Jag har en liten bekännelse att framföra: Jag blir inte så irriterad som jag antagligen borde när fysikens lagar sätts ur spel i en film. Att huvudpersonen i en actionfilm kan hoppa genom glasfönster utan att få skärsår eller att det blixtrar när hen avfyrar sin pistol stör mig inte, även om inget av det skulle hända i verkligheten. Jag reagerar inte heller särskilt starkt på oförklarliga eller orimliga superkrafter, rymdskepp och tidsresor. Det är faktiskt inte förrän någon som ska föreställa forskare börjar prata pseudovetenskaplig goja på vita duken som jag börjar rynka ögonbrynen ordentligt. (Om man dessutom framställer den vetenskapliga metoden på ett felaktigt sätt eller yvigt refererar till "det vetenskapen inte kan mäta" kan jag faktiskt bli riktigt sur.)
Anledningen till min brist på irritation är att jag tycker väldigt mycket om bra historier. Om en bra historia kräver magi, tidsresor eller warp drive så är jag beredd att acceptera det inom ramen för berättelsen. Är berättelsen dålig och oengagerande sjunker tålamodet emellertid raskt.
Det verkar som om det finns minst en person som tänker som jag, nämligen
David Kirby. Kirby lever på att skriva om vetenskap i filmer och är författare till boken "Lab coats in Hollywood". Nu senast har han skrivit i Physics Today om sitt nya system för att betygsätta vetenskap i filmer. Kirby väljer att ta hänsyn inte bara till hur autentisk vetenskapen är (d.v.s. hur sannolikt det är att det hade kunnat hända i verkligheten) utan också till om man använder de vetenskapliga elementen på ett kreativt sätt och skapar en njutbar historia. Det är en approach som tilltalar mig.
Apropå vetenskap i filmer så finns det människor som engagerar sig i detta även här i Sverige. Om du går omkring och funderar över hur geologer porträtteras på film, klicka här:
http://www.gvc.gu.se/personal/personal/Sturkell_Erik/filmgeologer
