBO show Last Week Tonight. I like the jokes (obviously), but also the amount of research that goes into them. Last Week Tonight is comedy, but it appears to be comedy intent on bringing to your attention things you don't normally think or hear about. (Also, this thing about science communication.)
Of course, Oliver also brings up things that are very much on everyone's mind. Like last Sunday, when he talked about the Republican National Convention and how Donald Trump is now one step closer to becoming president of the USA. (Which is terrifying, by the way.) Oliver made a very valid point: There is a surprising amount of talk about feelings from the Trump side. Not just any feelings, either, but feelings about things like immigration and crime rates that are allowed to overshadow any available facts on the matter. In one clip from CNN, a reporter asks Republican Newt Gingrich about crime rates, stating that the rate of violent crime is on a general downwards trend in the US. Gingrich completely dismisses this, saying that people feel that crime has become more prevalent and that as a politician, he's going to go with what people feel.
From a Swedish perspective it would be easy to dismiss this as general American weirdness, but what struck me was that I distinctly remember reading almost exactly those same words before, but in Swedish and on a very different topic. No, it wasn't about immigration. It was some ten years ago, it was by a representative of the Swedish Green Party (arguably the opposite of Republicans politically speaking) and it was about electromagnetic hypersensitivity. I'm unfortunately unable to find the quote at the moment, but the gist was the same as in the interview with Gingrich: Your research and statistics do not matter, because people have strong feelings on this issue.
Based on these two datapoints (which is not at all conclusive, but good enough for a rambling blog post), it seems that feelings overshadowing facts is something that happens across the political spectrum, but on different issues (for example, your Green Party member might scoff at research suggesting that electromagnetic hypersensitivity doesn't exist or homeopathy is bunk, but will cling to the statistics until their knuckles whiten when global warming is brought up). And of course, the other side in the debate will counter with facts, facts, and probably some name-calling, and finally throw up their hands and possibly label their opponents as "fact resistant". It seems to me that we are simultaneously taking the feelings and experiences we agree with too seriously, by treating them as reliable facts, and not taking the feelings we don't like seriously enough, by not acknowledging that feelings don't respond well to fact-based arguments (and that people won't stop feeling the way they do because you tell them they are stupid and horrible).
To make matters more complicated, the tendency to accept feelings and personal experiences as fact can come from good intentions. You might see the suffering of someone who appears to be hypersensitive to WiFi, or the fear of someone who feels unsafe in their neighbourhood, and you don't want to insult them by suggesting that their feelings are unwarranted. After all, only they know what their feelings and experiences are, right?
Well, yes. But feelings and thoughts are not necessarily accurate representations of reality, and experiences will be interpreted differently depending on your preexisting beliefs. This does not mean that the feeling or experience should be dismissed outright, but that it can be beneficial to regard it from a different perspective. For example, if we accept that the symptoms denoted as electromagnetic hypersensitivity are not caused by electromagnetic radiation, it may be possible to uncover the real cause. If a feeling of insecurity is not caused by an actual increase in crime, there may be another reason.
The point, to the extent that I have one, is that I wish there was a way to talk about all these feelings and experiences in a way that acknowledges people's right to feel what they feel, but still make it possible to discuss the facts and underlying reality. It's wouldn't stop Trump, of course, but in time it might make it a little more difficult for the local populists to refer to 'how ordinary people think/feel' as if that was the only thing that mattered. Of course, the Green Party might also face increased difficulty in promoting their favourite alt-med diagnoses, but that might be a good thing, too.
onsdag 13 juli 2016
MAX IV och vad vi kan se
För en knapp månad sedan invigdes en forskningsanläggning som kallas MAX IV utanför Lund. I MAX IV accelereras elektroner till mycket höga hastigheter och leds in i en cirkulär bana. På grund av den kontinuerliga accelerationen (för att stanna i den cirkulära banan måste ju riktningen hela tiden ändras) ger elektronerna ifrån sig synkrotronstrålning, elektromagnetisk strålning med ett brett spektrum från radiovågor till röntgenstrålning. MAX IV är den mest intensiva synkrotronstrålningskällan i världen.
Så vad ska den vara bra för?
Ett sätt att förstå vad MAX IV är bra för är att fundera över gränserna för vad vi kan se. Det mänskliga ögat kan i regel urskilja saker ner till bredden på ett hårstrå, runt 20 mikrometer. I ett vanligt ljusmikroskop kan vi få syn på långt mindre saker, men det finns en gräns: För att vi ska kunna urskilja detaljer måste ljuset vi använder ha tillräckligt kort våglängd. Exakt hur kort den måste vara beror på hur bra mikroskopet är och kan beräknas med något som kallas Abbes kriterium, men tumregeln är strax under halva våglängden. Synligt ljus har våglängder mellan 0.4 och 0.7 mikrometer, eller 400 till 700 nanometer. Vi kan alltså som bäst se detaljer på några hundra nanometer.
Men om vi vill se nanopartiklar, som kan vara nere på tiotals nanometer? Eller var de enskilda atomerna i en molekyl sitter? Avstånden mellan atomer i en molekyl är oftast runt ett par Ångström, eller tiondels nanometer, tusen gånger mindre än vad vi kan urskilja med synligt ljus. För att studera sådana saker måste vi hitta något som har kortare våglängd, och det är här den bredspektriga synkrotronstrålningen från anläggningar som MAX IV kommer in i bilden. Man kan filtrera ut strålning med rätt våglängd för att studera ett visst material eller strukturen i ett visst prov. Röntgenstrålning, till exempel, har våglängder mellan 0.1 och 10 nanometer, så den är synnerligen lämplig för att kolla på atomers positioner, medan nanopartiklar kanske kan studeras med UV-ljus.
Så om vi nu vet hur våra molekyler och nanostrukturer ser ut, vad gör vi med den kunskapen? En sak vi kan göra är att börja fundera på hur vi kan ändra på den för att ge den egenskaper som vi vill ha. Molekylerna skulle till exempel kunna vara potentiella läkemedel vars egenskaper man vill förstå bättre.
Så det är något av vad MAX IV är bra för.
Så vad ska den vara bra för?
Ett sätt att förstå vad MAX IV är bra för är att fundera över gränserna för vad vi kan se. Det mänskliga ögat kan i regel urskilja saker ner till bredden på ett hårstrå, runt 20 mikrometer. I ett vanligt ljusmikroskop kan vi få syn på långt mindre saker, men det finns en gräns: För att vi ska kunna urskilja detaljer måste ljuset vi använder ha tillräckligt kort våglängd. Exakt hur kort den måste vara beror på hur bra mikroskopet är och kan beräknas med något som kallas Abbes kriterium, men tumregeln är strax under halva våglängden. Synligt ljus har våglängder mellan 0.4 och 0.7 mikrometer, eller 400 till 700 nanometer. Vi kan alltså som bäst se detaljer på några hundra nanometer.
Men om vi vill se nanopartiklar, som kan vara nere på tiotals nanometer? Eller var de enskilda atomerna i en molekyl sitter? Avstånden mellan atomer i en molekyl är oftast runt ett par Ångström, eller tiondels nanometer, tusen gånger mindre än vad vi kan urskilja med synligt ljus. För att studera sådana saker måste vi hitta något som har kortare våglängd, och det är här den bredspektriga synkrotronstrålningen från anläggningar som MAX IV kommer in i bilden. Man kan filtrera ut strålning med rätt våglängd för att studera ett visst material eller strukturen i ett visst prov. Röntgenstrålning, till exempel, har våglängder mellan 0.1 och 10 nanometer, så den är synnerligen lämplig för att kolla på atomers positioner, medan nanopartiklar kanske kan studeras med UV-ljus.
Så om vi nu vet hur våra molekyler och nanostrukturer ser ut, vad gör vi med den kunskapen? En sak vi kan göra är att börja fundera på hur vi kan ändra på den för att ge den egenskaper som vi vill ha. Molekylerna skulle till exempel kunna vara potentiella läkemedel vars egenskaper man vill förstå bättre.
Så det är något av vad MAX IV är bra för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)