Så har vi fått reda på vilka årets Nobelpristagare är - utom i ekonomi förstås, men personligen är jag mest intresserad av fysikpriset. Som bekant delas det i år av tre personer, hälften går till Arthur Ashkin för utvecklandet av den optiska pincetten och andra hälften till Gérard Mourou och Donna Strickland för deras metod att alstra högintensiva, korta laserpulser. Båda upptäckterna är av den sorten som leder vidare till andra upptäckter eftersom de möjliggör nya sätt att studera olika fenomen. Som vanligt är det väldigt intressant, och som vanligt är Kungliga Vetenskapsakademins populärvetenskapliga sammanfattning läsvärd.
Emellertid har det blivit en del uppmärksamhet kring en annan aspekt: Donna Strickland är den tredje kvinnan som fått ett Nobelpris i fysik under de knappt 120 år priset delats ut.
Min Nobel-spådom är att vi kommer att få se den fjärde, femte och sjätte kvinnliga Nobelpristagaren i fysik inom de närmaste tolv åren.
Nej, jag pratar inte om kvotering. Jag pratar om att Nobelprisen helt enkelt börjar komma ikapp de förändringar i samhället som gjort att kvinnor och män fått mer jämlika förutsättningar inom akademin.
Tänk på hur mycket Nobelprisen släpar efter de
upptäkter de belönar. Årets Nobelpris handlar om upptäkter som gjordes
1985 (pulslasern) och 1986 (optisk pincett). Donna Strickland är 59, ungefär jämnårig med många
av de kvinnliga professorer jag själv träffat på under min tid i
akademin. Även om jag förstått att deras karriärer inte direkt varit nån
dans på rosor så är det ett faktum att de delvis vuxit upp och inlett sina
karriärer under 60- och 70-talen - en period då samhällsutvecklingen,
och kanske framför allt andravågsfeminismens inflytande, medförde stora
förändringar i synen på kvinnor på arbetsmarknaden över huvud taget.
Nobelprisen kommer alltså inom kort med nödvändighet att börja belöna upptäkter som gjorts efter jämställdhetens senaste stora genombrott i Europa och USA (som trots allt är de regioner som genererat flest Nobelpristagare hittills). Samtidigt börjar vi som samhälle röra oss bort från idén om att forskningsframsteg är beroende av en ensam, genial forskare och mot den mer verklighetsnära insikten om att forskning faktiskt oftast utförs i grupp. Min gissning är att dessa två strömningar tillsammans kommer att leda till en större andel kvinnliga pristagare i framtiden.
Tidigare kvinnliga Nobelpristagare:
Den första (1903) var Marie Curie som forskade inom radioaktivitet och joniserande strålning och delade priset med sin make Pierre Curie och kollegan Henri Bequerel. Enligt uppgift hade Nobelkommittén först inte tänkt inkludera madame Curie, men matematikern Gösta Mittag-Leffler (bror till författaren Ann-Charlotte Leffler, och för övrigt involverad när Sonja Kovalevskaja fick sin välförtjänta professur i matematik, men det är en annan historia) skvallrade för Pierre Curie, som insisterade på att hans hustrus insatser också skulle belönas.
Den andra kvinnliga Nobelpristagaren i fysik (1963) var teoretikern Maria Goeppert Mayer, som inte är lika känd men som man kan läsa mer om i en utmärkt artikel i Physics Today som publicerades nyligen. Där får man bland annat veta att det trots hennes exceptionella arbete dröjde 30 år efter hennes disputation innan hon fick en fast, betald tjänst. Vid flera tillfällen under sin karriär forskade hon utan både anställning och lön, vilket var möjligt delvis just för att hon var teoretiker och därmed inte behövde något laboratorium.
(Sen finns det ju de andra. Det har blivit lite av en sport bland fysiker med intresse för ämnets historia att fundera ut vilka kvinnor ur det förflutna som hade fått ett Nobelpris om de varit verksamma idag, men som blev utan på grund av de tid de levde i. Det första namn som nämns brukar vara Lise Meitner, som i så fall antagligen borde ha delat priset med Otto Hahn 1944, tätt följt av Emmy Noether. Samt Jocelyn Bell Burnell, vars handledare fick Nobelpris för arbete hon varit med om att genomföra.)
