Nån strax före julen 2016 kom jag i kontakt med en nätt liten pocketbok med titeln The rightful place of science: Science on the Verge. Boken i fråga är en del i en serie utgiven av Consortium for Science, Policy and Outcomes vid Arizona State University och belyser de problem som finns inom vetenskapen idag och vetenskapens roll i samhället. När jag började läsa märkte jag att boken, som består av sex texter författade av experter inom naturvetenskap och vetenskapsteori, är både intressant och irriterande samt kräver en rätt noggrann genomläsning. Därför har jag bestämt mig för att gå igenom den kapitel för kapitel här på bloggen.
Den första texten har titeln Who will solve the crisis in science? och är skriven av Andrea Saltelli, vars huvudsakliga forskningsområde är statistisk analys av matematiska och beräkningsmässiga modeller; Jerome R. Ravetz, matematiker i grunden men nu verksam inom vetenskapsteori; samt Silvio Funtowicz, ytterligare en matematiker som ägnar sig åt kopplingen mellan vetenskap och samhälle. Krisen inom vetenskapen som titeln syftar på handlar om bristande kvalité i vetenskapliga publikationer. Författarna argumenterar för att lösningen på vetenskapens kris är att öka allmänhetens deltagande i utvärderingen av forskningsresultat, speciellt i situationer där forskningsresultaten utgör grund för politiska beslut.
Problemet i sig är rätt välkänt: Många vetenskapliga artiklar innehåller resultat som inte kan reproduceras, det är relativt vanligt att artiklar dras tillbaka för att det upptäcks fel i dem, det finns tidskrifter som publicerar vilken smörja som helst bara de får tillräckligt betalt och den så kallade peer review-processen, där andra forskare granskar artikar innan publicering, funkar ibland så dåligt att det närmast blivit en sport att försöka få nonsensartiklar accepterade (nu senast med Star Wars-tema).
När Saltelli et al. redogör för vad vetenskapssamhället försöker göra åt problemen lutar de sig mestadels mot medicinprofessorn John P.A. Ioannidis texter, bland annant artikeln Why most published research findings are false från 2005 och How to make more published research true från 2014. Ioannidis föreslår en rad åtgärder som syftar till att öka andra forskares insyn i forskningsprocessen (t.ex. mer samarbete och registrering av studier i förväg), bättre användning av statistik och mer seriös peer review. Saltelli et al. refererar också till den så kallade San Fransisco-deklarationen om bedöming av vetenskap, som försöker tackla problemet med missvisande kvalitetsmått inom forskningen (t.ex. så kallade "impact factors").
Saltelli et al. har sin egen uppfattning om orsakerna till kvalitetsproblemen inom vetenskapen, en uppfattning som till stor del bygger på Ravetzs och Funtowiczs tidigare arbeten. De tar upp hur vetenskapssamhällets ständiga tillväxt, med fler och fler aktiva forskare och mer och mer publicerat material, innebär att man inte kan ha nära kontakt med alla forskare inom samma fält. Det gör att gruppen forskare blir mindre sammanhållen och den sociala kontrollen minskar, samt leder till ett större behov av att försöka kvantifiera forskningskvalité med hjälp av impact factors och h-index. En annan förklaringsmodell som framhålls är att vetenskapliga fakta blivit mer och mer av en vara, vilket i sig bidrar till försämrad forskningetik. Författarna lägger stor vikt på enskilda forskares etiska ställningstaganden och arbetsmoral, och hur den påverkas av att forskning "har utvecklats från att var ett kall, till att vara en karriär, och slutligen, på 2000-talet, ett osäkert jobb" (min övers.)
Stycket där författarna omdefinierar problemet som en konsekvens av vetenskapssamhällets expansion och en förändrad syn på vetenskap är utan tvekan det mest tänkvärda i hela texten och bidrar med ett perspektiv som kanske inte ligger lika nära till hands för någon som är aktiv forskare inom naturvetenskap och medicin. Tyvärr är det avslutande stycket om möjliga åtgärder inte alls lika givande. Jag upplever det också som mer svårtillgängligt, mycket på grund av att författarna inte definierar och förklarar flera av de begrepp och teorier de lånar från vetenskapsfilosofin. Med tanke på att boken i baksidestexter och inledning påstås vara intressant för 'alla konsumenter och producenter av vetenskap', vilket väl måste tolkas som både en intresserad allmänhet och diverse naturvetare, så är det en rätt stor brist att inte ge en kort förklaring av Kuhns paradigmteori eller definiera ordentligt vad man menar med "separationen mellan samhälle och vetenskap". Oavsett hur gärna man skulle vilja att alla var insatta i vetenskapsteori och -historia så kan man inte utgå från att det är så om man faktiskt vill skriva en tillgänglig text.
Nåväl. Författarna medger att forskarna själva nog kan ha en roll att spela i att lösa krisen inom vetenskapen, men övergår raskt till att diskutera behovet av en ny sorts vetenskapsteori som erkänner vetenskapens svagheter och fel och utforskar dem mer. Det är här kritiken av separationen mellan vetenskap och samhälle kommer in, då man verkar vilja hävda att vetenskapen idag betraktas som oberoende av samhällets trender och politiska strömningar. Man förespråkar också att undervisning i naturvetenskap ska vara mindre dogmatisk och ge en klarare bild av hur osäkra vetenskapliga resultat kan vara.
Att vetenskapen är för dogmatisk är en vanlig kritik som alltid får mig att undra om man egentligen pratar om vetenskapen sådan den ser ut för aktiva forskare, eller någon sorts samhällelig/medial uppfattning om vetenskap. Mitt perspektiv är visserligen begränsat eftersom jag bara varit aktiv vid ett lärosäte, men min erfarenhet är att aktiva forskare är väl medvetna om både samhällets inverkan på forskningen och hur osäkra vetenskapliga resultat kan vara. Vad gäller undervisning i naturvetenskap kan jag hålla med om att det vore bra att undervisa i vetenskaplig metod på ett tidigt stadium istället för att bara presentera färdiga resultat, men författarna verkar ha missat att det är en förändring som redan pågår (pådriven av t.ex. Carl Wieman). Istället nöjer de sig med att referera till vad Thomas Kuhn tyckte om undervisningen i naturvetenskap på sextiotalet.
Slutligen övergår Saltelli et al. till att förespråka "post-normal science" som modell för interaktionen mellan vetenskapen och samhället. De nämner att detta är en modell som Ravetz och Funtowicz ursprungligen utvecklade för situationer där "fakta är osäkra, värderingar kontroversiella, insatserna höga och beslut brådskande", exempelvis vid miljökatastrofer eller anpassning till kommande klimatförändringar. De förespråkar en typ av kvalitetskontroll av forskning som bygger på deltagande från alla som påverkas av de beslut som fattas utifrån forskningsresultaten. Detta innebär att till exempel medborgare och olika intressegrupper får en större roll. Därifrån övergår de till att beskriva sådant som spel där man testar olika sätt att veckla ihop proteiner och miljöaktivism som en ny sorts vetenskap där vanliga medborgare är mer aktiva, och som en räddning för en vetenskap i kris.
Mitt största problem med argumentationen ovan är inte själva idén med en mer vetenskapligt engagerad allmänhet - det skulle tvärtom vara bra på många sätt - utan att man bortser från att denna "post-normal science" inte egentligen angriper de problem inom vetenskapen som man beskrivit tidigare i texten. Man bortser också från att mycket av "medborgarvetenskapen" är starkt beroende av det arbete som utförs inom den konventionella forskningen. Det är väl rätt uppenbart att proteinveckningsspelet inte skulle ha tillkommit utan initiativ (och finansiering) från en eller flera forskargrupper, och om man som aktivist vill hävda att t.ex. en viss kemikalie är så farlig att det är oförsvarligt att använda den så behöver man i regel gedigna studier att luta sig mot. "Post-normal science" i sig verkar stå för en sammanblandning av bedömningen av kvalitén hos vetenskapliga resultat och konsekvenserna av beslut som fattas med dessa resultat som grund. Motiven bakom att göra en sådan sammanblandning förklaras inte särskilt väl i den här texten, vilket är synd då det innebär att läsaren inte kan utvärdera hållbarheten hos övriga argument.
Sammanfattningsvis, den här texten tar upp ett viktigt problem inom nutida vetenskap och presenterar ett intressant perspektiv på dess orsaker, bland annat när det gäller kontakten mellan vetenskapare och hur den påverkar individens etik och moral. Författarna argumenterar för att lösningen på problemet måste innefatta bredare grupper i samhället, men enligt min mening lyckas de inte förklara hur denna "medborgarvetenskap" skulle vare sig lösa problemen eller skapa ett alternativ till den konventionella forskningen.
