Ett gyllene tillfälle?

Första gången jag hörde talas om genmodifiering var för cirka 20 år sedan, när jag fick syn på en äcklig bild utanpå ett kuvert som mina föräldrar fått med posten. Bilden visade en grön groda med en röd tomat som kropp. Jag fick veta att det var en manipulerad bild - det fanns inga tomat-grodhybrider på riktigt - och att de som gjort den var emot att man ändrade i organismers gener och bytte ut dem mot gener från andra arter. Senare lärde jag mig att genmodifiering och patentering av gener kunde förstöra för bönder i fattiga länder (t.ex. genom att grödorna görs sterila så de måste köpa nytt utsäde varje år), ödelägga ekosystem (superplantorna kan ju spridas utanför åkern), påverka hälsan på okända sätt och till och med få en att omedvetet bryta mot lagen (om en Roundup-resistent planta självsår sig i din trädgård ska du egentligen betala licenspengar till Monsanto).

Såvitt jag minns var det inte förrän jag gick ut universitetet och gick med i facket som jag hittade några sammanhängande argument för den "andra sidan", det vill säga de som gillar genmodifiering av andra orsaker än "det är lönsamt och tekniken går inte att stoppa". Fackföreningen jag gick med i organiserar nämligen naturvetare av alla slag, inklusive ekologer och mikrobiologer. Just dessa två kategorier har vid några tillfällen rykt ihop på medlemstidningens diskussionssidor. Många ekologer anser nämligen att riskerna med genmodifierade organismer, deras effekt på omgivande ekosystem till exempel, vida överväger den eventuella nyttan. De flesta molekylärbiologer som deltog i debatten var istället övertygade om att genmodifiering kan ge oss grödor som tål klimatförändringar, minskar behovet av konstgödsel och besprutning och dessutom är nyttiga.

Förutom att ekologer och molekylärbiologer naturligtvis har olika perspektiv på och kunskaper om levande organismer så verkar kontroversen också vara en effekt av hur man ser på drivkrafterna bakom genmanipulering. Medan många ekologer verkar se utvecklingen som driven av storföretag på jakt efter säkra vinster tycks åtminstone en del molekylärbiologer se möjligheter att låta andra hänsyn styra. Det är en fin tanke, men hur ofta har den blivit verklighet?

Det finns faktiskt åtminstone ett exempel, och det är så kallat gyllene ris. Ris är en stapelvara för oerhört många människor, speciellt i fattiga länder. Samtidigt lider många i dessa länder av brist på vitamin A, vilket kan orsaka blindhet och leda till döden. Tanken är att om man inkluderar gener från till exempel majs i riset så börjar det producera betakaroten, som omvandlas till vitamin A i kroppen. Betakaroten är rödgult så det genförändrade riset blir gult, därav namnet.

Det verkar ju som en fantastisk idé att förse människor med grödor som faktiskt ger dem den näring de behöver. Trots det finns det många som kritiserar det gyllene riset. I senaste Nature beskrivs hur människor som från början är positiva ändrar sig helt när de hör att det är frågan om "GMO", och att Greenpeace hävdar att riset kan vara farligt att äta. Forskare som arbetar med genmodifiering påpekar i sin tur att inga risker påvisats än.

Debatten om fördelar och nackdelar med GMO lär fortsätta. Personligen tycker jag att det är positivt att man försöker använda tekniken till att lösa problem hos de som verkligen behöver mer näringsrik mat snarare än att bara kränga superbroccoli till välbärgade västerlänningar med hälsoångest. Och så undrar jag naturligtvis hur det gyllene riset smakar.

Vad säger termodynamiken om tillväxten?

För nästan tre veckor sedan, tisdagen den 19:e augusti, inträffade den så kallade "Overshoot day". Enligt beräkningar är det den dag då vi förbrukat de resurser jorden producerar i år och denna dag verkar infalla tidigare och tidigare för varje år. I samband med detta skrev Birger Schlaug en artikel i Svenska Dagbladet om hur ökad ekonomisk tillväxt leder till ett överutnyttjande av jordens resurser. Schlaug frågar sig vad som händer bortom tillväxtsamhället och hur vi ska finansiera den välfärd vi alla vill ha.

Den här artikeln fick naturligtvis snabbt svar, först från ekonomen Per Bylund som hävdade att det ur ett ekonomiskt perspektiv inte kan finnas vare sig "Peak oil" eller "Overshoot day", eftersom priser bestäms av tillgång och efterfrågan. Minskar tillgången så höjs priset och då kommer efterfrågan automatiskt att bli mindre. Senare hävdade Mats Williander och Markus Linder att problemet inte är tillväxten i sig utan kopplingen mellan ökad tillväxt och ökad miljöpåverkan. De föreslog en så kallad "cirkulär ekonomi" som utväg för att minska denna koppling. Slutligen påpekade Mikael Höök och Simon Davidsson att naturresurser faktiskt är begränsade trots lagen om tillgång och efterfrågan, samt att inte ens en cirkulär ekonomi kan åstadkomma total frikoppling mellan tillväxt och miljöpåverkan på grund av termodynamikens andra huvudsats.

Så kan termodynamiken tala om för oss vem som har rätt, och vad är egentligen termodynamikens andra huvudsats? Termodynamik rent allmänt handlar om energi, energiomvandlingar och relationen mellan värme och arbete. Historiskt sett utvecklades mycket av termodynamiken från studier av ångmaskiner, och två av de mest grundläggande sambanden i termodynamiken är den första och andra huvudsatsen. Första huvudsatsen säger att energi inte kan skapas eller förstöras, bara omvandlas. När fusionsprocesserna i solen omvandlar massa till strålning, när solens strålar genererar elektricitet i en solcell eller när jag använder elektrisk ström för att koka vatten till en kopp te omvandlas energin mellan olika former, men den finns alltid kvar.

Andra huvudsatsen brukar vara lite svårare att få grepp om eftersom den handlar om entropi. Entropi brukar väldigt förenklat översättas med "oordning", men det är inte vilken oordning som helst. En ökning i entropin innebär att energin i ett system har blivit mer utspridd (och oftast svårare att använda). Om jag lämnar min varma tekopp på ett bord kommer värmeenergi att strömma från tekoppen ner i bordet och ut i den omgivande luften. När tekoppen och rummet har samma temperatur är energin maximalt utspridd och systemet (tekopp+rum) har maximal entropi. Entropin ökar varje gång energi flyttas eller omvandlas (teoretiskt sett kan den vara konstant i vissa fall, men det är svårt att lyckas med i verkligheten). Första och andra huvudsatsen säger alltså att man inte kan skapa ny energi och att varje gång man flyttar eller omvandlar den energi man har så blir den mer utspridd och svårare att använda till något annat.

Sätter detta någon gräns för ekonomisk tillväxt? Antagligen, eftersom produktion av varor och tjänster kräver energi. Med den teknik vi använder idag får vi energi från fossila källor (olja och kol), kärnkraft och förnyelsebar energi. Olja, kol och uran finns alla i en begränsad mängd på jorden och de kan alltså ta slut. Den förnyelsebara energin kommer från solen och där finns en annan gräns: Jorden tar bara emot en viss mängd solstrålning per tidsenhet. Vi har alltså en begränsad mängd energi från fossila bränslen och kärnkraft plus en begränsad energiström från solen. Gränsen för ekonomins tillväxt är då att den inte får kräva mer energi än vad som finns tillgängligt.

Det finns naturligtvis invändningar mot det här resonemanget. Jag föreställer mig att en ekonom skulle invända att tillväxt inte nödvändigtvis betyder att vi konsumerar mer prylar eller tjänster. Vi skulle kunna skapa prylar och tjänster som kan tillverkas och användas med samma energi - och materialåtgång, men som vi tillmäter ett större värde. Ibland kan vi till och med producera saker effektivare, så att vi får fler prylar eller tjänster från samma råvaror. Samtidigt hävdas det att effektivisering av produktion brukar ätas upp av ökningar i konsumtionen, så att energiåtgången ökar ändå [1].

En ekonom skulle faktiskt också kunna hävda att termodynamikens andra huvudsats är helt irrelevant för resonemang kring ekonomi och tillväxt. Detta bygger på två missförstånd. Det första stod en ekonom vid namn Georgescou-Rougen för när han hävdade att all entropi som skapas av mänsklig verksamhet finns kvar på Jorden och förstör den [2]. Det är fel. Jorden är inget isolerat system utan tar hela tiden emot solenergi och ger ifrån sig värmestrålning. Den långvågiga värmestrålningen har högre entropi än solstrålningen, och resultatet av detta är att Jorden hela tiden gör sig av mer entropi än den tar emot. Det andra missförståndet är att eftersom man kan visa att Georgescu-Rougen hade fel så betyder det att termodynamik inte alls är relevant. Som vi har sett ovan är det dock så att den första och andra huvudsatsen tillsammans innebär att vi har en begränsad mängd energi som inte kan återvinnas, och det är i allra högsta grad relevant.

En fysiker, å andra sidan, skulle kunna invända att det finns en potentiell ny energikälla: fusion. Detta går ut på att härma kärnprocesserna i solen och slå ihop kärnor av grundämnet väte för att bilda tyngre grundämnen. Får man detta att fungera så är energiproblemet löst för en lång tid framöver.

Slutligen skulle någon som inte är fullt så insnöad på termodynamik kunna invända att gränsen för tillväxten borde sättas av andra saker än energitillgång. Exempelvis kan vi inte använda all energi som är bunden i olja och kol utan att orsaka betydande klimatförändringar. Dessutom är andra viktiga råvaror begränsade, till exempel metaller som används i industrin eller fosfor och kalium som används i konstgödsel. Även om det i ekonomisk mening inte kan bli brist på t.ex. fosfor, eftersom priset sätts av tillgång och efterfrågan, så kan en lägre tillgång med tillhörande högre pris få allvarliga konsekvenser för människor som behöver mer än de har råd att efterfråga. Den invändningen har jag inget bra svar på.

[1] Tim Jackson, Välfärd utan tillväxt, Ordfront förlag
[2] Martin Andersson och Christer Gunnarsson, Hållbarhetsmyten, SNS förlag 

Inte helt klockrent om konspirationer

Det finns människor som tror att månlandningen var en bluff. Det finns människor som tror att 11 september-attacken var ett insiderjobb, att världen styrs av Illuminati eller att farliga kemikalier sprids ut i hemlighet från vanliga passagerarplan (så kallade chemtrails). De här konspirationsteorierna målar upp bilden av en spännande och farlig värld där man kan utmana makten bara genom att ha en viss världsbild. Själv är jag mycket, mycket skeptisk till konspirationsteorier, men jag tycker ändå att de är lite spännande. Framför allt är det intressant att se hur stor del av en konspirationsteori som framstår som omöjlig eller orimlig när den ställs mot beprövad vetenskap.

Sveriges Radio verkar också tycka att konspirationsteorier är spännande, i alla fall sänder de fyra program om dem i sommar. Rubriken är Genier och foliehattar och första programmet, som handlade om chemtrails, sändes i lördags. Vi fick höra människor som tror på teorin, exempelvis miljöpartisten Pernilla Hagberg, förklara att det handlar om kondensstrimmor från flygplan. När kondensstrimmorna ligger kvar ovanligt länge ses det som ett tecken på att de innehåller olika metaller eller sjukdomsalstrande kemikalier. Som ansvariga pekar man ut bland andra USA (mer specifikt CIA) och Bilderberggruppen. Motivet anses vara att göra människor mer lättstyrda och/eller att styra över vädret. Några icke-troende intervjuades också, bland annat en meteorolog från SMHI som förklarade varför helt vanliga kondensstrimmor kan ligga kvar olika länge beroende på hur hög luftfuktigheten är.

Jag blev inte speciellt imponerad av programmet i lördags, delvis för att programledarnas dialog kändes oerhört styltig. De lyckades inte gå på djupet i sina intervjuer med de som tror på teorin, vilket dels kan ha berott på konstiga frågor ("Känner du dig som Neo i Matrix?") och dels på att många chemtrailstroende blev provocerade av frågan om varför någon skulle vilja förgifta dem. De lyckades dock förmedla att det finns en bra, enkel vetenskaplig förklaring till hur kondensstrimmor beter sig, även om de i sann SR-anda undvek att ta ställning till om chemtrails finns eller inte. (För all del, man kan sällan bevisa att en konspirationsteori inte stämmer, men går det att förklara alla fakta med en enklare teori så är det frestande att göra ett raskt snitt med Ockhams rakkniv.)

Ytterligare en sak som jag hakar upp mig på är att det gjordes en jämförelse mellan chemtrails och vad som avslöjats kring NSA:s avlyssning av Internet, på ett sätt som antyder att eftersom det ena visade sig vara sant så kanske det andra är det också. Jag tycker det är en konstig jämförelse. När det gäller chemtrails så handlar det om något som skulle vara komplicerat och sannolikt dyrt att genomföra, motiven är luddiga (Varför skulle man behöva dölja om man försöker påverka vädret? Skapar de extra regndagar i Sverige under industrisemestern, månne?) och dessutom borde det ivriga sprejandet lämna tydliga spår i form av ökade halter av vissa metaller. Som påpekas i radioprogrammet har man inte hittat några sådana spår, åtminstone inte i Sverige. Situationen när det gäller massövervakning på Internet var i stort sett den motsatta innan Snowdens avslöjande: Det fanns gott om rimliga motiv (industrispionage, möjlighet att skaffa sig ett försprång vid förhandlingar, terrorbekämpning), informationen man ville åt samlades redan in av företag som Google och Facebook, och förfarandet lämnar inga spår som är synliga för den som utsatts.

Jag blev inte speciellt förvånad när jag hörde talas om NSA:s övervakning, men jag skulle bli mycket förvånad om det visade sig att teorierna kring chemtrails är sanna.

Vacker musik, komplicerad fysik

Vad är likheten  mellan grafen och en pianosträng? Tja, i min senaste artikel använder jag ekvationer som bygger på kontinuumsmekanik för att beskriva svängningar i grafen. När jag satt och letade efter olika sätt att lösa de här ekvationerna hittade jag förvånansvärt många artiklar där samma ekvation användes för att beskriva vibrationer i pianosträngar.

Förutom det lustiga (nåja) i att två så olika system beskrivs av samma ekvationer så var det en annan sak jag fann intressant i de här artiklarna. Många av dem handlade om hur man på bästa sätt reproducerar ljudet av ett piano (på en synt exempelvis), något som jag uppriktigt sagt trodde var enklare än det tydligen är. Om man bara använder själva "grundsvängningen" med precis den frekvens som krävs för att få t.ex. ett A så får man en ganska platt ton som absolut inte låter som ett piano, eller något annat instrument heller för den delen. För att det ska börja närma sig ett igenkännbart piano-A måste man räkna med att grundsvängningen ger upphov till övertoner, vibrationer med högre frekvens. Inte ens det räcker dock, för i artiklarna jag hittade hade man beräknat effekten av så kallade longitudinella vibrationer. När man trycker ner en pianotangent slås strängen an med en hammare, vilket ger upphov till vad man kallar transversella vibrationer. De kan i sin tur skapa longitudinella vibrationer med vissa specifika frekvenser i strängen, och det påverkar klangen.

En mer allmänn diskussion av detta finns i denna artikel om utvärdering av musikinstrument i Physics Today. Här avhandlas övertoner, transienter och annat som skiljer ett synt-A från ett piano-A (eller fiol-A, eller flöjt-A...). Att konstruera en matematisk modell av ett instrument är tydligen oerhört komplicerat, och att mäta kvalitén med vetenskapliga metoder är nästan lika svårt. Tur att det är så mycket enklare att bara njuta av musiken...

Ny artikel på gång!

Förra veckan skickade jag och min handledare in en artikel om fononer i grafen till tidskriften Physical Review B. Eftersom de är ganska generösa när det gäller artikelförfattarnas rättigheter har vi också kunnat lägga upp vårt manuskript på Arxiv (http://arxiv.org/abs/1404.7611), så att den som vill kan läsa det redan nu.

Artikeln handlar som sagt om fononer (eller gittervibrationer) i grafen. Grafen är ett material som består av ett lager kolatomer arrangerade i en hexagonal kristallstruktur, som ett hönsnät på atomnivå ungefär. Fononer är vad man kallar vibrationer i en kristall när man för enkelhets skull vill betrakta dem som partiklar. Fononer är viktiga för ett materials värmeledningsförmåga, och fononer med riktigt lång våglängd är helt enkelt ljudvågor.

Eftersom grafen är så oerhört tunt kan det vibrera på ett sätt som få andra material kan, genom att atomerna rör sig uppåt eller neråt i förhållande till själva grafenplanet (lite som rörelsen i ett vibrerande trumskinn). Den här typen av vibrationer är extra viktiga för värmeledningsförmågan i grafen och det är också dem vi har velat studera. Vi har undersökt hur dessa vibrationer sprids när de dyker på defekter i grafenets kristallstruktur, som korngränser till exempel. (Korngräns: om man har två grafenplan och vrider dem lite i förhållande till varandra för att sedan foga ihop dem så kommer de inte att passa ihop perfekt. Området där de möts kallas korngräns.) Kunskapen om hur vibrationer sprids av defekter kan användas för att manipulera vibrationerna, och därmed också till exempel värmeledningsförmågan.

Oceaner av olja?

DN presenterade igår en fantastisk nyhet: Havsvatten kan användas som bränsle! Det är den amerikanska militären som har lyckats utvinna koldioxid och vätgas ur havsvatten, för att sedan med lämpliga katalysatorer sätta ihop molekylerna till något som liknar flygplansbränsle. Tanken är att hangarfartyg ska kunna tillverka bränsle till flygplan på plats ute på havet, men riktigt så långt har man tydligen inte kommit än.
Fantastiskt, eller hur? Själv började jag genast fundera på några av de saker man valde att inte skriva så detaljerat om i DN:

1. Var kommer energin ifrån?
Att tillverka bränsle är inte samma sak som att tillverka energi - att tillverka bränsle är möjligt men energi kan varken skapas eller förstöras. Enligt en lite mer utförlig artikel från United States Naval Research Laboratory, som står bakom arbetet, så handlar det om en elektrokemisk process där man med hjälp av elektrisk ström gör havsvattnet kemiskt surt (alltså sänker pH-värdet). När havsvattnet blir surare kan man utvinna koldioxid som varit löst i vattnet, antingen som vanliga CO2-molekyler eller i form av kolsyra (ja, faktiskt). Vätgasen kommer från vattenmolekyler som sönderdelas i vätejoner och hydroxidjoner, och dyker upp som en biprodukt i en annan del av processen där man får en basisk lösning istället för en sur lösning. När man väl har vätgas och koldioxid låter man dem reagera i närvaro av en katalysator för att få kolväten, som sedan kan bli flygplansbränsle.

Hela den här tillverkningsprocessen kräver energi. Var ska den komma ifrån? Lite snabbt googlande visar att USA:s större hangarfartyg är utrustade med kärnreaktorer, så de har väl inga problem med energiförsörjningen. I civila sammanhang skulle man kunna driva processen med solceller, vindkraft eller någon annan förnyelsebar energikälla.

2. Varför just flygplansbränsle?
Som det står ovan så kräver tillverkningen av flygplansbränsle från havsvatten energi. Ett ännu mer korrekt sätt att uttrycka det är att energin man tillför under tillverkningen lagras i flygplansbränslet och frigörs när bränslet förbränns i jetmotorn. Så varför vill man lagra energin som just flygplansbränsle?

Att förstå poängen med detta blir lättare om man vet vad alternativen är. Både kärnreaktorer och solceller är för stora och otympliga för att man ska kunna ha dem ombord på ett flygplan eller en bil. (Man kan naturligtvis installera enstaka solceller, men knappast tillräckligt många för att driva fordonet. Speciellt inte när solen går i moln.) Alltså måste energin som produceras lagras på något sätt så att vi kan ta den med oss ombord. Batterier är en möjlighet, men i dagsläget skulle de ta för stor plats i ett flygplan och det går i regel ganska långsamt att ladda dem. Vätgas är ett populärt alternativ bland förespråkare för bränsleceller, men eftersom det är just en gas så uppkommer vissa tekniska problem. Vid normala temperaturer och tryck tar vätgas väldigt stor plats i förhållande till hur mycket energi den innehåller, och förvaring vid höga tryck eller låga temperaturer är komplicerat och riskfyllt. Både batterier och vätgas skulle dessutom kräva att man bygger om flygplanen eller bilarna ganska ordentligt och utrustar dem med elmotorer.

I jämförelse med alternativen ovan framstår ett flytande bränsle som perfekt: Det har hög energitäthet (tar lite plats i förhållande till hur mycket energi det innehåller) och kan relativt snabbt hällas över från en behållare till en annan så tankningen behöver inte ta så lång tid. Eftersom den tillgängliga tekniken är gjord för olika former av olja behövs dessutom inga nya komponenter i själva fordonen - de bara kör på som vanligt med bränsle från en annan källa.

3. Är detta framtidens bränsle?
Detta verkar ju som en väldigt lovande teknik: Om oljan sinar kan vi göra ny olja av havsvatten och solenergi. Jag är dock en smula skeptisk till att det skulle vara det bästa alternativet i längden. Anledningen är att vanliga motorer som drivs av flytande bränslen i regel väldigt ineffektiva jämfört med elmotorer och bränsleceller, så man skulle kunna få större nytta av energin om man lagrar den i ett batteri än som flytande bränsle. Alltså: Det är otroligt intressant om man kan få den här tekniken att fungera, men jag hoppas fortfarande på bränsleceller och förbättrad batteriteknik.

Produktion av okunskap

Vet ni vad agnotologi är? Jag visste det inte, förrän jag råkade snubbla över den här krönikan i LA Times. Sen jag läst den vet jag att agnotologi är läran om hur okunskap produceras, och att själva termen kommit till på förslag av en professor Robert Proctor från Stanford. Proctor studerar själv medveten produktion av okunskap, till exempel hur tobaksindustrin i USA hanterat forskningsrön om rökningens skadeverkningar. Han hävdar att både tobaksindustrin och andra aktörer aktivt ägnar sig åt att sprida okunskap, till exempel genom att framställa vetenskapliga data som kontroversiella när de inte är det.

Det är både intressant och en aning skrämmande att den här typen av verksamhet är så vanlig att den ger upphov till ett helt forskningsfält. Naturligvis får det en att börja fundera över varför det är så lätt att sprida okunskap, och vad man skulle kunna göra för att hindra att den sprids. Proctor verkar anse att det går att lösa med utbildning och att det är viktigt att skolbarn får lära sig att vissa människor ljuger. Jag misstänker att det inte skulle vara riktigt så enkelt. Läser man diskussioner i olika forum om till exempel risker med vaccin så ser man snart att de som går emot den etablerade vetenskapen är fullt medvetna om att människor kan ljuga - och de är övertygade om att det är vad deras meningsmotståndare gör. Om jag skulle våga komma med ett förslag så skulle det snarare vara att försöka lära ut den vetenskapliga metoden. Alltså inte bara presentera vad vetenskapen kommit fram till som ovedersägliga sanningar, utan försöka ge elever en uppfattning om hur kunskap kommer till och hur man kan värdera fakta. Då skulle de bli bättre rustade både för att tolka och bedöma vetenskapliga rön och för att avslöja de som försöker luras.

APS-mötet

Förra veckan var jag på Colorado Convention Center i Denver och deltog i American Physical Society March Meeting, en jättekonferens som mestadels handlar om kondenserade materiens fysik och materialfysik. Ca 9000 deltagare och oerhört många föredrag. Eftersom det är lite svårt att skriva om allt som hände under veckan har jag gjort en liten lista:

Tyngst: Ett föredrag av John Perdew, om densitetsfunktionalteori och nödvändiga villkor för att konstruera en bra exchange-correlation-funktional (det finns en hyfsad förklaring till vad det är för något i min gamla uppsats).

Mest underhållande: Greg Bryson var inbjuden för att prata en halvtimme på temat "Science and Secrecy", och valde att ägna tiden åt att tala om hur katastrofalt det varit med överdrivet hemlighetsmakeri inom olika amerikanska militära projekt. Min favorit var den där de fick svårt att anställa folk för att de inte fick tala om i förväg vad projektet gick ut på...

Mest nervöst: Mitt eget föredrag, naturligtvis. Men det gick ganska bra till slut.

Mest relevant (för min forskning): Hiram Corley hade undersökt hur värmeledningsförmågan i favoritmaterialet grafén påverkas av att man tänjer det. Värmeledning i grafén sker mestadels genom att atomerna vibrerar. Atomerna kan vibrera i tre olika riktningar, två inom grafénplanet och en vinkelrätt mot planet. Vibrationen vinkelrätt mot planet är speciell eftersom grafén till skillnad från de flesta andra material består av ett enda lager atomer, och den här typen av vibration är väldigt viktig för värmeledningsförmågan. Genom att töja grafénet hade man lyckats minska vibrationerna vinkelrätt mot planet och därmed sänkt värmeledningsförmågan.

Blåast: Colorado Convention Centers maskot (se bild).

Vetenskap på vita duken

Jag har en liten bekännelse att framföra: Jag blir inte så irriterad som jag antagligen borde när fysikens lagar sätts ur spel i en film. Att huvudpersonen i en actionfilm kan hoppa genom glasfönster utan att få skärsår eller att det blixtrar när hen avfyrar sin pistol stör mig inte, även om inget av det skulle hända i verkligheten. Jag reagerar inte heller särskilt starkt på oförklarliga eller orimliga superkrafter, rymdskepp och tidsresor. Det är faktiskt inte förrän någon som ska föreställa forskare börjar prata pseudovetenskaplig goja på vita duken som jag börjar rynka ögonbrynen ordentligt. (Om man dessutom framställer den vetenskapliga metoden på ett felaktigt sätt eller yvigt refererar till "det vetenskapen inte kan mäta" kan jag faktiskt bli riktigt sur.)

Anledningen till min brist på irritation är att jag tycker väldigt mycket om bra historier. Om en bra historia kräver magi, tidsresor eller warp drive så är jag beredd att acceptera det inom ramen för berättelsen. Är berättelsen dålig och oengagerande sjunker tålamodet emellertid raskt.

Det verkar som om det finns minst en person som tänker som jag, nämligen
David Kirby. Kirby lever på att skriva om vetenskap i filmer och är författare till boken "Lab coats in Hollywood". Nu senast har han skrivit i Physics Today om sitt nya system för att betygsätta vetenskap i filmer. Kirby väljer att ta hänsyn inte bara till hur autentisk vetenskapen är (d.v.s. hur sannolikt det är att det hade kunnat hända i verkligheten) utan också till om man använder de vetenskapliga elementen på ett kreativt sätt och skapar en njutbar historia. Det är en approach som tilltalar mig.

Apropå vetenskap i filmer så finns det människor som engagerar sig i detta även här i Sverige. Om du går omkring och funderar över hur geologer porträtteras på film, klicka här:
http://www.gvc.gu.se/personal/personal/Sturkell_Erik/filmgeologer