De senaste veckorna har jag på min fritid gått en kurs i kreativt skrivande. Efter förra kurstillfället pratade jag lite med en av de andra deltagarna, en trevlig något äldre dam som arbetar som lärare. Det föll sig så att hon frågade vad jag arbetar med och jag förklarade att jag är doktorand i teoretisk fysik.
- Ja, det är ju det värsta... då måste du ha svett under armarna, replikerade damen.
- Tja... det kanske jag har i och för sig, sade jag lite förvånat.
- Jamen du vet, teoretiska fysiker är ju ofta killar med svettringar under armarna.
Jag blev inte speciellt förvånad över själva åsikten, även om sättet den framfördes på var ovanligt spontant. Bilden av fysikern som en man med ganska litet intresse för utseende och liknande är ganska vanligt förekommande, och när man tänker efter så är ju faktiskt de flesta av mina kollegor män (några framträdande svettringar har jag inte lagt märke till).
Man kan ju fråga sig varför det är så? Något som fortfarande brukar komma upp är eventuella biologiska skillnader mellan den manliga och kvinnliga hjärnan, där den manliga skulle vara bättre utrustad för logik och matematik, och därmed för naturvetenskap. Det har skrivits mycket om detta, oftast i ett väldigt uppskruvat tonläge både från de som hävdar att skillnaderna är viktiga och de som hävdar att de inte är det. Mer
sansade bedömningar pekar dock på att skillnaderna i kognitiv förmåga är ganska små: Män har generellt lite lättare att orientera sig i rummet och skulle därför kunna vara bättre på geometri medan kvinnor överlag har en starkare språklig förmåga och bättre minne (egenskaper som också kan vara till hjälp i en vetenskaplig karriär, för övrigt). Lägger man ihop detta med att graden av begåvning är mer spridd hos män kan man kanske ana att riktiga supergenier på det matematiska området oftare är män.
I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg två saker: Att kvinnliga genier kan vara ovanligare betyder inte att de inte finns. Världens första programmerare
Ada Lovelace och matematikern
Emmy Noether kan nog aspirera på genistatus, liksom
Marie Curie som lyckades med konststycket att få Nobelpris två gånger. För det andra måste man inte vara ett supergeni för att lyckas inom matematik och naturvetenskap. Om alla fysiker var tvungna att hålla
Einsteins eller
Hawkings nivå skulle många av mina kollegor få ge upp, både manliga och kvinnliga. Det faktum att det finns många framgångsrika kvinnliga forskare visar helt enkelt att kvinnor kan - punkt.
Så varför så få kvinnliga fysiker? Jag tror att det kan ha med just bilden av fysikern att göra. Min kurskamrat på Kreativt skrivande måste ju inte vara representativ för vad alla tror, men en fjorton-femtonåring som ska välja utbildning och som får höra att alla fysiker är män med svettringar under armarna blir nog inte så attraherad av yrket. Personer i omgivningen med samma bild av hur en fysiker är kanske inte är så positiva heller. Jag tycker det är tråkigt att fysik och naturvetenskap över huvud taget så ofta associeras med enbart män, inte för att alla kvinnor måste bli naturvetare utan för att det riskerar att skrämma bort personer som hade kunnat bli utmärkta fysiker, kemister, matematiker, biologer och ingenjörer. Med eller utan svettringar under armarna.
